Svenska
Gamereactor
artiklar

Min favoritkaraktär: Master Chief

Redaktör Mäki berättar om hur kärleken till Master Chief tog sin början och avslöjar hur förhållandet är idag...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag brukar säga att jag har tre hjältar i mitt liv; Optimus Prime, Hulk Hogan och Master Chief. Förmodligen vet du mycket väl vilka alla dessa tre magnifika herrar är, och varför jag kommit att tycka om dem så otroligt mycket är såklart tre ganska långa historier, där jag här och nu tänkte berätta om den sistnämnda, vilket ändå anknyter till de båda andra. Man kan på goda grunder argumentera för att Master Chief absolut inte borde ha varit en karaktär i min smak. Jag var nämligen helt uppslukad av allt som rörde Japan från någon gång andra halvan av 90-talet till tidigt 2000-tal. Så uppslukad att jag bara var tvungen att få tag på den där nya konsolen som skulle släppas 2001 i USA, och som det snackats så mycket om tack vare prestandan.

Jag talar givetvis om Xbox, som kändes obeprövad i en tid då det var en absolut självklarhet att konsoler var japanska och de bästa spelen också japanska. Microsoft var mest kända för att Bill Gates var svinrik, Office-paketet och att de konkurrerade ut webbläsaren Netscape med Internet Explorer. Men de hade lyckats få med sig Tomonobu Itagaki som en hängiven supporter av Xbox och hans insats för konsolen kan inte underskattas. För min egen del hade jag sannolikt inte ens köpt en Xbox utan honom.

Min favoritkaraktär: Master Chief

För de spel Microsoft radade upp med titlar som Fusion Frenzy, NFL Fever och Project Gotham Racing kändes ärligt talat inte svinlockande för en då 24-årig Jonas Mäki som knegade på Ericsson och drev mangaförening. Men... så fanns det ju Dead or Alive 3, en serie jag fattat tycke för tidigare. Lite som Virtua Fighter, fast roligare, och med riktigt snygg grafik. Jag lirade ettan till Playstation och tvåan i huvudsak till Dreamcast. Fighting var en genre jag verkligen brann för och åkte runt i Sverige och träffade likasinnade, samt att oerhört många nätbekanta kom hem till mig och slaggade på min soffa under episka spelhelger väl värda egna artiklar.

Detta är en annons:

En mycket god vän till mig, Johan Bergström som recenserade Blu-ray hos oss för många år sedan, skulle nämligen till USA hösten 2001 och kunde eventuellt köpa med en Xbox hem. Och jag behövde verkligen en sådan för att kunna spela Dead or Alive 3. Men herr Bergström vägrade dock om han inte fick köpa med sig Halo: Combat Evolved, ett spel jag var så ointresserad av att det knappt gick att föreställa sig. Men ung, utan studieskulder (jag är en mycket medioker elektriker i grunden) med billigt boende samt en bra Ericsson-lön gjorde att jag ändå glatt tackade ja. Xbox, Dead or Alive 3 och Halo: Combat Evolved fick det bli.

Min vän bodde dock i Borlänge och jag i Östersund, så det tog någon vecka innan vi träffades och jag fick min konsol. Under den tiden hade något hänt. Alla pratade om det där Halo. Mitt intresse ökade något, även om det fortfarande var Dead or Alive 3 som drog. Vi lirade det en hel del, när min gode vän ville visa Halo åtminstone. Så fick det bli, och han hade kommit en bit in i spelet. Jag satt som golvad.

Från att knappt ha några förväntningar alls, kollade jag på det snyggaste spel jag dittills hade sett. Det bjöds på jeepar, tanks, flygfordon och helt enorma banor med grafik och fiender världen aldrig sett maken till. Och varenda liten del hade utsökt tonsatts på med musik som tog begreppet spel-soundtrack och helt omdefinierade begreppet. Kom ihåg att när Halo: Combat Evolved släpptes år 2001, var Super Mario Bros bara 15 år gammalt (som jämförelse är Halo-serien idag 21 år). Kontrasterna var overkliga.

Jag föll fullkomligt pladask för Halo-spelen som blev stapelvara i mitt kompisgäng (där chefredaktör Petter Hegevall också var med ibland). På den tiden var det framför allt Halo jag gillade, och inte så mycket Master Chief, men när det blev dags för del två år 2004, började kärleken ta fart på riktigt. I dels den gameplay-video Bungie bjöd på och dels framför allt den trailer där Master Chief anländer som backup till jordens undergång - gjorde att det blev en regelrätt förälskelse.

Detta är en annons:

Sistnämnda trailern står sig än idag som den bästa jag någonsin sett. När Master Chief till ständigt pampigare musik beväpnar sig och går mot sitt öde medan hans facit från första spelet redovisas, och panikslagna utrop hörs i radiokommunikationen från soldater som håller på att förlora striden snabbt, så är det knappt så jag kan andas. Hela mänskligheten står och faller trots inblandning av allt UNSC har att uppbringa, och det är Cortanas förstärkning av en enda person som behövs för att vända kriget - innan Chief till Martin O'Donnells underbara toner slungar sig ut i rymden. I kombination med ett spel jag älskade och ljuva minnen från att ha recenserat Halo 2 tillsammans med mina gamla kollegor Bengt Lemne och Mikael Sundberg, blev Master Chief min absoluta favorit i spelvärlden, en ära som fram till dess tillhört Luigi (som fortfarande är god tvåa). Jag har läst böckerna, skaffat flera statyetter och andra samlarprylar och verkligen njuter av hans äventyr, både i spel och andra medier.

Jag har alltid varit oerhört svag för urstarka enmansarméer, möjligen ett resultat av min uppväxt under det underbara 80-talet, och både Hulk Hogan och Optimus Prime fyller denna roll. Det är hjältar som mot alla odds fixar biffen på egen hand, och att Master Chief också passar in och fulländar denna trio, råder det väl ingen tveksamhet om. Följaktligen är mitt hem också dekorerat med mer Hulk Hogan, Optimus Prime och Master Chief än vad min tålmodige sambo nog egentligen skulle vilja. Efter det underbara Halo Infinite har Master Chiefs och min resa tillsammans om något bara svetsats ihop ytterligare, och han är och förbli en av mitt livs största hjältar.



Loading next content