Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: December

Matrix 4, Ron rör om, nya Spindeln, Resident Evil: Welcome to Raccoon City med flera. Dags för Gamereactors samlade filmteam att skriva om de filmer vi kikat på under den gångna månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: December

Petter har sett följande filmer:
6th Day
Arnold har medverkat i många bra filmer. Terminator. Terminator 2. True Lies. Predator. Total Recall. Bara för att nämna några. Han har dock, som alla stora, namnstarka superfilmstjärnor, även medverkat i väldigt mycket renodlat skräp och den värsta av dem stavas 6th Day, som jag av någon outgrundlig anledning kikade igenom nyligen, igen. Arne spelar någon slags ultragod helikopterpilot med värderingar som vilken felfri helylleamerikan som helst, blir blåst av elakt konglomerat och blir ultrakriminell och en mördare, direkt. Effekterna är usla, på det sätt som man målar upp en framtidsvärld är uselt och Arnolds skådespeleri är slappt och... Ja, uselt. Det enda som inte stinker är slutrepliken då han tampas mot kloningsföretagets superonda skurkboss; "If you really believe that then you should clone yourself while you're still alive. So you can go fuck yourself!" Hahaha!

Ron rör om
Fox senaste, animerade, långfilm om den utstötte Barney och hans trasiga tokrobot Ron är inte särskilt originell eller särskilt minnesvärd, men den var rolig, snygg och finstämd på ett sätt som få animerade filmer sedan Coco varit. Här hemma i det Hegevallska Residenset har vi sett den fyra gånger nu under december och älskar den.

The Matrix Resurrections
Högbudgetfilm blir inte mycket sämre än såhär, om du frågar mig. Gapigt irrelevant, tramsigt, fult med en ton som knappt går att begripa och ett manus så löjeväckande korkat och dåligt att det känns som om Matrix 4 är ett enda långt skämt, trist nog. Att detta är en desperat och klent genomtänkt "cashgrab" är så uppenbart att det gör ont och jag kommer från och med nu låtsas som att Matrix 2/3/4 aldrig ens existerat.

Detta är en annons:

Robocop
Jag såg den ju senast bara för en dryg månad sedan... Ju? Jag vet. Jag vet. Men ja, jag har nu kikat igenom Paul Verhoevens tidlösa 1987-mästerverk ännu en gång och precis som alla tidigare 44 gånger slås jag av hur perfekt denna actionthriller verkligen är. Den är perfekt. Alldeles, alldeles perfekt. Peter Weller är perfekt som Robocop, Kurtwood Smith är perfekt som superskurken Clarence, Ronny Cox perfekt som den lortiga storföretagspampen Jones och Miguel Ferrer som den makthungrige nykomlingen Morton. Jag älskar dig, Robocop - Av hela mitt sotsvarta hjärta.

Filmer vi sett: December

Henric Pettersson:
Don't Look Up
Jag gillar Adam McKay. Det är inget snack om saken. Succession, Anchorman och Ant-Man är alla riktigt bra titlar. Nu när den celibritettunga filmen Don't Look Up släpptes på Netflix var jag därför väldigt nyfiken och hoppfull om en superb rulle. Ganska tidigt in i filmen stod det dock klart att detta inte var superbt. Inte i närheten. Nej, Don't Look Up var otroligt medioker som inte var särskilt finurlig alls. Den var dessutom på tok för lång att jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Trots mängder av fantastiska skådespelare visade det sig i slutändan vara betydelselöst då manuset var så dåligt att jag önskade att jag aldrig ens såg den. Helt kass var den inte utan den var, som jag påpekade tidigare, medioker. Så medioker att jag kommer att ha glömt den helt om ett år.

Resident Evil: Welcome to Raccoon City
Om den tidigare filmen var medioker var denna allt annat än medioker. Den var bedrövlig. Förhandsmaterialet skvallrade ju redan om en dålig film men jag hade ändå hoppats på en bättre film än de tidigare Resident Evil-filmerna. Tji fick jag. De lövtunna karaktärerna (och de fullständigt felcastade skådespelarna), de många men idiotiska blinkningarna till fansen, de usla specialeffekterna och det värdelösa manuset... Allt var kasst, rakt igenom. Vad du än gör... Se inte skiten.

Detta är en annons:

Spider-Man: No Way Home
Lyckligtvis fanns det ljusglimtar under månaden. Den sista filmen i Home-trilogin var allt annat än medioker och bedrövlig. Den var fantastisk. Jag satt helt förtrollad genom hela filmen som lyckades få mig att både skratta och kanske (bara kanske!) fälla en tår. Att se hela sin barndom spelas upp framför ögonen på mig på vita duken var en fantastisk upplevelse som jag sent kommer att glömma. Jag vill fortfarande inte kommentera alltför mycket om filmens innehåll utan väntar lite till. Gå och se den så fort som möjligt.

Filmer vi sett: December

Måns Lindman:
House of Gucci
Det var ändå med blandade känslor jag gick på bio för att se Ridley Scotts skrytbygge House of Gucci Jag kände att det fanns en överhängande risk för pekoralt tramsande i nästan tre timmar men samtidigt lockade storyn om den trasiga men framgångsrika familjen med sina ständiga svek och ond bråd död. Dessutom med en oerhört stark uppställning skådespelare och en stabil regissör. Filmen i sig var väl hygglig men inte överväldigande på något vis. Fotot däremot. En makalöst klassiskt vacker film som inte drunknar i specialeffekter och ständigt söker enkla lösningar utan bara är ren jävla extravagans. En modeälskares våta dröm. Vintage och velour värd att dö för och så ett Italien från sin allra bästa sida på det med sina soldränkta metropoler, storslagna salonger och lantlig lust. Retrobilar och rikligt med läder, plastrong och valnöt. Ett oavbrutet vindrickande, dålig stämning klädd i skräddarsydd Gucci-skrud och en cigarettrök som låg tät. Allt i House of Gucci andades estetik och klass.

Dos
"Regi av Mar Targarona, producent till Barnhemmet". Det där betyder ju egentligen aldrig något, snarare att man försöker sminka upp en rejält smutsig gris genom att referera till något bra som publiken kommer ihåg. Denna gång en briljant mysrysare med en gastkramande twist på slutet. Det är dock knappast Taragona som skall ha cred för Barnhemmet utan snarare J.A. Bayona och Sergio G. Sánchez men någonstans tänker man ju ändå att, "ja men det är nog bra det här ändå". Det var det icke! Inte ens i närheten. Totalt fyra skådespelare, samtliga genomgående urusla och ett horribelt manus där man plockat bitar från Saw och Human Centipede och försökt göra någon form av svår arthouse-rulle. Två personer som vaknar i en säng och inser att de är hopsydda, som siamesiska tvillingar. Nu följer en jakt på ledtrådar för att ta sig ur denna prekära situation. Netflix-produktionen Dos är genomrutten redan från start men det långsökta slutet blir den sista spiken i den berömda kistan. En av årets sämsta filmer.

The Unforgivable
Ännu en Netflix-rulle med hyggligt stora affischnamn som landade på plattformen helt utan marknadsföring. Sandra Bullock i huvudrollen, med uppbackning av både Vincent D'Onofrio och Jon Bernthal kändes förstås solitt och borde borgat för viss kvalitet. Dessutom med manusförfattaren till bland annat utmärkta The Town och nu också nya Batman-rullen och Top Gun: Maverick samt utannonserade Gladiator 2. I fint sällskap med manusförfattaren till lysande Netflix-serien Mindhunter till råga på allt. Det räckte ungefär halvvägs. Det var mycket som fungerade i The Unforgivable men det var också en del som sänkte den rejält. Tyvärr måste jag gå djupt in i spoiler-territorium för att avslöja vad men de goda egenskaperna vägde trots allt över så det är ändå en rekommendation. Det var en svårmodig, tragisk och mörk upplevelse som trots viss problematik stod ut i plattformens överbelastade filmbibliotek.

Filmer vi sett: December

André Lamartine:
The Matrix Resurrections
Jag hade inga som helst förväntningar på Lana Wachowskis gravplundring och ändå blev jag besviken. Detta för att jag i grunden gillar många av idéerna här: jag gillar den komiska meta-aspekten, maskinernas lore och huvudpersonernas charm. Tyvärr har regissören, som en gång i tiden stod för den mest banbrytande actionfilmerna någonsin, helt gått vilse i sin egen mytologi och det blir tydligt att ingen riktigt visste hur de skulle svetsa ihop alla märkliga idéer till en sammanhängande film. Detta är alltså värre än filosofifumlet i Reloaded och tråkigare än sömnpillret Revolutions, där man halvvägs in i filmen kände sig redo för att koppla bort sig från den uselhet man utsattes för och lämna biografen. Aldrig mera Matrix!

West Side Story
Till skillnad från Ressurections var Spielbergs musikal en ren och skär fröjd. Det är skönt att se att Spielberg är i högform här, där den audiovisuella presentationen är bländande och det sprakar mellan huvudrollsinnehavarna. West Side Story skriker Oscars-kandidat, men inte på det där Oscarsbait-viset: det är en genuint välkonstruerad historia som här görs tidlös tack vare regissörens intrikata detaljarbete. Om man redan gillar filmversionen från 1961 finns det kanske inte mycket nytt att hämta här, men här finns det tillräckligt mycket glöd och liv för att rädda biohelgen.

Encanto
Till julen myste jag till Disneys senaste datoranimerade äventyr och även om det bleknar i jämförelse med alster som Coco och Vaiana var Encanto en förtjusande liten musikal som träffade rätt toner - även om popmusiken inte alltid klaffade med resten av filmen och även om storyn blev lite väl förutsägbar. Animationen är på topp och den varma energin är direkt smittsam, vilket gör det svårt att inte sittdansa då och då. Röstskådespelet var starkt och det fanns tillräckligt mycket kreativitet för att göra en standard historia till en färgsprakande familjefest.

Filmer vi sett: December

Marcus Persson:
The Matrix Resurrections
Warner Bros bidrag till årets julbord var den synnerligen underkokta och smaklösa kalkonen Matrix Resurrections. En uppföljare som knappast kan ha varit speciellt högt upp på någons önskelista och där merparten av speltiden fylls ut av tröttsamma självreferenser och anspelningar till de tre långt bättre originalfilmerna. Inte ens Keanu Reeves kan rädda Resurrections som frossar i sin egna mediokritet med oinspirerat manus, identitetslös musik och sövande actionscener. Detta är ett regelrätt karriärsmord och ett vedervärdigt avslut på ett redan skrattretande dåligt filmår. Förhoppningsvis är detta den sista spiken i kistan till Wachowskis karriär som pekat i rakt nedåtgående riktning alltsedan den första Matrix-filmen tog världen med storm.

Ensam Hemma
Vad vore julen utan ett besök till McCallister-familjens hus och deras sons alltid lika underhållande eskapader. Chris Columbus mästerverk är en stående tradition här i hushållet vid denna tid på året och i stark kontrast till Kalle Anka är detta underhållning som glädjer och värmer en lika mycket varje gång. Få andra filmer lyckas trolla fram känslan av jul på samma vis och John Williams makalösa musik trollbinder och omsveper en som en varm, lurvig filt. Här finns så otroligt mycket att älska och kanske framförallt så den helt otroliga dynamiken mellan Joe Pesci och Daniel Stern som spelar sina skurkroller till absolut perfektion. Gerry Bammans Uncle Frank misslyckas aldrig med att få en att dra på smilgroparna och Devin Ratray är helt underbart älskvärd i all sin vidrighet som Kevins odrägliga storebror. Ensam Hemma är helt enkelt den där perfekta julklappen som man kan ge till sig själv år efter år utan att någonsin tröttna. Den är den perfekta julfilmen.

Tomten är far till alla barnen
Kjell Sundvalls grovordade svenska komedisuccé får avrunda denna månads filmer för min del. Nittio minuter råbarkad humor med fenomenal casting där varje roll känns som klippt och skuren för var och en av medlemmarna i den strålande skådespelarensemblen. Peter Haber är i sedvanlig ordning utan motsvarighet och hans mörka ton misslyckas aldrig med att framkalla skrattattacker som får en att hålla sig för magen. Få andra svenska komedier kan mäta sig med den härligt syrliga dialogen i Tomten är far till alla barnen och det är en ständig fröjd att varje år njuta av denna undersköna härdsmälta av ofiltrerad, klassisk humor från en tid då svensk filmindustri fortfarande kunde och vågade.

Vad kikade du på under förra månaden?



Loading next content