Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Best Ever: Spel (10-1)

Det är dags! Dags för oss på Gamereactor att kora det vi anser vara de tio bästa spelen någonsin släppts...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Best Ever: Spel
50-41
40-31
30-21
20-11

Best Ever: Spel (10-1)

(10) Starcraft (PC, Mac / 1998)
Vi är många som vuxit upp under 1990-talet och fått uppleva Internets framfart och realtidsstrategigenrens guldålder. En av dessa upplevelser kallas Starcraft och det är svårt att beskriva vilken påverkan på hela industrin spelet hade. Yttrar vi ordet Starcraft är det inte omöjligt att ens farmor känner till spelet och i stora delar av världen spelas det flitigt än idag. Konceptet Blizzard skapade var genialiskt. I motsats till dåtidens filosofi med liknande länder eller stater med små skillnader fick vi tre helt distinkta spelbara raser. Oavsett vilken ras någon på redaktionen föredrog var vi alla överens om att detta fortfarande är ett sant och svårslaget mästerverk. Både flerspelarläget och kampanjen imponerade stort. Inramningen, designen, musiken och atmosfären från spelet lämnar oss aldrig. Asymmetrin var ledordet som gjorde upplevelsen så oslagbar. Det var en enorm skillnad att spela Zerg, Protoss eller Terran. Spelade vi Zerg hade vi ett sätt att förhålla oss till hur vi ska besegra motståndaren och valen av soldater att göra det med. Valde vi Protoss blev förhållningssättet nästan motsatt med få men starka enheter. För att skapa ytterligare komplexitet fanns även Terran med ett spelsätt som platsade mellan de båda andra. Hur Blizzard Entertainment lyckades balansera ett strategispel så bra som detta är svårt att förstå. Både Starcraft och expansionen Starcraft: Brood War står sig som vår favorit inom realtidsstrategigenren. Flera medlemmar minns med glädje LAN och andra sammankomster där detta spelades flitigt.

Vissa av oss minns även Nintendo 64-versionen, en portning av spelet som var fullt spelbar. Det var ovanligt med strategispel på konsol vid sidan av titlar som exempelvis Worms. Framför allt var det ovanligt med ett så kvalitativt och välspelande sådant på en konsol. När vi tänker tillbaka till slutet av 1990-talet är det få andra upplevelser som satt så djupa spår som Starcraft. Det är också därför det kniper en tionde plats på vår lista. Det finns få andra strategispel som varit så älskade, tongivande i spelvärlden och fortsätter vara aktuellt än idag. Det är också få strategispel vi på redaktionen delar uppfattning om vilket gör detta än mer unikt.

Detta är en annons:
Best Ever: Spel (10-1)

(09) Grand Theft Auto V (Multiformat / 2013)
Vissa bra spel är rena sömnpillren, då och då när de plötsligt ändrar tempo till en mer maklig takt i all action. Grand Theft Auto V var allt annat än just det och det höll ständigt ett snabbt tempo genom hela storyn, om du så brandbombade Methlabs i öknen eller om du skulle stoppa din dotter från att hänga med en ökänd porrfilmsproducent på hans flådiga lyxyacht. Och just detta höll oss ständigt på tårna, höll oss nyfikna och fick oss att vilja ha mer där vi satt likt de där methkrypen Trevor langade till dag och natt med handkontrollerna som fastlimmade i våra valkiga nävar, på tok för länge utan någon sömn och efterlängtad kisspaus. Spelet var ett djupt beroendeframkallande sandlådespel, en sann lekplats för vuxna där våld, snabba bilar och stålar stod på tapeten och det fick oss alla att drömma om att ringa chefen och långtidssjukskriva oss på obestämd tid så vi fick stanna i den pulserande staden Los Santos och leva livet som yrkeskriminella med allt vad det innebar. Staden i sig visade vad ordet levande verkligen betyder i spel, där de datorkontrollerade invånarna verkligen levde sina vanliga liv runt oss. Råkade du preja någon stackars sate på motorvägen visste du aldrig vad som väntade, någon som bad dig dra åt helvete med tillhörande argt långfinger eller en dåre som jagade dig ner i diket och visade vad road rage betydde när han drog fram ett avsågat hagelgevär och fick dig att lägga benen på ryggen och rusa rakt ut i öknen med endast kläderna på kroppen som sällskap.

Handlingen höll oss fångna och sällan har vi kärat ner oss så i spelkaraktärer än just där och då och konstigt nog föll vi hårdast för den galnaste av de alla, Trevor Philips som fick Hannibal Lecter att framstå lika grym och psyksjuk som den svenske kocken i Mupparna. Vi spenderade timmar i deras sällskap bara för att skratta hysteriskt åt alla deras konversationer av rent skitsnack och allmänt galna tugg att man ibland tog omvägar till uppdrag så man skulle få höra slutet på historierna. Det var ett genidrag från Rockstars sida att man kunde hoppa mellan karaktärerna vilket gjorde att man ibland kunde byta uppdrag om man körde fast vilket fick en att aldrig få känslan av frustration som ibland kan dyka upp när man är som kassast i ett spel. Vi njöt av att planera bankrån och sedan utföra dom minutiöst med våra kumpaner. Vi älskade att sno bilar som vi i det verkliga livet aldrig skulle få nöjet att köra eller minst av allt talla på med våra Doritos-feta fingrar.

Vi darrade av upphetsning när vi såg till att de allt för närbesläktade bröderna O'Neils släktträd fick sig ett abrupt slut efter att ha mött sin baneman i Trevor och hans hagelbrakare och röda glansiga bensindunk. Vi skrek av segerkänsla när vi efter tjugotvå frustrerade försök äntligen lyckades landa på det snabbtuffande tåget med vår motocross-cykel. Med en karta som till och med gjorde den mest resvane av oss våt i trosorna och sidouppdrag i drivor var det ett spel som höll oss sysselsatta i veckor. För det är ju verkligen ett spel som ger köparen valuta för varje litet öre. Om man så vill fördriva sin tid med att spela golf eller tennis, satsa pengar på börsen, göra galna stunts eller om man vill hitta alla "Strangers and Freaks". Det är bara du själv som sätter gränser på vad du kan göra i spelet. Och sedan när slutscenen passerade framför våra ögon så öppnade ju online-delen av spelet upp för ännu mer godsaker att bita tag i. Det roliga var liksom inte över, det hade bara börjat. Det är inte särskilt många spel som kan stoltsera med att ha sålt över 165 miljoner spel, och det är ju kanske inte så konstigt att Rockstars senaste i GTA-familjen gjort precis det sen det släpptes 2013. Och inte nog med det, de har även fått oss att köpa det om och om igen varje gång vi köpt en ny konsol, inte mindre än tre gånger nu. Men vi har ju så svårt att slita oss. Michael, Franklin och Trevor behöver ju oss. Och vi dem. Och det är ju så med GTA, det gör ju allt lite roligare.

Detta är en annons:
Best Ever: Spel (10-1)

(08) Half-Life 2 (PC / 2004)
Läderstövlarna närmar sig från andra sidan hallen och vi kan nästan känna lukten av svett och desperation från de inlåsta City 17-medborgarna. Vi hann fly från de maskerade inkräktarna för en kort, men bakom oss kunde vi höra den förtryckta mänskligheten ge ifrån sig ett kvidande sista andetag innan de gnistrande batongerna tystade ner våra räddare för gott - och det var bara början på en lång resa som 18 år senare fortfarande värmer våra innersta väsen med sin oslagbara atmosfär. Det finns nämligen inte någon bättre speldystopi idag som fångar vår fantasi på sättet som Valve bemästrade år 2004. Likt Gudfadern 2 och Terminator 2 var Half-Life 2 också en perfekt uppföljare som putsade till allt som gjorde första delen så anmärkningsvärd och fulländade i princip actionreceptet. Det fanns inte en enda tråkig stund från spelets inledande tågstation till slutets avslutande citadellbesök, där Valve ständigt överraskade spelarna med fysikmotorns potential och vändningar i den redan finputsade mekaniken. Bara gravitationspistolen är en tillräckligt stor anledning att placera Half-Life 2 i detta toppskikt, som vi fortfarande anser vara ett av de mest innovativa och roligaste spelvapen vi någonsin har haft nöjet att lägga vantarna på.

Det var dock inte bara spelmekaniken som trollband oss, det var också det mästerliga berättandet som vi föll för och Half-Life 2 är ett spel som många moderna "cinematiska" spelupplevelser skulle kunna lära av. Det behövdes ingen röstskådespelare till den glasögonprydde huvudpersonen för att skapa inlevelse, det räckte med att vi placerade oss i hans stövlar för att supa in det underbara manuset och det sylvassa komik. Vi älskade nämligen känslan av att ha blivit utspottad i en grå diktatur efter en lång dvala och framförallt älskade vi hur vi gick från hårdkokt supernörd till en rebellisk frälsare. Vi kommer aldrig att glömma tillfredsställelsen i att äntligen ge igen och störta det tyranniska styret efter att ha trakasserats och jagats av Combine-packet under spelets rafflande inledning. Atmosfären och det traumatiserande ylandet i mardrömsstaden Ravenholm är också ett exempel på en alldeles oförglömlig spelmiljö som rymde alla möjliga känslor, där man snabbt kunde gå från fnittrig nervositet till ett svettigt vrak på några ynka sekunder. Det hjälpte också att karaktärerna var så lätta att tycka om och balanserade upp den dystra verklighet som mänskligheten befann sig i. Även om många av dagens spel har förfinat tekniken sedan 2000-talets början är det få spel som kan mäta sig med den interaktiva och rentav filmiska spelglädje som Half-Life 2 bjöd på när det väl begav sig. Om nu Half-Life 3 mot förmodan skulle bli verklighet har den väldigt stora skor - eller snarare en väldigt stor HEV-suit - att fylla...

Best Ever: Spel (10-1)

(07) Super Mario 64 (Nintendo 64 / 1996)
Så sent som förra året fyllde Super Mario 64 ett kvarts sekel och det tillhör fortfarande toppskiktet bland spel. Det är ingenting annat än imponerande. I 25 långa år har spelet som introducerade 3D för en förbluffad värld stått emot tidens vassa tand och varenda redaktionsmedlem får något nostalgiskt i rösten när någon nämner Nintendos banbrytande plattformslir. Men det är förstås inte bara nostalgi som gör att Super Mario 64 ligger sjua bland tidernas bästa spel. Super Mario 64 levererade på så många olika nivåer, i dubbel bemärkelse att det är svårt att föreställa sig att det har tjugofem år på nacken. Alla minns vi vårt första dubbelhopp i 3D, friheten i den enorma spelvärlden som var med och ställde upp open world-dörren på glänt, den trallvänliga musiken som än i dag utgör någon form av formula för genren och banorna. Vilka banor vi bjöds på. Inte minsta tillstymmelse till upprepning eller halvmesyrer. 18 unika banor som vi minns med lidelse i hjärttrakten. Att kalla Super Mario 64 för banbrytande är egentligen en underdrift. Det var mer än så. Nog för att det bröt ny mark men det var också en inspiratör och en navigatör för andra att följa.

Varje 3D-plattformsspel som kom efter försökte nämligen kopiera eller åtminstone plocka de största russinen ur kakan hos tidernas bästa plattformare och varje gång det dimper ner ett nytt plattformsäventyr i 3D på redaktionen så jämför vi fortfarande med "originalet". Detta gör Super Mario 64 till ett sällsynt exemplar av ren excellens, som cementerar tesen om att bra spel faktiskt kan förändra våra liv för alltid. För så är det här på Gamereactor. Samtliga våra liv hade förmodligen sett annorlunda ut om vi inte hade tagit chansen, där och då. För tjugofem år sedan.

Best Ever: Spel (10-1)

(06) The Legend of Zelda: A Link to the Past (Super Nintendo / 1992)
Trots otaliga uppföljare på långt mer tekniskt avancerade konsoler skiner Links tredje och nu mer än trettio år gamla äventyr på Super Nintendo fortfarande som en av de absolut starkaste stjärnorna på spelhimlen. Från Konji Kondos grandiosa, svepande kompositioner, till den känslopräglade, utsökta pixelgrafiken. De molntäckta topparna av döda berget ända ner till det dimmigaste djupet av dimmiga skogen De intimaste av ögonblick till de mest storslagna av stunder. Varje grotta, karaktär och varje pussel. Alla aspekter av The Legend of Zelda: A Link to the Past stora som små var så fulländade i sitt utförande att de än idag resonerar i våra hjärtan med oförminskad styrka. Ett spel så monumentalt att det överskrider generationer och för alltid ändrade vårt sätt att se på action-äventyr. Ingen kan förneka storheten och vikten av seriens två första delar som släpptes till Nintendos bejublade 8-bitars konsol under 80-talet. Två opolerade diamanter vars komponenter The Legend of Zelda: A Link to the Past byggde vidare på exponentiellt. Allt vi älskade från The Legend of Zelda och Links Adventure fanns representerat i vår hjältes tredje äventyr men förbättrat, förfinat och slipat till absolut perfektion. Backat av den råa styrkan i Nintendos andra konsol och en kassett med dubbelt så stort utrymme som allt annat på marknaden vid tillfället så sparade Shigeru Miyamoto och hans team inte på krutet. Passionen och kärleken som lagts ner på The Legend of Zelda: A Link to the Past gör sig konstant påmind och då likväl som nu fortsätter spelet att konsekvent ge oss gåshud.

På många sätt är The Legend of Zelda: A Link to the Past den definitiva Zelda-upplevelsen. Alla de minnen och känslor associerade med äventyret och dess många utmaning är något som aldrig lämnat våra tankar. Dess cinematiska, gripande öppningssekvens och Links första stapplande steg ut i det okända under en stormande natthimmel. Det magiska ögonblicket när vi till sist kunde dra mästarsvärdet ur sin sten i dimmiga skogen och efter en vild strid med Agahnim slungades in i mörkervärlden. De skärmfyllande monstren som lurade i djupet av varje grottsystem och när vi slutligen berövade Ganon sitt liv genom att genomborra hans bringa med den sista silverpilen från vårt koger och med darrande händer kunde navigera Link fram till den väntande trekraften. Så mycket av allt vi idag förväntar oss och tar för givet skall finnas i ett nytt Zelda-spel fick här sin början i The Legend of Zelda: A Link to the Past. Ett spel som inte bara är en av de viktigaste titlarna i Nintendos långa historia och expansiva bibliotek men även också ett av de absolut främsta, mest väl sammansatta, kompletta spelupplevelser som går att få. Hjältar, trolldom och fantastiska labyrinter fyllde våra drömmar och den hösten 1992 för mer än trettio år sedan förändrade vår syn på spel för all framtid. The Legend of Zelda: A Link to the Past slog oss med häpnad och tog oss med till ett kungarike bortom tid och rum som helt enkelt saknade motstycke. En fortsätter alltjämt än idag att vara det mest definitiva av Zelda-spel.

Best Ever: Spel
50-41
40-31
30-21
20-11

Best Ever: Spel (10-1)

(05) Halo: Combat Evolved (Xbox / 2001)
Ett litet miniteam bestående av mestadels gamla kompisar, en problemkantad utveckling av ett i begynnelsen pixligt strategispel med actionpartier blev ett tredjepersonsäventyr med inkvoterad scifi-mumbo jumbo som sen förvandlades till ett hårdkokt FPS, lika högtidligt gravallvarligt som expansivt och omfattande. Med Halo försökte Bungie skapa sin egen rymdopera och precis som med så många andra av spelen på denna lista lyckades ett tight litet utvecklingsteam sy ihop samtliga beståndsdelar och hypnotisera en hel spelvärld med vad vi såhär 21 år senare anser vara tidernas femte bästa spel. När Master Chief kraschlandade på den där mytomspunna ringvärlden, markerade han en milstolpe för spel i allmänhet och spelkonsoler i synnerhet och vi kommer aldrig att glömma Halo.

Best Ever: Spel (10-1)

(04) Final Fantasy VII (Playstation / 1997)
När Final Fantasy tog klivet in i en ny generation spelkonsoler gjordes det med bravur. Redan när Cloud steg av tåget i Sector 1 var det uppenbart att det här var något nytt. Något vi aldrig tidigare hade varit med om förut. Final Fantasy VII levererade för första gången i serien 3D-modulerade karaktärer vilket i stunden såg fantastiskt ut. Inte skulle det heller dröja länge förrän det visade sig att berättelsen var helt magnifik som levererade en smocka samhällskritik och där fokus låg på karaktärsutveckling. Cloud var en mystisk protagonist vars bakgrund sakta men säkert utvecklades genom sina nyfunna vänskaper. Ingen kan väl glömma den käftsmäll som vi fick när Sephiroth, halvvägs genom spelet, dödade en av de spelbara karaktärerna som bland annat revolutionerade berättandet i spel. I sällskap av Nobuo Uematsus klanderfria ljudspår blev scenerna extra levande där det, trots brist på röstskådespelare, gjorde det oerhört svårt för oss att inte fälla tårar. Än idag omnämns Final Fantasy VII ofta som det bästa i serien och vi håller såklart med. Absolut rollspelsmagi, odödlig sådan.

Best Ever: Spel (10-1)

(03) Half-Life (PC / 1998)
Vad har inte redan skrivits om Gordon Freemans helvetesdag på Black Mesa? Det är nästan omöjligt att veta var man ska börja, hur man ska sammanfatta världens tredje bästa spel. Kanske med att Gordon var spelvärldens mest osannolike hjälte. Han var ju inte var något svärande muskelknippe med cigarr i mungipan eller dubbla hagelgevär, han var en helt vanlig laboratorieassistent - och till råga på allt knäpptyst. På detta nydanande sätt blev därför Gordon du. Spelaren. Tvärtemot dåtidens gotiska, hjärndöda och demondödande förstapersonsskjutare, som handlade om att bli någon "mer" än du är i verkligheten, byggde Half-Life istället på identifikation. Redan kort efter den initiala olyckan bevittnar Gordon ett misslyckas återupplivningsförsök: En laboratorietekniker gör hjärt- och lungräddning på en säkerhetsvakt, och du kan inte hjälpa till. I återkommande scener sker sedan brutala mord och våldsscener precis utanför din kontroll. På avstånd, bakom ett fönster eller en låst dörr - och du kommer ofta bara sekunder för sent.

När spel fram till dess fokuserat på och satt spelarens aktion i fokus, så var det fullständigt banbrytande hur Valve istället spelade på din mänskliga litenhet. Samtidigt var känslan av vanmäktighet aldrig överväldigande eller frustrerande, och Valve frestades aldrig låta den övergå i sin motsats. I och med den helt sammanhängande bandesignen - som bara vid ett tillfälle bryts upp, när Gordon förlorar medvetandet - blir utvecklingskurvan helt naturlig. Från den ikoniska kofoten mot Headcrabs och Houndeyes i de ljusflimrande laboratoriekorridorerna, till favoriter som hagelgeväret mot soldaterna som kommer in för att "rensa upp" vittnena till olyckan, är Gordons kamp för överlevnad helt igenom logisk och trovärdig. Pusslen innefattade inte heller röda nycklar och röda dörrar längre (som i till exempel Doom), utan intelligenta tentakelmonster, ventilationsschakt och intelligenta bossmonster. Half-Life lärde en hel generation spelare att ställa krav på inlevelse i interaktiva berättelser, och att förstapersonsskjutare kunde innehålla både intelligent design och köttigt tung stridsmekanik.

Best Ever: Spel (10-1)

(02) The Last of Us (Playstation 3 / 2013)
Det är ytterst få spel som berört oss så mycket som The Last of Us. Ellie och Joels historia lämnade inte många ögon torra och Naughty Dog tog berättande i spel till en helt ny nivå. Det finns många faktorer som gör att The Last of Us blev så otroligt bra som det blev, Naughty Dog är som vi alla vet ytterst kompetenta utvecklare men här överträffade de verkligen sig själva och golvade i samma veva hela spelvärlden. Det kanske allra mest utmärkande torde vara karaktärerna, redan i spelets första omtumlande minuter så fattar vi tycke för Joel och hans dotter Sarah. Vi lider med Joel som vi nog aldrig tidigare gjort i ett spel när Sarah dör i hans armar och Troy Baker som alltid är bra har aldrig varit bättre än när han spelar Joel. Det blir inte direkt sämre heller efter Ellies intåg där även Ashley Johnson gör sitt livs roll. Det är dock inte bara i huvudrollerna som det briljeras, det finns även gott om biroller som gjorde starka intryck på oss, nog skulle vi gärna vilja veta lite mer om Bill till exempel. Icke heller att förglömma Nolan Norths obehagliga porträtt av David. Röstskådespelarna ger verkligen liv till sina karaktärer på en helt annan nivå och kombinerat med Neil Druckmanns mycket välskrivna historia samt regi gör att The Last of Us satte en standard som de flesta andra inte ens är i närheten av än idag nio år efter att spelet släpptes för första gången till Playstation 3.

Det är en väldigt dyster men samtidigt vacker värld Naughty Dog målat upp där en farsot i form av en djävulsk svampinfektion har sköljt över världen och där varje dag egentligen bara handlar om att överleva. Det gör ju förstås att Ellie och Joels resa blir än mer laddad när faror i form av infekterade och inte minst andra grupperingar av människor som inte alls är vänligt sinnade lurar bakom varenda hörn. Det finns hela tiden en otrolig nerv i spelet och vi känner oss sällan trygga någon längre tid. Det är ju också något som gör att ljusglimtarna blir desto mer värdefulla när de väl dyker upp, ingen som spelat kan inte rimligtvis gjort annat än att sitta och le när Ellie får träffa sitt livs första giraff. Det blir inte mycket bättre än så här, The Last of Us är ett tidlöst mästerverk som vi kommer prata om och fortsätta spela i många, många år framöver.

Best Ever: Spel (10-1)

TIDERNAS BÄSTA SPEL:
(01) The Legend of Zelda: Ocarina of Time (Nintendo 64 / 1998)
Att försöka skriva om Links första resa i 3D är sannerligen inte lätt. För oavsett om du har perspektivet av en allmän spelnjutare eller en nördig skribent så finns det få titlar som har prisats så mycket under spelhistorien som The Legend of Zelda: Ocarina of Time, och att hitta nya superlativ som beskriver hur briljant denna klassiska Nintendo 64-pärla var (och fortfarande är) är snudd på omöjligt. Föregångaren, A Link To The Past, var nämligen på många sätt redan år 1991 det perfekta spelet, och att äventyret har toppat otaliga listor här på Gamereactor är ett bevis på hur älskad Miyamotos Super Nintendo-epos är än idag. Att följa upp ett sådant mästerverk är sedan såklart inte en enkel uppgift, och när man adderar faktumet att det vankades en ny konsol i form av Nintendo 64, och att man gick från två till tre dimensioner så sätter man Ocarina of Times magnifika bedrift än mer i fokus. För man skapade inte bara ett äventyr som levde upp till föregångares makalösa standard utan man lyckades även bygga upp något nytt som spelvärlden aldrig tidigare hade sett förut.

Visst, 3D-grafik var inget revolutionerande i sig, men Ocarina of Time lade på många sätt grunden för hur äventyrsspel i tre dimensioner bör se ut, och när man därtill lyckades bibehålla magin får seriens tidigare delar så var det som allt bara föll på plats. För vi alla kommer ihåg med värme hur Navi letade efter den där fe-lösa pojken från Kokiri Forest i slutet på 90-talet, och vi minns med lika mycket kärlek hur vi drog upp mästersvärdet från dess plats inuti Temple of Time och färdades sju och fram i tiden för att besegra Ganon och rädda prinsessan Zelda. För inget annat spel har varit närmare begreppet perfektion än denna kantiga polyon-klassiker, och oavsett om vi snackade musik, världsbyggande, karaktärsdesign eller allmän spelglädje så fanns det ingen som slog Nintendo på fingrarna år 1998. Många spel har sedan som bekant passerat sen spelmediets födelse under 70-talet, och många av dessa förtjänar givetvis hutlöst mycket beröm och idel lovord vilket de tidigare 49 titlarna vi skrivit om är ett bevis på. När det dock till slut kom till att bestämma vilket som egentligen var bäst, enligt 13 nördiga skribenter år 2022, så var det inget snack om vem som förtjänade att kliva upp på podiet och mota vår virtuella guldpeng. Gamereactor säger därmed grattis till The Legend of Zelda: Ocarina of Time - Världens bästa spel.

Vilket är världens bästa spel enligt dig?



Loading next content