Spelminnen: Sly 2

När det kommer till minnesvärda spelupplevelser har jag, precis som så många andra en stor förkärlek till titlarna jag upplevde under barndomen när mediet var såpass outforskat för mig att varje nytt spel kändes mer eller mindre unikt. Ett spel som värmer lite extra handlar om en mästertjuv till tvättbjörn som svepte in för länge sedan och stal all min uppmärksamhet i ett äventyr som väcker både värme och längtan till liv när jag blickar tillbaka till en värld då Allram Eest ledde årets julkalender och TV-spel ännu var ett någorlunda outforskat fenomen.

Historien tar sin början i oktober 2004 då min förväntansfulla lillebror precis hade packat upp ett sprillans nytt exemplar av Pokemon Fire Red på sin födelsedagsmorgon. Ett fantastiskt tillskott till spelsamlingen tyckte både han och jag då vi samma år hade spelat oss blinda i Ruby-versionen av den, vid den tiden, förhållandevis unga succeserien. Mer Pokemon skulle betyda mer högkvalitativt spelande var vi rörande överens om, han och jag. Någon som inte delade vår entusiasm var vår kära mor som bestämt menade på att det här minsann var exakt samma spel som vi redan hade hemma och därför inte var någon värdig present att fira min numera sexåriga lillebrors stora dag med. Så trots våra vilda protester om att det här var ett helt annat spel, fick vi sorgset se på när Pokemon Fire Red lämnade våra liv lika snabbt som det hade kommit in. Men hur upprörda jag och min bror än blev där och då så får jag idag med facit i hand erkänna att jag inte kunde önskat mig något bättre än vad som följde.

Det gick ett par veckor och minnet från den nya röda Pokemon-kassetten bleknade sakta bort till förmån för ett annat spel som vi fått veta var på väg i dess ställe. Det handlade om ett mystiskt och för oss helt nyskapande äventyr som vi hittills endast hade fått se glimtar av från en trailer som fanns tillgänglig på demoskivan som följde med vårt Playstation 2. Titeln var Sly 2: Tjuvgänget och förväntningarna var höga. Så damp spelet efter en tids väntan till slut ner i vår gröna brevlåda och vi bänkade oss snabbt, med stora ögon framför den lilla tjock-TV:n uppe på övervåningen, redo att börja utforska vad det egentligen var för ett tjuvgäng som vi fått i uppdrag att spendera den närmaste tiden med.

Omgående kastades vi in i spelets första kupp där vi snabbt fick stifta bekantskap med trion Sly, Bentley och Murray vars uppdrag gick ut på att stjäla kvarlevorna från den jättelika järnugglan Clockwerk som agerat antagonist i det första spelet. Även fast jag vid den tiden aldrig hade rört föregångaren Sly Cooper and the Thievius Raccoonus så minns jag tydligt hur jag ändå kunde känna allvaret i det att den där Clockwerk minsann inte var att leka med och att det var av yttersta vikt att kroppsdelarna inte hamnade i fel händer. Efter att äventyrets första uppdrag misslyckats och det stod klart att den beryktade Klaw-ligan hade hunnit före vår Cooperliga blev vi till slut introducerade i vem denna jättefågel var och det dröjde inte länge innan Clockwerk för evigt tog hem förstaplatsen över mina mest minnesvärda spelskurkar någonsin. Det fanns något kusligt tilltalande i berättelsen om den stora ugglan som för hundratals år sedan bestämt sig för att byta ut sin dödliga kropp mot själlöst material i syfte att utrota hela Cooper-klanen.

Trots spelets allvarliga underton och mörkret i att Slys stackars föräldrar blivit brutalt mördade av ovan nämnda flygfä så älskade jag hur lättsamt huvudpersonerna i Cooperligan ändå tog sin uppgift. Allvaret fanns som sagt alltid närvarande men Sly och gänget verkade ändå ta det mesta med en klackspark vilket bidrog till känslan av att det ändå var ett gäng barndomsvänner som stod i centrum och det är den vänskapen som i mångt och mycket har hållit minnet av Sly 2: Tjuvgänget vid liv under alla dessa år. För i grund och botten var det just vänskap som det handlade om när allt kom till kritan och det fanns en vacker balans i olikheterna hos den slanka mästertjuven Sly, det kortväxta snillet Bentley och muskelberget Murray. De hade under åren sedan barnhemmet blivit så sammansvetsade att det egentligen inte var tal om något annat än familj och det märktes tydligt hur starkt deras band faktiskt var.

Så när spelet faktiskt tog sin början, i Paris skummaste kvarter så minns jag starkt hur överväldigande det kändes att helt plötsligt bli satt i en helt öppen värld där jag fritt kunde gå och göra precis var jag ville. Strax därpå kom nästa revolutionerande insikt om att staden var befolkad. På gatorna patrullerade skumma ruskprickar som till synes verkade ha en helt egen agenda som inte var kopplad till min smygande närvaro en bit bort. Där fiender i alla spel jag tidigare spelat verkat sitta inne på någon typ av "spider sense"-radar som alltid gjort dem varse om min existens oavsett vilken vinkel jag närmat mig i, kändes skurkarna i Sly märkligt trovärdiga i sin ovetande framställning. Det var där och då som jag för första gången kom i kontakt med konceptet av att smyga i spel, vilket blev något av en favoritgenre flera år senare när fantastiska titlar som Batman: Arkham City och The Last of Us började avnjutas regelbundet.

Men trots att Sly 2 öppnade en helt ny dörr in till stealth-världens skuggor så är det naturligtvis alla starka karaktärer som gör att tvättbjörnens andra äventyr än idag besitter en sådan nostalgisk kärleksfull position i mitt sinne. Till att börja med står sig medlemmarna i den sammansvetsade Cooperligan än idag som tre fullkomligt oslagbara Playstation-ikoner både sett till karaktärsdrag, utseende och gameplay. Att alla tre dessutom gick att kontrollera med sina egna helt anpassade spelstilar var även det fullkomligt världsomvälvande för den unga fjärdeklass-Johan och hans ännu yngre lillebror. Vidare bjöd Sly 2: Tjuvgänget (eller Band of Thieves som det heter i mer internationella kretsar) på ett så minnesvärt karaktärsgalleri att varenda en av skurkbossarna från Klaw-logan känns som en gammal vänskaplig nemesis från barndomen som jag delar många spännande minnen med. Nattklubbslegenden Dimitri, kryddkungen Rajan, hypnotisören Grevinnan, dubbelagenten Neyla, skogshuggaren Jean Bison och uppfinnaren Arpeggio fyllde alla ut sina respektive delar av historien på ett så pass självklart sätt att de alla har förtjänat ett eget skrymsle i mitt nostalgibibliotek.

Berättelsen som jag fick bevittna tillsammans med den älskvärda tjuvligan skiljde sig även den från majoriteten av spel jag tidigare tagit mig igenom och varje gång jag har blickat tillbaka för att förstå varför den är så minnesvärd i jämförelse så kommer jag alltid fram till samma sak. Den var oförutsägbar så in i norden. Åtminstone för den tidens Johan. Då alla mina tidigare äventyr i spelvärlden lett mig på tydliga vägar från punkt A till punkt B utan större egentliga motgångar så tog Sly 2 en slingrigare väg mot sitt mål. Motgångar, svek och förluster smög sig in på de mest oväntade av ställen och överraskade gång på gång när jag sakta vaknade upp ur den trygga vaggan och insåg att jag faktiskt inte visste var det här skulle sluta. När Bentley exemplevis plötsligt blev lämnad helt ensam efter att båda vännerna Sly och Murray blivit förrådda och kastade i mörka fängelsehålor satt jag som på nålar inför en situation som jag tidigare aldrig kunnat föreställa mig och räddningsoperationen som följde kändes helt personlig och viktigare än alla läxor i världen. Mina vänner behövde mig och jag var inte den som svek! Jag ville dessutom verkligen inte göra mina läxor.

Mina minnen från Sly 2: Tjuvgänget är många och varma och allt från de färgstarka personligheterna och den oförglömliga berättelsen till Bentleys analoga powerpoint-presentationer och ljudet som alltid lät "tom tom tom tom tom" i takt med Slys smygande fotsteg gör att jag än idag längtar efter ett nytt äventyr med tvättbjörnen och hans vänner. Den senaste tidens rykten om att Cooperligan kan vara på väg tillbaka har gjort mig helt bubblig av hoppfull förväntan och jag hoppas innerligt att serien kan få ett femte äventyr. Då varken Sly 3: Honour Among Thieves eller Sly Cooper: Thieves in Time lyckades nå upp till samma briljans som tvåan besitter hoppas jag att vem som än kan tänkas stå för utvecklingen tar ett par steg tillbaka från gimmickar som tidsresor och stora släktträd för att istället bygga ett tight äventyr med fokus på karaktärer, roliga nivåer och berättande. Om inte annat så skulle ännu en nyversion till dagens format sitta mycket fint.