Jag hatar Bloodborne

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III
Jag hatar Resident Evil: Village

Hat är ett starkt ord, det är inget jag tar lättvindigt på, men jag hatar Bloodborne. Så enkelt är det. Vet du inte vad Bloodborne är för spel så är det i korta drag en simulator där du tvingas tillbringa en eller flera nätter utomhus i Storbritannien. Eller kanske inte riktigt så då, men nästan. Egentligen kan det ju te sig märkligt, jag gillar verkligen Dark Souls-trilogin och jag gillar den väldigt mycket dessutom. I synnerhet trean och ettan, tvåan är okej men är ändå den klart sämsta delen i den djävulska trilogin. Sekiro? Japp, även Sekiro tycker jag väldigt bra om. Jag kan inte uttala mig om Demons Souls ännu men jag är vansinnigt sugen på att spela det. Den dagen jag har en Playstation 5 så kommer det ske per omgående och det blir väl vilket decennium som helst nu med tanke på den aktuella produktionstakten. Men man kan ju ändå lugnt säga att From Software har lyckats ganska bra för min del på det stora hela, så naturligtvis var förväntningarna högt ställda första gången jag startade upp Bloodborne. Där och då var jag verkligen inte särskilt imponerad minns jag och det står sig fortfarande som en av mitt livs större besvikelser.

From Software gör svåra men aldrig orättvisa spel, det kommer knappast som någon nyhet. Det är deras grej, deras signum och onekligen så tilltalar det miljontals spelare världen över och det väcker bevisligen också min egna för det mesta latenta masochism till liv. Jag kan ärligt säga att vissa bossar tagit säkert sextio försök och trots den totala förnedringen så har jag vägrat ge upp, någonting i mig älskar det på något väldigt vrickat vis och får mig att fortsätta. Bloodborne är förstås inte det minsta annorlunda på den biten, man får stryk och man får rikligt med stryk vilket rimligtvis borde innebära att jag även här borde skrika saker som "Yes! Yes! Hit me again!" frekvent, men icke. Jag får ju stryk, jag blir förbannad, jag stänger av i en explosion av raseri och hindrar mig själv från att hiva in kontrollen i den bräckliga gipsväggen. Alla ingredienser för ett lyckat From Software-spel finns ju alltså där, så vad är det som ändå retar gallfeber på mig varje gång jag ens ser loggan numera?

Som det proffs jag ändå tror att jag är så startade jag förstås upp Bloodborne igen och spelade ett antal timmar innan artikeln för att se om mina heta känslor avsky bestod. Det tog inte särskilt lång tid att konstatera att så var fortfarande fallet, vi klickar verkligen inte jag och Bloodborne. Det är alldeles för mycket som får mitt blod att koka.

Direkt under spelets inledande minuter så påminns jag också om hur jobbigt det faktiskt är i början. Det är en hel del fiender att beta av längs vägen och även om vissa är enkla så är det ett par stycken som är mer än lovligt kapabla att ta avsluta ens liv om man inte ser upp. De tenderar också att ofta attackera i grupp och då kan det lätt bli problem. Nej, jag förväntar mig inget annat än svåra spel från From Software men Bloodborne är ett par snäpp svårare än deras resterande spel, åtminstone inledningsvis och att spela om samma tradiga bit om och om igen innan den första lampan slutligen dyker upp är mer frustrerande än i något annat av deras verk. Man är knappt ens lättad när den dyker upp utan man kommer på sig själv med att muttra något om att det var då fan på tiden. Jag är inte heller helt nöjd med hur dessa lamporna fungerar, det går inte att sitta och vila sig lite och transportera sig till ett annat område som i Dark Souls utan det är raka spåret till Hunters Dream som gäller om man vill göra något sådant. Det må vara en petitess men ändå något som i slutändan påverkar min upplevelse negativt då det för min del är ett störande moment som jag inte helt kan se förbi.

Det underlättar inte det minsta heller för min del att Bloodborne är mörkt som i en jävla säck redan från start och så fortsätter det till allra största delen. Det i sig hade egentligen inte varit någon jätteböld i mitt anus om bara variationen varit lite bättre. Områdena är ganska läckert designade stundtals, det ska jag absolut inte ta ifrån dem, men det blir för mycket mörker, för mycket trånga utrymmen, och det känns också ofta alldeles för instängt. Det kan jag förstås uppskatta i vissa fall, men inte hela tiden. Men det är väl också därför jag aldrig någonsin skulle kunna bo norr om polcirkeln, jag behöver ljus i mitt liv. Dark Souls må också vara rätt mörka på sina håll, men här finns åtminstone lite öppnare ytor och lite mer ljus. Majula är ju till exempel rätt vackert trots att Dark Souls 2 inte är särskilt snyggt alls i övrigt. Även vapenvariationen är något av en besvikelse, där det i exempelvis Dark Souls finns över 100 olika så finns det enbart 15 i Bloodborne utan DLC. Det blir på så vis för min del aldrig lika spännande att leta efter dolda leder även om det såklart finns andra objekt man kan ha nytta av. Men glädjen att utforska är helt enkelt inte alls lika stor och ofta känns det inte som att det är värt risken. I Dark Souls var jag ju utan tvekan villig att kuta över ett öppet område hårt övervakat av en tjurig drake bara för att få tag på ett fint svärd. Den offerviljan infinner sig aldrig i Bloodborne.

Inget av detta hade varit på långa vägar lika frustrerande om det inte vore för den till stor del helt värdelösa kameran. Den är ens solklart största fiende, alla kategorier. Ofta känns det som att man slåss mot två bossar samtidigt och den andra bossen är då kameran. Det är så många gånger där jag verkligen inte behövt dö, jag hade full kontroll och jag skulle definitivt fällt bosskräket inom någon minut, men det är då kameran ballar ur fullständigt och sådan skit orkar man bara med ett visst antal gånger innan man börjar försöka uttala mexikanska diarré-förbannelser över Miyazaki och övriga inblandade. Sen stänger man ner skiten med en extra hård symbolisk knapptryckning, muttrar några väl valda ord mot From Software och avinstallerar. För det här kommer aldrig att funka, jag och Bloodborne är inte kompatibla hur mycket jag än önskar att vi vore det. Jag hatar eländet och jag kan inte tänka mig att det förändras inom en överskådlig tid.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III
Jag hatar Resident Evil: Village