Filmer vi sett: Maj

Måns Lindman:
Top Gun: Maverick (Bio)
Det är bara att erkänna. Jag trodde ju att det här skulle vara helrisigt och att Tompa Krusbär, som knackar på 60 skulle tappat geisten till slut men icke. Karljäveln är en supernova som envist vägrar att slocka. Top Gun: Maverick var inte bara oändligt mycket bättre än sin ytliga föregångare, det var till och med en otroligt bra film. Biounderhållning när den är som bäst med ett ruggigt tryck i fenomenala actionscener men samtidigt med ett nödvändigt djup och karaktärer med individuella mål och syften jag köper, rakt av. En blockbuster nästan helt utan svagheter och året bästa film för egen del.

Mannen från Mallorca (C More)
Vi har haft en svår relation genom åren, svensk polisfilm och jag. Det är verkligen inget att sticka under stol med. Som den crime junkie jag är vill jag ju så gärna att svenska kriminalrullar och serier skall spela i samma liga som britterna och danskarna med sina mörka, tunga och välsnickrade atmosfäriska verk med magnifikt skådespeleri men det är synnerligen sällan jag får avnjuta en sådan stor stund. I stället är det löpandebandprincipen som gäller där kvantitet före kvalitet ständigt prioriteras. Degen skall in, till varje pris. Om det så skall mjölkas franchise tills både hjärnor och hjärtan är tomma. Idéerna är slut för länge sedan och nu är det bara välbekanta namn i nya uniformer som sveper förbi i en generisk, trött kriminalgåta vi redan sett. På en annan streamingtjänst, med andra namn och andra uniformer. Det är också anledningen till att jag ständigt kommer tillbaka till Mannen från Mallorca. En odödlig klassiker jag inte kan se för många gånger.

Death on the Nile (Disney+)
Precis som nyinspelningen av Mordet på Orientexpressen är Döden på Nilen en oehört vacker film men med ohyggligt lite substans. Stjärnspäckat så att det förslår är det också men det spelar mindre roll när det är så långtråkigt att klockorna stannar. Har man dessutom läst Agatha Christies roman eller sett den på alla sätt överlägsna filmatiseringen med Peter Ustinov så vet man ju dessutom exakt hur de där morden gick till. Vem som utförde dem och varför. Då är enda anledningen att se Death on the Nile de snygga miljöerna och visst, har man dryga två timmar att slå ihjäl och inget annat att glo på så varför inte. Nilen fungerar i alla fall bättre än Orientexpressen.

Henric Pettersson:
The Visit (Netflix)
Liksom alla andra har jag ett komplicerat förhållande till M. Night Shyamalan. Sjätte sinnet är ju briljant, Split är trevlig, precis som Unbreakable. Glass, After Earth (för att nämna några) är däremot inte alls i samma klass. Inte i närheten. Jag kom dock på mig själv att jag aldrig sett The Visit vilket jag bestämde mig för att åtgärda när jag såg den i Netflix-flödet. Detta kom jag däremot att ångra relativt snabbt. The Visit var en makalöst medioker film som inte kändes det minsta otäck eller obehaglig och Shyamalan verkar enbart ha förlitat sig på att man ska skrämmas på millisekunder, snarare än att bjussa på ett konstant obehag. Barnskådisarna var dessutom så brutalt värdelösa där framför allt ''rappen'' fick mig att vilja stänga av med detsamma.

Sonic the Hedgehog 2 (Paramount+)
Jag blev chockad över att den första filmen ändå var okej. Rent underhållningsmässigt har jag sällan, om ens någonsin, blivit så underhållen av en film baserad på ett TV-spel. Gladeligen var uppföljaren till Sonic the Hedgehog inget undantag utan även den bjöd på härlig underhållning och jag skulle säga att den var minst lika duglig som föregångaren. En okej film som introducerade såväl Tails som Knuckles på ett fiffigt sätt. Jag är taggad på att få se vad de kokar ihop till den tredje filmen när Shadow the Hedgehog gör entré och hoppas verkligen på att Jim Carrey blir än mer lik Dr. Eggman.

Uncharted (Amazon Prime Video)
Till skillnad från mina kollegor var jag betydligt mer tillfredsställd av Ruben Fleischers Uncharted. Visst kan man ha åsikter om Mark Wahlberg som Sully och Tom Holland som Nathan Drake, men som en introduktion till en yngre Nathan tycker jag faktiskt att det funkade bra. Slutstriden med piratskeppen var pajjig, det ska jag inte förneka, men själva skattjakten anser jag ändå var spännande och roliga. Kemin mellan Wahlberg och Holland kändes suverän Chloe Frazer porträtterades riktigt bra av Sophia Ali. Knappast en fantastisk film, men inte i närheten av så usel som många ger uttryck för. Jag vill se mer.

Marcus Persson:
Flugan (Blu-ray)
Skräckfilm är aldrig något jag egentligen kan få nog av och speciellt då inte sådana från 80 och tidiga 90-talet med sina ofta charmerande praktiska specialeffekter. Cronenbergs Flugan hör tveklöst till toppsegmenten inom generen och då det var många, långa år sedan jag sist såg filmen passade jag för några veckor sedan på att återbesöka denna köttiga, kladdiga klassiker. Och nog tusan skräms den fortfarande. Goldblum är självfallet strålande i sin roll som den skogstokiga Seth Brundle och hans transformation, både fysiskt och psykiskt, till den människo-stora flugan är oförglömlig. Brutal, vidrig och helt enkelt underbar. Hur mycket man än vill så går det inte att titta bort och trots Cronenberg har flertalet mästerverk under sitt bälte är det nog Flugan som i min bok är hans främsta kreation. Rysligt sevärd än idag.

Snuten i Hollywood 2 (4K UHD)
Tony Scotts uppföljare till Paramounts dunder-succé är en film som ofta får oförtjänt mycket skit kastat sin väg och tvärt emot många kritiker så håller jag Axel Foleys andra äventyr högt. Harold Faltermeyer överträffar sig själv och öppningsmontaget Adrianos är rakt av mästerkligt med sin högoktanig 80-tals synth. Likaså bjuder manuset på en rappare och mer actionfylld historia denna gång och trots viss repetition från första filmen sett till upplägget så rycks man snabbt med i jakten på alfabets-mördaren. Judge Reinhold och John Ashton är tillbaka i toppform som Billy Rosewood och John Taggart men Brigitte Nielsen är filmens verkligt stora överraskning som den iskalla, livsfarliga Karla Fry. Snuten i Hollywood 2 må sakna lite av första filmens originalitet underhållningsvärdet är konstant på topp och Eddie Murphy är olidligt älskvärd som den kaxiga snuten Axel Foley.

The Hobbit: An Unexpected Journey (4K UHD)
Trilogin av filmer som löst baserats på J. R. R. Tolkiens Bilbo hör knappast till filmvärldens mset skinande kronjuveler, nej snarare raka motsatsen. Skandalöst utdragna, fullproppade med fanservice och fyllnads-gegga som inte hör originalhistorien till så lämnar de tre filmerna väldigt mycket att önska. Men i samband med att för en tid sedan blev släppta på 4K så tänkte jag att det var en så god anledning som någon att återvända och ge trilogin en ny chans. Och visst märks det att filmerna hade en problemfylld och stressad produktion. Berättelsen är tröttsamt långrandig och det överdrivna användandet av datoranimationer sliter på ens tålamod, men detta till trots är filmerna inte helt utan sin charm och din inledande av de tre är en stundom småmysig upplevelse som bjöd på lite enkel underhållning.

Petter Hegevall:
Sniper: Assassin's End (Netflix)
Ibland är riktigt ordentligt usel film det bästa som finns. Som balsam för själen, som gör en skrattigt avslappnad och sådär såsig i skallen som behövs, ibland. Sniper: Assassin's End på Netflix är en sådan film vars manus, logik och skådespeleri får Fast 8 att se ut som en Oscars-vinnare och jag skrek av skratt genom precis hela skiten. Bäst är scenen då förortspolisen lyckats klämma en fruktad Yakuza-lönnmördare på information, får frågan hur det gick till - och svarar; "I asked her". Hahahaha!

Robocop (Blu-ray)
Jag vet ärligt talat inte riktigt om det finns bättre actionrullar än Robocop + Predator. Båda de två filmerna är 100% helt fulländade och när jag häromdagen såg om Verhoevens samhällskritiska actionsatir för 900:e gången blev jag som vanligt påmind om att den här filmen skriker "perfektion". Ännu fränare blir dess renodlade ultrakvalitet när man kikar igenom "Filmer vi minns"-avsnittet om just Robocop (Netflix) där det framgår att filmen var en renodlad katastrof under själva produktionen.

The Northman (Amazon Prime US/VPN)
Nä... Nä... Den var ju tyvärr inget vidare, The Witch-gubben Eggers Hamlet-inspirerade vikingathriller. Tafatt skådespeleri, pretentiösa drömsekvenser, slapp och aningslös actionkoreografi tillsammans med fula effekter gjorde Skarsgårds hämndhistoria till en av årets hittills mest överreklamerade. Tyvärr.

André Lamartine:
Sleepers (Netflix)
Det är ibland skönt att upptäcka en gammal klassiker man helt har missat. Eller ja, inte helt då - allt jag mindes från den här filmen var scenen där rackarungar slänger ner en korvvagn på en stackars gubbe i t-banan, men jag blev hur som helst överraskad över hur välgjord barndomsskildringen i Hell's Kitchen var. Skådespelet var starkt och storyn gripande, fram tills man når vissa platta rättegångsscener som mest tappade spänning. Det hindrade dock inte Sleepers från att vara en välpaketerad hämndrulle med en direkt oförskämt bra första halva.

Hannibal (Netflix)
Finns det något mysigare en fredagskväll än intellektuella kannibaler som sprättar upp folk hit och dit? Jag har i många år försökt hitta nya aspekter att uppskatta hos Ridley Scotts blodiga uppföljare till När Lammen Tystnar, men trots flera briljanta sekvenser tycker jag fortfarande att det är en trist fortsättning på den fenomenala Oscarsvinnaren. Jag ogillar fortfarande Skönheten & Odjuret-vibbarna man försökte få till och den gråa tonen sänkte mest stämningen för egen del, särskilt under Italien-vistelsen. Gary Oldman var och förblir fenomenal som det stenrika pedoäcklet, dock, och det finns fortfarande gott om hårresande, grisigt rusk för att göra Hannibal till en riktigt minnesvärd mardröm.

The Phantom Menace (Disney+)
Jag svor på att aldrig se om George Lucas utskällda rymdepisod, men efter premiären av Obi-Wan-serien på Disney Plus kände jag för att backa bandet hela vägen till 1999 för att återupptäcka Ewan McGregors mysjedi. Det visar sig att karaktären var en riktig torrboll i jämförelse med Liam Neesons godhjärtade hjälte och det känns som att skådisen aldrig riktigt fick det utrymme denne förtjänade. Resten av filmen, då? Småhäftig att återbesöka (John Williams musik är fortfarande strålande), men det var också en märklig, stel och sömnig påminnelse om George Lucas begränsningar som regissör och historieberättare. Nu är frågan om man vågar sig på Attack of the Clones igen...

Vilka filmer såg du under förra månaden?