Annat ljud i skällan

En god vän och jag hade en av våra hemskt dryga diskussioner som vi så ofta brukar. Vi brukar filosofera om det mesta och ställa de mest underliga frågor till varandra och denna dag blev frågan vilket sinne jag skulle ge avkall på om jag blev tvungen att välja ett av dom. Vi snackar alltså syn, hörsel, känsel och smak/lukt. Av dessa blev mitt val rätt snabbt smak och lukt. Visst hade det varit ruttet att bli av med smaksinnet, vilket jag även blev under några månader efter jag insjuknade i Covid-19 men jämfört med de andra sinnena kändes ändå valet rätt. Och det finns faktiskt rätt många lukter jag inte skulle sakna.

Sura hundpruttar till exempel. Pappabajsar. För er som inte vet vad pappabajsar är så är det den hemska doften av en vuxen man som läser Göteborgsposten när han sitter på holken och krämar och den kombinationen gör en särskilt doft av Doktor Död. Personer som har dålig kroppshygien. Svettlukt. Tåjuice. Ärtsoppa. Dålig andedräkt. Men sen finns det dofter som man liksom inte vill gå miste om, så som nyklippt gräs. Doften av grillat. En nyduschad man att sniffa i nacken. Nybakade bullar. Nytvättade sängkläder. Doften av kusten, av havet. Min vän däremot svarade raskt "hörseln".

Han tyckte att det kanske kunde vara fint med lite tystnad. Och visst jag förstår hans resonemang, kvinnan han är sambo med slutar ju aldrig tala och hans ungar är vad jag nog skulle kalla förvildade och bör hållas borta från möblerade rum och porslinsaffärer och ja, mina öron. Bra ljud har alltid varit viktigt för mig, sen dagen jag fick min första lilla kassettbandspelare när jag var fem år gammal. Året var 1983 och den hade en högtalare och ett litet handtag att bära runt den i. Den var av märket Panasonic och var i svart och guld och i den snurrade mina sagoband som kom med matchande bok och som signalerade när det var dags att vända sida genom en liten plingiling.

Några år senare ersattes min lilla bandspelare av en pippigul Sony Walkman Freestyle som ständigt satt i resåren på mina allt för älskade orangea frottéshorts vart jag än gick. Ingen kunde anklaga mig för att vara ett modelejon. Stackars mamma klädde upp mig i rosa rysch och plyschklänningar men i smyg hade jag alltid de hemska orangea frottéshortsen under och så fort hon vände ryggen till så åkte klänningen av. Och man kan faktiskt inte klämma fast sin freestyle i en klänning, vad tänkte hon på? Med hörlurar med skumgummiplattor över öronen ljudade "Where Not Gonna Take It" med Twisted Sisters medans jag barfota cyklade till SO-Tappen för att handla lösgodis för en hel femkrona, lyckan var stor för det lilla.

Sen var det dags för stereodäcket, en sjuk anläggning som verkligen tog sin plats. Skivspelare och förstärkare och kassettdäck travat på hög med en lucka av glas. Varje gång vi dansade för hårt hackade LP-skivan till så det gällde att dansa sansat, kanske det var där luftgitarren uppfanns?. Tyvärr är jag aldrig sansad, och har aldrig varit. Och eftersom jag ingen egen skivspelare ägde var det i mina äldre syskons rum som jag hoppade runt som en kråka i takt till musiken och ibland studsade som en galning i syrrans välbäddade säng för att sedan landa med en duns i golvet vilket fick skivan att hacka och hoppa över ett spår.

I syrrans spelare åkte Herreys runt med "Gyllene skor" och i brorsans ekade Depeche Modes "Master and Servent". Det slutade alltid med arga miner för att jag aldrig kunde hejda mig i min framfart och mig surande allt för ofta utanför deras dörrar när jag till slut blivit utkörd och fått dörren stängd rätt i ansiktet. Men det stoppade inte ungen som istället dansade i smyg utanför dörren som om hon var med i Flashdance och det var faktiskt nära att jag fick återuppleva vattenscenen från filmen när brorsan jagade iväg mig med en dänkflaska som var 1980-talets svar på vattenpistol.

Skillnaden var bara att den hade en flerfunktion, mamma kunde använda den när hon strök pappas skjortor och vi kunde skjuta ett syskon i ögat med vass stråle så hon eller han vrålade efter pappa i hämnd. Ljud har förmågan att väcka minnen till liv och sända dig långt tillbaka till en svunnen tid. Än idag kan jag till exempel inte höra Pavarottis "Nessun Dorma" utan att se min mamma framför mig inne på Konsum där hon dansade fram mellan hyllorna av pastaspiraler på lätta steg i ett par flipflopp som var hennes signum medans hon sjöng som en galning och försökte ta toner som var på tok för höga för henne mitt bland främmande kunder utan ett bekymmer i världen och helt utan att se hur de stirrade på henne som om de svalt en tennisboll.

Tonåringen Marie rullade med ögonen medans rodnaden av skam färgade mina kinder för i en tonårings värld är trots allt riktigt pinsamt, och föräldrar är nog det pinsammaste som finns i sina barns ögon bara de ens andas i samma rum. Hör jag låten "No Limit" med 2 Unlimited slussas jag tillbaka till en fest hos ens kompis kompis i Trollhättan av alla ställen där vi levde rövare som slutade med att vi stod och dammsög till den låten klockan fyra på morgonen för att räcka en olivkvist till festinnehavaren för tillståndet som lägenheten befann sig i. Hör jag någon låt av Magnus Uggla kommer jag ihåg min födelsedagspresent på min tjugoårsdag från min storasyster när hon tog mig till Trädgårn och just Uggla där vi satt på första raden och han sjöng "Visa pattarna" för mig och drog upp mig på scenen till min stora fasa.

Hör jag Italiensk disco tänker jag på året min storebror och min barndomsidol fick körkort och hur jag bosatte mig i hans svarta skinnsäte i hans vita 242 GLT och blev hans ständiga blöjraggarpartner. Jag satt bredvid honom när han körde som en galning runt, runt på Alingsås lilla torg med rutan nervevad så håret fladdrade i vinden och musiken förlamande högt så att blåhåriga tanter tittade fördömande på oss så som Sivert Öholm tittade på hårdrockare en gång i tiden. Låten "Promises" med Def Leppard får mig att tänka på min första riktiga stora kärlek och vår första trevande kyss på Liseberg innan jag likt Askungen vände på klacken och hoppade in i en väntande taxi och lät Göteborgs nattljus omsluta mig. Eddie Medusa sänder mig tillbaka till en av de bästa somrarna i mitt liv med ljumna utekvällar på landet med ett härligt kompisgäng med allt för mycket alkohol och allt för mycket skratt och nattabad. Jag kan inte lyssna på "Bridge Over Troubled Water" längre utan att sändas tillbaka till jag var tjugo och den hårda bänken på min mammas begravning där jag satt som ett vrak och kämpade mot tårarna som det inte fanns nått stopp på.

När man blir äldre så sviker minnet en ibland, men inte hörseln som väcker liv i det man glömt när man hör något som hjärnan snabbt kopplar samman med en händelse, en plats eller en man hållit kär. Ibland kan man bli sjukt chockad hur man kommer ihåg vissa saker baserat bara på ljud. Härom dagen till exempel började jag nynna på en TV-spels melodi. Nu snackar vi inte någon av kultklassikerna som Super Mario Bros som vem som helst känner igen eller Zelda utan detta är ett mindre populärt spel som jag trots allt aldrig spelade ut och fick se slutet på, nämligen Fred Flinta på min NES. Och nu snackar vi inte intromusik, utan en musikslinga som är genom en hel bana. Den gick jag och nynnade på som en galning. Ett spel från 1991. Man kan ju tänka att min hjärna borde göra rum för viktigare saker men inte då. Man kan ju undra vad hjärnan tyckt var mindre viktigt och körde till tippen med men jag misstänker att det hade med matte att göra.

Nä, vi har mycket att vara tacksamma för när de kommer till våra sinnen och det är lätt att glömma vad de faktiskt ger oss. Ljudet av musik, ljudet av skratt och ljudet av regnet som smattrar mot rutan. Ljudet av rösterna på de vi älskar. Skulle faktiskt ge mycket för att komma ihåg min kära mammas röst, men minnet av just rösten har bleknat genom åren. Många människor lever i ständigt mörker för att de inte kan se. Andra lever i total kvävande tystnad. För dom finns inget val. Vi andra kan vara glada att detta inte är våran verklighet och faktiskt vara tacksamma för varje ny dag där vi kan njuta av allt det vår fantastiska kropp faktiskt ger oss. Tänk bara på den lilla tummen, hur skulle vi kunna spela utan den lille rackaren? Hur skulle vi kunna ratta bilen i Grand Theft Auto V eller dribbla bollen från motståndarna i FIFA 21? Det är fasen tummen upp på det!

Vilken musik väcker minnen för dig?