Årets bästa film 2021

Tidigare kategorier:
Årets bästa TV-serier

(5) Spider-Man: No Way Home
Många av oss har längtat något kopiöst efter den tredje installationen i ''Home-trilogin''. Inte minst eftersom näst intill alla skurkar från tidigare filmer med Spider-Man skulle vara med. Intresset blev dessutom bara större när det ryktades om att Andrew Garfield, Tobey Maguire men även Charlie Cox och Tom Hardy skulle dyka upp. Jag kommer dock varken bekräfta eller förneka deras medverkan. Vad jag däremot kan bekräfta är att detta är en superb film. Från början till slut. Jämfört med alla tidigare filmer med spindeln är detta den tveklöst mörkaste av dem vilket också känns uppfriskande då spindeln, trots sitt goda humör, naturligtvis också möter motgångar som drar fram en icke-så-skojfrisk Spider-Man. Det är inte lätt att snacka om No Way Home utan att sätta foten i spoilerträsket, men detta är sannerligen ett kärleksbrev till alla som haft någon relation till filmerna som släppts de senaste 20 åren. Och det är ett förbaskat vackert kärleksbrev, dessutom.

(4) Tick Tick... Boom
Lin-Manuel Miranda (Hamilton) regidebuterade i år med en film som för vår del flög under radarn hela vägen fram till premiärdagen på Netflix, sen var det kört. Stenkört. Sedan dess vandrar flera av oss dagligen runt och nynnar på "Cages or wings, which do you prefer. Ask the bööööörd!" med den där teatraliskt, musikalfilm-aktiga storstämman komplett med yvigt storslagna armrörelser och dramatisk grimas. För den är lite magisk, Tick Tick... Boom, oavsett om man bryr sig i Rent-kompositören Jonathan Larsons liv eller inte. Andrew Garfield gör sitt livs bästa roll i rollen som Jonathan och Miranda regisserar med sällan skådad övertygelse i en film vars innerlighet och lågmälda berättande bygger underbart tjusig kontrast med de naturligt placerade och otroligt taktfasta musikalnumren.

(3) Saint Maud
Där fanns få andra filmer i år som skakade om och skrämde oss lika vettlöst som Rose Glass genomtänkta, obehagliga regidebut Saint Maud anspelade smart på den avskalade och ofta osagda, osynliga skräck som återfanns inom genren på 70-talet i klassiker som Exorcisten och Rösten från andra sidan. Långsamt krypande, växande obehag grundat i surrealism understött av en makalös rolltolkning från Jennifer Ehle som i rollen som den dödssjuka Amanda gav oss en av filmårets mest intimt obehagliga porträtt. Tillsammans med Ben Fordesmans undersköna foto och Adam Janota Bzowskis hemsökande kompositioner sammanstrålande Saint Mauds samtliga beståndsdelar till att bli en sällsamt kuslig upplevelse som hängde kvar med oss långt, långt efter att sluttexterna rullat. Där fanns egentligen bara en annan film i år som berörde och engagerade oss mer än Saint Maud.

(2) The French Dispatch
Vad vore livet utan lite Wes Anderson-mys? Ett egensinnigt reportage om en fiktiv fransk stad och dess färgstarka invånare var den bästa tänkbara undanflykten i ett filmklimat som hade dominerats av högljudda blockbusters, där vi fick följa Andersons välbekanta gäng genom en rad olika livsöden som började med en härligt vrickad turistguide och slutade med ett svartvitt brottsreportage som andades belgiska serietidningar. Historiernas excentricitet och hjärta var som balsam för själen, där vi glatt kan konstatera att det bara inte går att tröttna på Andersons dockhemsutklipp: man kan bara försvinna in i Andersons sagolika fantasi och njuta av färden.

Årets bästa film 2021:
(1) Dune
Ett se en bön besvaras framför sina ögon - i ett välljudande biorum med knivskarp bild - är en närmast religiös upplevelse, särskilt när en av vår tids främsta filmskapare bestämmer sig för att översätta Frank Herberts banbrytande science fiction-bibel till vita duken med en precision av sällan skådat slag. Denis Villeneuve visade var skåpet skulle stå när han sömnlöst vävde ihop romanens komplexa ämnen med filmmediets outtömliga potential, vilket skapade en hägring så påtaglig att man för att ögonblick faktiskt sjönk in i Arrakis bedrägliga sanddyner. Passionen bakom så gott som varje aspekt gjorde att man nästan kunde känna melange-kryddans rus genom hela kroppen, där dess audiovisuella presentation uppfyllde en filmisk profetia vi inte trodde var möjlig. Filmstjärnorna fångade karaktärernas essens lika mycket som Villeneuve fångade en kosmisk tidlöshet i en historia som inte ens var avslutad. Vi har hyllat denna magnifika filmtriumf många gånger här på Gamereactor, men Dune är inte bara årets solklart bästa film. För oss återuppväcktes även en kärlek till filmkonsten som vi inte har känt av sedan Peter Jacksons filmtrilogi. Välsigne Skaparen, hans vatten och hans passion för film!