Svenska
Gamereactor
artiklar
Goldeneye 007

Spelminnen: Goldeneye 007

Jocke minns med stor tydlighet hur hypnotiserad han verkligen var av Rares hastigt ihopslängda licensmästerverk...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När det kommer till älskvärda spelminnen så finns det givetvis mängder med alternativ att välja bland. Första gången jag klarade Pokémon Red är som exempel ett som sticker ut, och jag kommer därtill alltid minnas med värme alla gånger man spelat Super Mario World eller The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Djupt inne i mitt stökiga hjärn-arkiv finns dock en mycket speciell minnesbild som jag håller väldigt högt, och det gör jag dessutom även fast det förmodligen hör till ett av de märkligare slagen.

Året var 1999 och jag hade precis, tillsammans med mina syskon, fått ett Nintendo 64 i julklapp. Bland spelen som följde med i paketet hittade vi sedan mästerverk som Super Mario 64, NHL 99 och Banjo Kazooie, men det var i Rares andra kultklassiker till konsolen i fråga som just detta specifika barndomsminne skulle modelleras ut. Hela grejen med tredimensionell grafik var nämligen helt nytt för mig och jag kunde inte förstå hur dessa världar var möjliga, och mest häpnadsväckande var givetvis Goldeneye 007.

För James Bond älskade polygon-äventyr var mitt allra första FPS och att se alltsammans från spelkaraktärens perspektiv kändes svårt att ta in när man som snorig 9-årig tidigare alltid manövrerat från sidlinjen och med full uppsyn. Nu var man istället mitt uppe i smeten och en helt ny värld öppnade sig således för en spelintresseras pjuklarv. Men även om spelet innehöll makalös action, grymma banor och en blandning av intensiva eldstrider och kluriga stealth-möjlighter så var det i en mycket simpel, och extremt alldaglig, detalj som fick en ung Joakim att tappa hakan framför familjen träinklädda tjockteven på 28 tum.

Man kunde nämligen öppna dörrar.
För att förstå vikten av detta fenomen så måste man veta att jag faktiskt aldrig riktigt hade öppnat en dörr förut i spelsammanhang. Det fanns inga dörrar i Tetris, inte i Super Mario och de dörrar som var närvarande i The Legend Zelda var tydligt märka med att man behövde en nyckel för att kunna passera. I Goldeneye var det dock annorlunda. Redan i den första banan skulle detta problem visa sig, och efter att ha eskorterat en millitärgrön lastbil genom en tunnel och förbi ett par hårdskjutande skurkar tog det snabbt stopp framför en stor grå betongport. Fordonet rörde sig nämligen inte en millimeter till, och en ivrig Joakim gick lika snabbt från exalterad till gruvligt förvirrad när den utlovade underhållningen började utebli. Jag gick sedan fram till den massiva dörren och börjar hamra på varenda knapp för att bryta det nyfunna dödläget. Det virtuella blyet flög åt alla håll och kanter, och detta samtidigt som Pierce Brosnans digitala avbild började göra en konstig Macarena-dans där han hukade och snurrade runt på stället. Dörren förblev dock stängd.

Detta är en annons:
Goldeneye 007
Hur ser dina minnen från denna odödliga N64-klassiker ut?

Slutsatsen som drogs i stunden var att man måste ha missat en nyckel, och precis som i The Legend of Zelda började jag utföra en noggrann skattjakt av banans alla hörn och vrår. Ett prickskyttegevär fanns som exempel att finna i ett av tornen, en larmenhet gick därtill att skjuta sönder men ingen nyckel låg någonstans. En timme passerade i snabb takt och, i brist på en bättre lösning, återvände, en numera extremt frustrerad, Joakim till samma stängda betongsgrind för att upprepar den maniska huk-och skjut-dansen. Fortfarande ingenting.

Vid det här laget var jag sedan mer eller mindre redo att ge upp, jag ville kasta kontrollen i golvet och förkunna att Goldeneye 007 var världens sämsta spel. Man kunde därtill nästan se tårarna av ilska och besvikelse samlas i mina ögon, men precis när jag sträckte mig för att stänga av konsolen och slänga in handduken så hörde jag hur min ena syster frågar försynt från soffan;

"Vad är det där på väggen?"

Detta är en annons:

Bredvid den robusta dörren fanns nämligen en liten panel som vid en första anblick enbart kändes som en visuell detalj. Ett knapptryck framför samma terminal visade sig dock mycket riktigt vara lösningen på detta otroligt simpla pussel, och det gutturala glädjevrålet som följde kunde få en att tro att jag hade vunnit Stanley Cup, en Ferrari och Jackpot-vinsten på Lotto på samma gång. Det må sedan låta som en ytterst märklig sekvens (och du som läser detta gör givetvis rätt i att ifrågasätta min mentala utveckling från tidig ålder) men för mig var det något annorlunda. Att integrera med spelvärlden på det här sättet var nämligen för mig helt nytt, och även om lösningen så här i efterhand känns glasklar så var detta i en tid då jag personligen inte visste vad ett spel kunde göra eller efterlikna från verkligheten.

Varje gång i fortsättningen som jag sedan närmade mig stängd dörr eller låst kortterminal i samma Nintendo 64-pärla spann jag givetvis av välbehag, och att en sådan simpel funktion kunde frammana sådana euforiska känslor är både sorgligt och vackert när man tänker efter. För visst är det möjligt att jag kanske bara var ett ytterst korkat och outvecklat barn som inte kunde lista ut den här simpla problematiken på egen hand. Den slutsatsen är väldigt logisk att landa i. Jag kommer dock aldrig glömma den gången jag lyckades få upp en, tillsynes omöjlig, dörr på första banan i Goldeneye 007. Ibland behöver nämligen inte spelglädje vara mer avancerat än så.

Relaterade texter

Det gyllene ögat

Det gyllene ögat

ARTIKEL. Skrivet av Conny Andersson

Conny har än en gång slagit följe med agent 007 för att se om det kultförklarade N64-spelet, tjugosex år senare, är något att ha...

0
Fler tecken på en Goldeneye 007-remaster

Fler tecken på en Goldeneye 007-remaster

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Det har funnits många rykten från erkända insiders och andra källor (inklusive en läckt lista över Achievements till spelet) om att den klassiska Nintendo 64-titeln...



Loading next content