Svenska
Gamereactor
artiklar
Resident Evil 7: Biohazard

(Vs) Resident Evil 7 vs The Evil Within 2

Det senast släppta Resident Evil-äventyret och The Evil Within 2 är tveklöst årets mest nervknäckande skräcktitlar, men vilket av dem är egentligen bäst? Trots att fegis-André alltid tittar under sängen innan han går och lägger sig så har han kommit fram till vilket spel som är bäst...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

I och med den makabra skräckupplevelsen som P.T. bjöd på så tyckte jag inte att Resident Evil 7-demot Beginning Hour skvallrade om ett så värst nyskapande speläventyr. De många hemligheterna och de olika sluten kändes som ett försök att rida på Silent Hills-demots makabra storhet, men som tur var hade jag fel. Brutalt fel. Trots att jag är en riktig falsettskrikande fegis när det kommer till skräckspel tvingade jag mig igenom Ethans vistelse hos familjen Baker och det måste nog ha härdat mig. För i söndags, långt efter den rekommenderade läggdagstiden (om man ska kontorsknega med skjorta och pressvecksbrallor klockan åtta nästa dag) så lirade jag klart The Evil Within 2, alldeles ensam dessutom. Ovan nämnda titlar är de tveklösa skräckgiganterna signerat 2017, så därför är det inte mer än rätt att de båda ska göra upp om en skinande skitsnygg pallplats genom fem stycken hårdknockande ronder.

[1] Spelbarhet
Söndagsgrytan som Ethan får stoppa i sig tillsammans med den något otrevliga Baker-familjen är den mest stämningsfyllda spelsekvensen jag har fått uppleva i år. Den sätter en rent fantastisk känsla som lever vidare långt under spelets gång och vi introduceras tidigt till konceptet av att den som letar och utforskar också belönas, med ammunition såväl som blaffiga puffror. Upptäckarhetsen tillsammans med känslan av att någon i sydstatsfamiljen alltid lurar runt nästa hörn är skräckårets vackraste giftermål - mycket tack vare en strålande artificiell intelligens. Miljöerna varieras väl genom protagonistens resa och spelmekaniken flyter på vansinnigt snyggt. Lite som en smocka till oss alla som tvivlade på Capcoms kontroversiella val kring att introducera Resident Evil-serien till en förstapersonsvy.

Sett till variationen, framförallt i striderna är The Evil Within 2 en långt mycket större titel. De semi-öppna stadsdelarna är fyllda med fiendeslödder på noga utvalda platser, och valet är mitt om Rambo-brallor och hagelbrakare är rätt väg att gå, eller ett stilfullt smygande med tysta knivstick rätt i ryggraden på de levande döda. Spelbarheten påminner sanslöst mycket om The Last of Us, vilket inte är en särskilt pjåkig titel att inspireras av. Men precis som Oliver nämner i sin recension är snut-Sebastian en trög jäkel att förflytta och jag tycker kameran ligger lite för tajt inpå gubbaxlarna. Även till fiendefloran är Evil Within bättre. Förutom Baker-familjen i Resident Evil 7 finns det endast ett gäng insekter och stora spetälskesjuka avloppscocktails som bjuder upp till kamp och även om de är våldsamt snygga, sådär perfekt slemmiga att det kryper i mig när de sliter sig loss från väggarna nere i en fuktig källarkorridor, så blir de fantasifullt stöpta helvetesmonstren i Evil Within 2 läskigare - just för att de varierar i kropp och sinne.

Resident Evil 7: Biohazard
Sidouppdragen i The Evil Within 2 är påkostade och meningsfulla, även om nerverna säger nej till att spendera mer än nödvändigt med tid i den monstertäta staden.
Detta är en annons:

Jag har svårt att bestämma mig här. Det finns ingen klockren vinnare. Bossbataljerna håller en otroligt hög nivå i de båda titlarna, det intima korridorskrypandet är mer efterlängtat i Sebastian Castellanos äventyr då spelet varierar mellan öppen värld och slutna inomhusmiljöer, medan Resident Evil 7 bränner till med en mer intim spelupplevelse, så det är knivigt att kora en vinnare. Det är först när jag börjar pendla frenetiskt mellan de två kombattanterna som det blir vansinnigt tydligt hur mycket bättre Resident Evil 7 flyter. Sebastian känns ofta som en bråkig skolpojke när han rör sig och jag känner ett starkt sug efter att få byta ut honom mot någon annan spelkaraktär som rent ut sagt behärskar att gå och springa som folk. I jämförelse har Biohazard en fetare helhetsupplevelse med tajtare spelkontroll och en mer tillfredsställande spelmekanik där de smygande delarna får mig att hålla andan, och panikrusningarna med Pappa Baker tätt i baken gör att jag biter ihop tänderna så hårt att plomberna lossnar. [Vinnare: Resident Evil 7: Biohazard]

[2] Grafik
När skräckscenerna blir för överväldigande, när korridorsjakterna smular sönder mina nerver, då behövs det förstås en lika regelrätt som välförtjänt paus. Vart någonstans detta andrum utspelar sig säger en del om grafikskillnaden mellan dessa två titlar. I The Evil Within 2 ger jag mig på ett skojigt minispel som säkert står för tre av de sjutton timmarna som det tog mig att bränna igenom äventyret. I Resident Evil däremot står jag som ett stirrande fån med plytet rakt in i en källarvägg. Länge och noga begrundar jag de tjusigt fuktiga stenplattorna och jag panorerar längs fasaden tills en mäktig kallbrandsinfektion breder ut sig, ned på golvet, upp i taket, vidare tills att geggan manifesterar sig som gigantiskt träd av illavarslande vårtor. Känslan av att vara nere i ett länge uppskjutet anticimex-objekt är genuin, och detaljarbetet även i de torrare delarna av Bakers sydstatskåk är slående noggrann som bidrar fantastiskt mycket till stämningen.

Med det sagt är inte grafiken dålig i The Evil Within 2. Den är bara inte lika bra. Ett exempel är en passage som är fylld av bubbligt snor från någon pollenallergisk dunderfiende. Ambitionen har säkerligen varit att framkalla grimaser hos mig som spelare, men det hela ger sken av att vara snö istället för något blött och vidrigt. Det finns dock ljusglimtar här och där. Den dimmiga småstaden är läcker att spana ut över när jag taktiskt planerar min framfart och ansiktsanimationerna i de många och påkostade mellansekvenserna är vackra. [Vinnare: Resident Evil 7: Biohazard]

Resident Evil 7: Biohazard
Familjen Bakers vrålsnuskiga källare är i desperat behov av en fackmannamässig sanering.
Detta är en annons:

[3] Ljud
Till skräckgenren, oavsett om det är film eller spel, är det vansinnigt viktigt med en bombastisk och påkostad ljudbild. Gångjärn ska gnissla, fotsteg bör eka anpassat till miljön, och ett stundande monstermöte ska vara lika välregisserat i högtalarna som det är på bild. Utvecklarna Tango Gameworks skrämmer mig ganska rejält när en gnisslande bandsåg skrapar mot ett klinkergolv och under de sista kapitlen bjuds jag på bombastisk domedagsmusik. Jag vill dock ha mer. Ett större utbud av elaka helvetestrummor och en välsjungande atmosfär där det banne mig går att blunda och gissa vad för miljö jag befinner mig i.

Sebastians skosulor smäller otillfredsställande lite mot de olika underlagen han går på, och när en ansenlig mängd med blod ligger på golvet plaskar det inte speciellt övertygande. Sådana detaljer är avgörande, och att Capcom vinner här har nog att göra med att de har bättre förutsättningar i och med hur instängt och intimt Resident Evil 7 är. Ett dammigt trähus eller en sönderrostad båt känns spontant enklare att ljudsätta än de varierande och abstrakta miljöer som The Evil Within 2 utspelar sig i. Fast även om Capcom kanske har enklare spelregler har de gjort ett löjligt bra jobb. Vindsuset som drar mot husets ytterpanel, det fuktiga källarekot - alltsammans bildar en orkester av atmosfären vilket gör Ethans flickvänsjakt lika härlig att lyssna till som spelet är att titta på. [Vinnare: Resident Evil 7: Biohazard]

[4] Story
Här kommer en länge efterlängtad reduceringssmocka. Den första hälften av Resident Evil är fantastisk, rakt igenom, med övertygande skådespel och en urtjusig inledning som vågar ta sin tid att bygga karaktärer. De sista timmarna lever dock inte upp till hur lysande de första var, och de nu riktigt monotona fiendemötena slår följe med ett avslut som jag förväntade mig mer av. Det blir istället en liten känsla av antiklimax, mycket på grund av att spelglädjen dör för mig under de sista två platserna som besöks. Där gör istället The Evil Within 2 helt tvärtom och bjuder till med ett äckligt välregisserat slut som ligger precis rätt i tempo och och ett härligt skiftande berättarperspektiv. Vi vet att Bethesda älskar enspelarupplevelser, och de har slungat in duktigt med kosing för att The Evil Within 2 ska sticka ut med en skickligt berättad historia om förlorade familjemedlemmar. [Vinnare: The Evil Within 2]

[5] Skräckfaktor
Sebastian Castellanos mardrömsseglats genom Union lyckades göra mig panikslagen och kroniskt stressad under långa partier. Vid ett tillfälle var jag på väg till en söt liten taverna för att tömma stället på välbehövligt krut, varpå en jättebamsig mördartant får syn på mig. Sebastian springer så gott han kan, inte tillräckligt med andra ord, och hon kommer snabbt ikapp mig med sin krasande dödsklinga i högsta hugg. Jag svär helt okontrollerat genom rusningen och får sedan syn på de vackra glasdörrarna in till vattenhålet som självklart huserar lite trygghet från skogstokiga monster. Här bryter Tango Gameworks totalt mot sedvanlig spellogik, ganska snyggt vill jag ändå tillägga, för visst tusan klämmer hon sig in genom porten sågar upp mig till en köttig müsli där jag stod och tryckte bakom bardisken. Just detta; den långdragna paniken av att något okristligt väsen kan få tag på mig nästan vart som helst är riktigt snyggt i Evil Within 2. Men när det kommer till renodlad, stämningsfylld skräck så är Resident Evil 7 läskigare. När farsgubben brakade igenom en vägg lyckades jag i och med min framåtlutade position att knäa mig själv i ansiktet, och det tillsammans med att jag inte kunde förmå mig att lira ensam gör att Resident Evil 7 tar hem den viktigaste poängen sett till vår temavecka, mycket tack vare detaljrika miljöer och en blöt, verklighetstrogen ljudbild. [Vinnare: Resident Evil 7: Biohazard]

VINNARE: Resident Evil 7: Biohazard
Jag blev positivt överraskad av The Evil Within 2, och ämnar att hämta hem en hel gottepåse av troféer då det finns mer för mig att uppleva - allt från sidouppdrag till känslan av att rensa en hel stadsdel från de illadoftande slöddren utan att bli upptäckt. Sett till de kategorier som kombattanterna slåss i var det dock inte speciellt svårt att kora Resident Evil 7: Biohazard till kung över nervsammanbrott och avgrundsvrål.

Relaterade texter



Loading next content