Du vet det där med att vänta på grejor. Du vill ha en viss sak just nu men verkligheten är en annan och det som du vill ha kan du inte få. Inte förrän en utsatt tid i varje fall och den stunden är som alltid på tok för långt bort. Just Metal Gear Solid 3: Snake Eater var ett sådant spel för min del. Det gjorde fysiskt ont i min rangliga kropp att vänta på det och varje vaken minut spenderades med att sukta efter att få spela. När det väl släpptes fanns det inget som kunde hejda mig. Jag var girig, habegäret var utom all kontroll och blicken var febrig. Jag ville verkligen inget annat än att få gå lös på spelet tills eftertexterna rullade. För jag skulle spela och det fick kosta vad det kosta ville. Väl hemma från butiken slängde jag ivrigt in skivan i min Playstation 2 och en rusfylld, nästan orgasmisk känsla fyllde min kropp. Äntligen var det dags. Äntligen skulle jag få tugga i mig ormar och röka cigaretter.

Big Boss, kamouflagemöjligheterna, sniperfajten med The End, titellåten, allt var så smakfullt och utmärkt sammansatt att jag än idag gråter en skvätt när jag tänker på en av Konamis allra bästa stunder. Vilket spel! Det var så bra att jag under min första maraton-genomspelning av Snake Eater glömde bort en hel del viktiga saker. Fler av dem, av mina grundbehov. Äta och dricka, bland annat. Det fanns helt ingen tid till sådant tjafs då jag vägrade vänta en endaste sekund till. Fast i skogen, med en slumrande The End endast ett sniperskott bort, fanns det inte en tanke på att krypa bort till köket för att krafsa i mig spisbröd. När jag flera timmar in i äventyret väl pausade spelet och ställde mig upp för att besöka toaletten hände det oundvikliga.

Allt började snurra, rummet roterade, jag snavade och huvudet dundrade in i toppen av min gamla tjock-TV varpå min kropp stelnade till likt en finsk pinne och drämde ned i parketten. Där låg jag, halvt medveten och tårögd av smärta i bara kallsipperna (ett sätt att skynda på toabesök under långa spelsessioner) när min käre far slog upp dörren och undrar vad fan jag gjorde där inne egentligen. Så klart låg jag såpass olyckligt till att dörren träffade mig rätt i pannan och än mer skrik fyllde rummet. Ingen förälder borde behöva se sin halvvuxna son gråtandes i bara underkläderna med två bulor i pannan, semiuttorkad och med en ekande tom mage. Verkligen ingen. Speciellt inte när han dessutom sluddrar osammanhängande om kalla kriget, ormkött och pannband.

Tack vare Metal Gear Solid 3: Snake Eater lärde jag mig den hårda vägen att du inte kan pressa kroppen till vad som helst bara för att hjärnan tycker det borde vara så. Oavsett hur smärtsamt lång väntan på något varit.

Detta är en annons: