Svenska
Gamereactor
artiklar
Call of Duty: World at War

Spelminnen: Call of Duty: World at War

Det har blivit dags för Niclas att ta oss med på en sväng längs minnenas allé och det blir ett litet guldkorn från en svettig sommar med zombie-slakt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Mitt förhållande till Call of Duty är inte helt okomplicerat. En gång i tiden var det bland det absolut roligaste jag visste och jag satt praktiskt taget varje natt och spelade timme efter timme, i synnerhet så var det Call of Duty 4: Modern Warfares multiplayer. Det var enklare tider helt klart, inte så mycket tjafs med killstreaks och annat som uppföljarna drunknat i och serien har blivit allt sämre för varje år.

World at War var inte ett spel jag inledningsvis gav särskilt mycket uppmärksamhet, jag var inte alls sugen på att återvända till andra världskriget igen utan jag ville ha mer av den där moderna krigsföringen. Jag gav kampanjen något försök men idag minns jag inte mycket och det var verkligen inget minnesvärt med den överhuvudtaget. Multiplayern var heller inte mycket att hänga i den berömda julgranen, särskilt inte i jämförelse med det allra första Modern Warfare.

Sedan gick det några år, World at War föll i glömska och spelen blev inte direkt bättre med åren. Vi spolar fram bandet lite grann, närmare bestämt till sommaren 2011. En mycket fin sommar överlag även om jag i ärlighetens namn inte minns jättemycket av den. Soligt var det i alla fall och det är väl det som räknas. Jag kommer ihåg att min dåvarande flickvän som jag annars hade på distans bodde hos oss hela sommaren och jag har vaga minnen av att resten av familjen inte uppskattade det fullt så mycket som jag gjorde om man säger så.

En helg bestämde sig våra föräldrar för att åka på en liten minisemester till en exotisk plats på västkusten, det vill säga Göteborg. Det blev alltså några dagars föräldrafri tillvaro och det vill man ju utnyttja till max. Så naturligtvis kom hela kompisgänget till huset nästan i samma sekund som päronen hoppade på tåget och inledde semestern med fördrinkar på tåget, vilket innebar medhavd whisky som pappa strategiskt gömt i en gammal Bisolvon-flaska. Det blev gissningsvis en helg full av dekadens och konstant salongsberusning. Vissa gemensamma nämnare med vår helg hemma alltså.

Detta är en annons:

Det var framåt kvällen där då någon (kan ha varit jag) kom på den briljanta idén att koppla upp min Xbox 360 på den avsevärt större TVn som stod i vardagsrummet. Då uppstod förstås problemet med att enas om vad vi skulle spela. Min bror som är det största fan av Call of Duty som existerar på norra halvklotet föreslog då World at War, jag var naturligtvis skeptisk till detta då jag ansåg att det var hopplöst mediokert på alla sätt och vis. Jag blev emellertid nedröstad tungt, även flickvännen röstade emot mig. Jag gjorde då förstås det enda rimliga och satte mig och tjurade lite i fåtöljen muttrandes något om att demokratin i det här huset kan ta sig i brasan medan övriga gänget drog igång spelet.

Call of Duty: World at War
Smarta är dem inte och inte särskilt snabba, men svårt blir det ändå till slut med tanke på antalet.

Det skulle visa sig ganska snart att World at War hade ett ess i rockärmen som jag fullkomligt förbisett. Jag pratar förstås om Nazi Zombies som vi alltså för första gången fick stifta bekantskap med i och med World at War. Jag tittade på med viss skepsis inledningsvis men det tog inte lång stund förrän jag var på bra humör igen och när omgången var slut så roffade jag snabbt åt mig en av kontrollerna. Nu jävlar skulle här köttas zombies!

Där satt vi då, fem svettiga, något ohygieniska men oerhört sexiga unga män i våra bästa år och spelade, och så min inte fullt så ohygieniska flickvän. I bakgrunden dånade våra gemensamma favoritband för fullt, det var precis som idag The Offspring, Blink 182, Sum 41med flera och självklart skrålade vi med, ibland satte vi tonerna, ibland inte. Med lite hjälp av folköl, chips och ett flak av den billigaste energidrycken man kunde köpa på ICA så höll vi igång. Timmarna fullkomligt flög förbi, vi slaktade våg efter våg av zombies med ytterst tveksam politisk åskådning och försökte förstås hela tiden bräcka varandra. Allt eftersom så klarade vi fler och fler vågor, mycket tack vare att vi hetsade varandra med diverse gliringar. Kanske åkte en och annan kritvit stjärt fram när något lag var på väg mot en rekordomgång, men det hjälpte föga. Till och med annars helt ointresserade ex-flickvän deltog med en frenesi jag aldrig sett förr. Hon skrek, hon svor, hon blåste skallen av zombies som besatt och det var med största sannolikhet här hon accepterades som en av grabbarna på riktigt. Hon var förstås inte lika svettig och äcklig som vi var, men det var heller inte särskilt långt ifrån. Morgonen kom, tröttheten gjorde sig kraftigt påmind och resultaten blev allt sämre. När man bara överlever drygt tre vågor av zombies så vet man att det är dags att stänga ner. Alla gick och la sig och det var väl aldrig något snack om att nästkommande kväll och natt skulle tillbringas på samma sätt.

Detta är en annons:
Call of Duty: World at War
Eld är en väl beprövad metod mot de allra flesta skadedjur, Zombies är inget undantag.

Mycket riktigt så laddade vi upp med energidryck, folköl, ordentligt med snacks och sedan tillbringade vi ytterligare en lång natt med de döda nazisterna och försökte toppa resultaten från gårdagen. Men i ärlighetens namn så handlade det mer om gemenskapen i slutändan. Det var också den sista sommaren då vi alla var samlade i Borlänge innan vi började sprida ut oss runt om i landet vilket ju förstås gör minnet extra speciellt. Vi träffas fortfarande med jämna mellanrum, ofta spelar vi alla gamla spel som vi brukade köra på den tiden och det är lika förbannat roligt nu också. Vi är äldre och något tröttare numera så en nattmangling orkar vi i regel inte med längre, koffein fungerar inte på samma sätt som det gjorde då heller, man blir praktiskt taget immun med tiden. Jag skulle kunna säga att vi är avsevärt mognare och lite mindre svettiga numera men det hade varit något av en lögn. Mycket mognare är vi verkligen inte och vad gäller svetten så är det inget som blir bättre med åldern direkt. När man väl fyllt 30 så kommer man börja svettas på ställen man aldrig svettats på förr. Ni som vet ni vet.

Tack vare två magiska nätter med de finaste vänner man kan tänka sig så gick World at war från att vara i det närmaste föraktat för min del till att bli ett spel jag håller väldigt kärt. Jag ger fortfarande inte mycket för vare sig kampanjen eller multiplayern men Nazi Zombies var och är fenomenalt roligt. Den helgen kommer jag bära med mig i resten av mitt liv, det är ett som är säkert.

Relaterade texter

Call of Duty: World at WarScore

Call of Duty: World at War

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Activision slår sig återigen samman med röda armén för att en gång för alla tukta nassarna på deras hemmaplan...



Loading next content