Spelserien som dog

Det sägs att allt har sin tid. I spelvärlden är det däremot med modifikation: "allt har sin tid, så länge det drar in kosing". Enligt många utgivare är det därför en god idé att köra sina spelserier i botten, snarare än att låta varumärket vila något extra år för att det inte ska börja kännas urvattnat. Att smida medan järnet är varmt är en filosofi som vanligtvis brukar fungera väl, och visst finns det undantag såsom Assassin's Creed och Call of Duty där de årliga uppföljarna ständigt säljer i miljontals exemplar, trots att nyheterna varje år är ytterst få.

Men så finns det de där spelserierna som inte har klarat sig riktigt lika bra, de spelserier som stupade någonstans på vägen. I den här artikeln listar jag de titlar som ledde till att spelserien dog.

Dead Space 3
Dead Space står sig som en av förra generationens allra bästa skräckspel, med dess ödsliga atmosfär och ruggiga fiender Necromorphs som inte dog förrän majoriteten av deras lemmar var kapade. Uppföljaren Dead Space 2 var en finfin fortsättning på protagonisten Isaac Clarkes berättelse, men sedan hände något. Dead Space 3 visade sig vara en själlös actionfest fylld av hjärndöda Quick Time Events, där skräckmomenten från seriens tidigare delar var lika frånvarande som Lasse Kronérs hår. Utöver allt pangpang var storyn rörig, ofokuserad och totalt ointressant från början till slut, med en forcerad kärlekshistoria som grädde på pulvermoset. Efter det medelmåttiga Dead Space 3 verkar Visceral Games ha skrotat eventuella planer på en uppföljare.

Tony Hawk: Ride och Shred
2009 fanns inget hetare än plastgitarrer. Guitar Hero sålde som smör och Activision ville givetvis fortsätta rida på vågen. Eller på brädan, får jag lov att säga. I Tony Hawk: Ride och dess lika usla uppföljare Shred var det meningen att spelaren skulle stå på en rörelsekänslig plastskateboard, simulera ollies i vardagsrummet och känna på hur det var att åka bräda på riktigt. Problemet? Gimmick-kontrollen fungerade som bäst halvdant, om ens det. Att utföra olika trick kändes oprecist och slumpmässigt, vilket var nog för att döda hela skateupplevelsen. Och spelserien Tony Hawk, för den delen. Tony Hawk's Pro Skater 5 är visserligen på ingång nu i höst, men det ser på förhand ut att bli en titel som hör hemma på Playstation 2...

Army of Two: The Devil's Cartel
Medan de båda föregångarna visserligen erbjöd stereotypiska machopucko-protagonister och en dialog som får Fast and the Furious-filmerna att sniffa på Oscars-statyetten för bästa manus, var det fortfarande otroligt underhållande att skjuta fiender tillsammans med en vän. I Devil's Cartel var minsta lilla strategiaspekt däremot som bortblåst, då spelaren överöstes med så mycket ammunition och klent motstånd att till och med Agatha 87 på långvården skulle klara spelet med bravur. Att ha ihjäl anstormande fiender krävde ingenting av spelaren under de få och repetitiva timmar som The Devil's Cartel varade. Army of Two: The Devil's Cartel var varken utmanande eller roligt, bara en brunbeige uppföljare som bjöd på oändliga vågor intelligensbefriat skjutande - både från dig som spelare och från fienden.

Perfect Dark Zero
Rares lanseringstitel till Xbox 360 släpptes för tio år sedan, men kunde lika gärna ha kommit till den urgamla Nintendo 64. Likt föregångaren Perfect Dark och gamla goda Goldeneye, var fiendernas artificiella intelligens på samma nivå som en radiostyrd bil med trasig antenn. Joannas motstånd sicksackade emot henne, hade en osviklig förmåga att träffa protagonisten hur väl hon än gömde sig och det enda som egentligen avslöjade att detta inte var ett Nintendo 64-spel, var avsaknaden av de där horribelt leende pappersansiktena från Goldeneye.

Med det sagt var grafiken ungefär lika imponerande som fiendernas föråldrade beteendemönster, trots att spelet var utvecklat till den då rykande färska Xbox 360. Allting blänkte, vare sig det var asfalt, trä eller jord. Jord! Som blänker! Att bandesignen dessutom inte manade till något slags kreativt tänkande överhuvudtaget, utan där allt handlade om att ta sig från punkt A till punkt B samtidigt som övervakningskameror skulle skjutas sönder, gjorde att Perfect Dark Zero kändes lika ålderdomligt som Carl Brännströms frottékalsonger. Rare stod och stampade i gamla tider och tog därmed död på spelserien Perfect Dark.

Gears of War: Judgment
Medan Gears of War var en fantastiskt revolutionerande actionrökare från Epic som satte prägel på en hel konsolgeneration, både när det gäller den cover-baserade spelmekaniken och den "realistiskt" gråbruna Unreal Engine 3-grafiken, började spelarna känna sig totalt proppmätta efter Gears of War 3. Därför var det få som skrek sig hesa av förväntan när Gears of War: Judgment utannonserades till Xbox 360 från en annan utvecklare. Blott ett och ett halvt år efter att trilogin avslutades anlände Judgment och absolut ingenting kändes nytt eller fräscht. Både spelbarheten såväl som grafiken var nästan exakt likadan som i de tre föregångarna och även om spelet i sig inte alls var uselt, var kampanjen i Gears of War: Judgment både kortvarig och intetsägande. En fullständigt onödig prequel som ingen ville ha, kort sagt. Frågan är om finare grafik räcker för att Gears of War 4 ska bli bra? Förhoppningsvis är nya utvecklarna på Black Tusk mer påhittiga än så.

Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts
Att köpa Rare var sannerligen ingen vidare bra affär för Microsoft. Utöver fiaskot Perfect Dark Zero skapade studion en uppföljare till de dundercharmiga Nintendo 64-spelen Banjo-Kazooie och Banjo-Tooie. Om det nu kan kallas uppföljare... Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts tillhörde inte ens genren plattform, utan den bredaxlade björnen skulle istället lägga all sin tid på att bygga fordon att ratta omkring i. Förutom att genomföra detta märkliga genrehopp, visade sig Nuts & Bolts vara en ojämn spelupplevelse där fordonsuppdragen ofta kändes oerhört tradiga. Att till exempel försöka sparka gigantisk fotboll med sin kärra, var ett lika långsamt som tråkigt åtagande. Rare försökte revitalisera Banjo-Kazooie genom att helt gå ifrån plattformandet och fokusera på bilkörning istället. Detta vågade beslut ledde dock till björnens slutgiltiga död.

Medal of Honor: Warfighter
Många minns Medal of Honor som pionjären när det gäller spel som utspelar sig under Andra Världskriget. Landstigningen vid Normandie i Medal of Honor: Frontline eller hur man förgäves försökte försvara Pearl Harbor i Medal of Honor: Rising Sun, hör till några av spelseriens mest minnesvärda ögonblick. Medal of Honor: Warfighter bjöd däremot inte på ett enda mäktigt inslag, vilket beror på att det bara var ännu en jämnbrun militärskjutare, där Andra Världskriget var ersatt med mer moderna strider.

Medal of Honor skulle givetvis haka på trenden som Call of Duty 4: Modern Warfare startade och som alltsedan 2007 har varit dominerande inom FPS-genren, och EA lyckades halvbra med rebooten Medal of Honor. Uppföljaren Warfighter var däremot tyvärr inget annat än en blek kopia fylld av skrattretande buggar, rutten bilduppdatering (på konsol) och en förvirrande, intetsägande story. Det största bekymret var dock dess ultralinjära upplägg, där banorna inte uppmuntrade till något som helst eget tänk, utan uppdragen skulle spelas på precis det sätt som var tänkt. Nu har det snart gått tre år sedan Medal of Honor: Warfighter släpptes och någon uppföljare lär vi aldrig få se.

Resident Evil 6
Resident Evil 4 gav den anrika skräckserien nytt, välbehövligt blod och klassas idag som ett av tidernas bästa spel. Därför är det inte så konstigt att Capcom valde att gå vidare med det mer actionpackade konceptet, där skräckmomenten är få och explosionerna desto fler. Redan i femman anade vi oråd, då huvudpersonen Chris Redfield plötsligt hade den ammoslösande Sheva "I need ammo!" Alomar vid sin sida. Dock var spelet fortfarande underhållande, trots att skräcken var så gott som borta. Detsamma går inte att säga om den sörja som var Resident Evil 6.

I Capcoms senaste numrerade Resident Evil, axlade man rollen som hela tre olika karaktärer. Detta resulterade i en sanslöst splittrad historia som bara kändes rörig. Co-op-läget från femman var också tillbaka och actionfesten var nu total. Livlösa Quick Time Events, fattiga texturer och den ofokuserade berättelsen gjorde att spelet sällan kändes varken inbjudande eller roligt att spela. Att äventyret var kortare än både fyran och femman, samt helt saknade en stark, röd tråd, gjorde att Resident Evil 6 föll i glömska så fort eftertexterna rullade. Med det sagt sålde Capcoms sexa ändå som glass på tisdagar, vilket givetvis kommer att leda till fler uppföljare framöver. Det som emellertid dog en gång för alla i och med Resident Evil 6, var skräcken och därmed fansens intresse för spelserien. Därför lär Capcom nu ta tid på sig, tänka till ordentligt och förhoppningsvis hitta tillbaka till den rysliga kärnan som har varit borta i de två senaste spelen. Resident Evil 7 måste bli läskigt, annars lär försäljningen fortsätta sjunka och spelserien slutligen dödförklaras.