Avkopplande Atmosfär

Hösten är här. Det är kallt och regnigt, folk klagar på vädret. Mutter överallt, förutom hos oss som lirar TV-spel och för en gångs skull har en legitim anledning (det ruggiga vädret) att stanna inomhus och spela mer än vad som kan anses vara hälsosamt. Jag stannar inne, hör hur höstregnet smattrar mot fönstren.

Med TV-spel som hobby är den slaskiga hösten årets bästa tid, då storspelen man längtat efter plötsligt börjar trängas på butikshyllorna - alla på en gång. Gärna två på samma dag också, såsom i fallet Mad Max och Metal Gear Solid V: The Phantom Pain (1 september) eller varför inte: Rise of the Tomb Raider och Fallout 4 (11 november). Det är sannerligen härligt med allt som finns att lira! Och samtidigt är det rena rama skräckscenariot... Hur ska jag hinna med alla spel?

Ärligt talat känner jag ett visst mått av panik, då jag knappt hinner påbörja ett visst spel innan det är dags att ge sig i kast med nästa titel på listan. Backloggen växer sig ständigt större, framför allt eftersom år 2015 består av enorma spelvärldar att lattja runt i, med hundratals timmar av utforskning att ta del av. Hur är det egentligen tänkt att man ska hinna njuta av alla gigantiska sandlådor, utan att till slut gå in i väggen på grund av tidsbrist?

Jag är visserligen född i Stenbockens tecken, vilket om man är skrockfull tydligen innebär att jag är envis och handlingskraftig. Som Stenbock står jag fast vid mina val och slutför det jag har påbörjat. Lite heroiskt sådär, precis som unge herr DiCaprio när han väljer att bjussa unge fru Winslet på den där flytande skåpdörren, för att hon ska slippa frysa ihjäl i det iskalla havet. När det gäller TV-spel, är jag dock allt annat än en heroisk Stenbock.

Jag har nämligen kommit fram till att jag inte alls har någon lust att bli utmattad av min största hobby, att jag inte alls vill vara den där gentlemanna-Leo som drunknar och dör för att rädda damen i nöd, utan mycket hellre knuffar undan käre Rose för att på så vis kunna ha skåpdörren helt för mig själv, varpå jag kan börja paddla mot närmaste livbåt och kort sagt rädda mitt eget skinn! Det iskalla, dödsbringade havet som Titanic sjunker i, är här någon slags metafor för alla de storspel som jag ibland känner att jag drunknar i.

Det jag gör för att kunna hålla mig över ytan och på bästa sätt undvika det traditionella För mycket att lira under hösten-syndromet (visserligen en egenpåhittad diagnos, men högst verklig för alla TV-spelsfantaster som blir stressade när det finns för mycket gott att välja mellan), är alltså att trotsa mitt stjärntecken, lägga ifrån mig storspelen ett tag - kanske rentav någon vecka - och helt enkelt fly till något mindre. Något kravlöst. Genom att starta upp en småskalig indietitel, påminns jag om att spel i grund och botten är till för eskapism och avkoppling.

Med tanke på detta fullproppade spelår, tänkte jag dela med mig av de mest harmoniska titlar jag vet. Förhoppningsvis räddar spelen i denna artikel även dig från den hjärtesorg som annars lätt kan uppstå, när premiärdatumen hopar sig och det inte ens tycks finnas tillräckligt med tid till att lira de spel man är allra mest sugen på. I detta läge är det ett ypperligt tillfälle att vända sig till de spelupplevelser som trollar bort all form av stress, tack vare sin avkopplande atmosfär.

Tidigare i år fick jag ett mail av Jonas Mäki. Han bad mig att recensera ett för mig totalt främmande spel. Nyfiket tackade jag ja och Grow Home är en titel som sedan dess premiär har blivit en braksuccé både på PC och PS4, samtidigt som det är en rejäl vattendelare. Redaktionens egen Dota II-fanatiker Aldin fullkomligen avskyr roboten BUDs klumpiga rörelsemönster, medan bångstyrigheten är vad jag själv blivit så förtrollad av. Spelkontrollen tvingar mig att spela varsamt, vilket leder till en försiktig framfart. I och med det långsamma, metodiska klättrandet bildas snart ett stort lugn hos mig, som bara växer sig större och större under tiden som jag spelar.

Grow Home vill inte att jag ska bli färdig, det vill bara att jag ska klättra omkring på min blomma, hitta olika föremål och se hur den innehållslösa världen så sakteligen väcks till liv när jag får Stjärnblomman att växa. När jag så småningom hittar lövet som tillåter mig att glidflyga, är jag bokstavligt talat i himlen. Det är terapi för själen att sväva omkring bland de gröna grenar jag har frammanat överallt. Ubisoft Reflections stora lilla klättersimulator är i mina ögon årets mysigaste spelupplevelse.

Ett annat spel som lyckas med samma sak, är det svenskutvecklade Rymdresa. Morgondags debutspel består av ett enkelt rymdskepp som jag styr omkring med musen. Inget tangentbord, ingen avancerad spelmekanik. Att utforskandet av den närmast oändliga rymden ackompanjeras av stillsam pianomusik, gör mig genast lugn när jag glider runt och samlar stjärnpoäng.

Då och då ploppar det upp stämningsfulla, poetiska monologer som oftast är rena rappakaljan, men som ändå är väldigt behagliga att lyssna på. Den mysiga ljudbilden är Rymdresas största bedrift och tillsammans med den ultrasimpla spelkontrollen, är det omöjligt att känna sig stressad när jag sätter igång detta tvådimensionella äventyr. Jag behöver inte åka mot målet, utan det räcker gott och väl med att bara flyga runt och lyssna på musiken, monologerna och det mysiga plinget från upplockade stjärnpoäng för att jag ska känna harmoni.

I Minecraft finns däremot en del stressmoment, till exempel när nattens zombier och spindlar invaderar mitt ofärdiga hus, paniken som uppstår när jag gräver för djupt och lavan börjar svämma över eller när jag inser att jag har tillbringat alldeles för många timmar med spelet och ändå bara lyckats bygga en endaste liten veranda.

Dessa inslag är dock ingenting i jämförelse med hur rofylld jag blir av att hacka sönder och samla på mig de olika block som världen består av, låta kreativiteten flöda och tillverka en massa olika påhittiga byggen. Mojang har sannerligen lyckats skapa en digital version av att bygga med lego, vilket jag gärna gör i rena snigeltempot. Vad skulle kunna vara mer harmoniskt än att bygga med klossar till lugn musik? Svar: Thatgamecompanys titlar, förstås.

Flower är en oerhört behaglig upplevelse till PS3, där blomplockandet och det svajande gräset ger mig känslan av att jag verkligen befinner mig på en grönskande äng. Men det är Journey som är utvecklarens sanna mästerverk. Likt övriga spel i den här artikeln, är tempot långsamt och spelkontrollen avskalad, rättfram. Lika så berättandet. Att på ett närmast spöklikt sätt glida över sandslätterna och samla på sig mer kraft för att kunna hoppa/flyga längre med den tysta huvudpersonen, är både avkopplande och genomgående känslosamt.

Trots att äventyret bara pågår i ett fåtal timmar, hinner mina ögon tåras vid flera tillfällen. Orkestermusiken är perfekt, de tysta möten som äger rum med andra spelare är klockrena i all sin enkelhet och den totala bristen på grafiskt gränssnitt gör att jag verkligen ges chansen att insupa den mystiska värld som Journey målar upp. Om du bara ska spela ett enda spel av de jag har pratat om, är det detta. Det skulle inte förvåna mig om valfri psykolog skrev ut ett recept på Thatgamecompanys minimalistiska äventyr, till alla som lider av För mycket att lira under hösten-syndromet.