Svenska
Gamereactor
artiklar

Bättre sent än aldrig...

Ronny har tillbringat ofantligt många timmar med Sega i uppväxten, men inte en sekund med Sega Saturn. Nyfikenhet tog över; efter 23 år var det äntligen dags att köpa konsolen och grotta ner sig rejält...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Året är 199X. Placera dig i mini-mini-kommunen Munkfors, i hjärtat av Värmland. Min familj hyr Sega Mega Drive från den lokala godisbutiken Jokern på veckobasis. Med konsolen hyr vi spel som Sonic the Hedgehog, Mutant League Hockey, Streets of Rage och Eternal Champions. Visst hade vi Nintendo hemma, men Sega betydde spelupplevelser som inte liknande någonting annat. Trots detta blev det inte ett Sega Saturn några år senare, utan Sony Playstation. Saturn existerade inte utanför speltidningarna; ingen i Munkfors pratade om det. Ungarna på skolgården hade inget intresse för konsolen alls. När jag klev över till den femte generationen av konsoler blev det naturliga steget att satsa på Sony. Det var konsolen alla pratade om, med titlarna alla ville lägga vantarna på.

Här är jag nu, 23 år efter att Saturn lanserades i Europa. Det gick ju inte så bra för konsolen; den erövrade inte spelvärlden och uppföljaren blev Segas sista konsol. Jag älskar Dreamcast och klassar den som en av de bästa konsolerna någonsin. Om jag ansåg att Mega Drive och Dreamcast var gudagåvor kan du ju förstå min nyfikenhet över konsolen som släpptes mitt däremellan; konsolen som jag aldrig fick chansen att ens spela på.

Nu är jag vuxen och kan hantera mina egna pengar (oavsett vad frugan säger), så för bara några månader sedan beslöt jag mig därför för att införskaffa en svart liten låda med namnet Saturn. Först blev jag lurad på Ebay vilket sårade mig djupt, men det går vi inte in på nu. När jag väl lyckades få pengarna tillbaka letade jag upp en säljare på RetroMania-mässan i Örebro för att köpa Model 2-varianten av konsolen till ett rimligt pris. Medföljande var en originalhandkontroll, tillhörande kablar och spelet Firestorm: Thunderhawk 2.

Bättre sent än aldrig...
Snygg konsol med en handkontroll som påminner mycket om sexknapparskontrollen till Mega Drive.
Detta är en annons:

Innan jag ens började lira tog jag en extra titt på konsolen. Jag har ju sett den förr, men inte på nära håll - inte i famnen. Dreamcast är en av de absolut snyggaste konsolerna enligt mig, och det märks tydligt att Saturn lade vissa grunder för den designen. Jag vill påstå att den ser ut som ett mellanting av Mega Drive och Dreamcast. En mycket vacker maskin!

Jag kopplade in kablarna, greppade tag om handkontrollen och analyserade. Fantiserade. Vad hade jag tyckt för 20 år sedan? Händerna kände igen sig direkt; handkontrollen påminner om sexknapparskontrollen till Mega Drive, fast med L- och R-knappar på ovansidan. En liten detalj som sålde mig direkt på Model 2-kontrollen var den inåtböjda ovansidan (mellan L och R). Det ger den en snygg utformning som känns bra i handen. Lite för bra, faktiskt. Sammanfattningsvis en liten och nätt handkontroll med runda former som jag uppskattade mycket.

Nu var det dags att dyka ner i spelen. Fodralet till Firestorm: Thunderhawk 2 var böjt som en frisbee och skivan repig (jag förstår varför spelet följde med konsolen utan extra kostnad). Lyckligtvis fungerade spelet fint. Detta blev min introduktion. Ingen bra början; ett stelt helikopterspel från den tidiga 3D-eran håller inte idag, tyvärr. Jag flög omkring en kort stund och sprängde ett par pansarvagnar, men det gick inte att njuta av det. Spelet är egentligen inte dåligt, bara gammalt på ett negativt sätt. När styrsparkar har blivit en standard inom alla 3D-spel är det svårt att gå tillbaka till enbart styrkors, om vi inte snackar "tank controls" som du hittar i de äldre skräckspelen. Där funkar korset fint. På tal om det...

Jag stängde av helikopterskräpet efter 15 minuter, gick till skräckspelshyllan och rotade fram Resident Evil. Det ägde jag ju sedan tidigare, tillsammans med ett par andra skräckspel. Att det är en av de bästa spelen som finns vet jag ju redan, men vad skiljer sig på Saturn? Ett par skillnader jag lade märke till, trots att jag inte är vidare observant som person, är följande: karaktärsmodellerna är bättre texturerade men mer pixliga på Saturn, och de sticker ut mer ur den förrenderade omgivningen. Då Saturn inte kan hantera transparens ser du istället en tydlig dither-effekt på röken när du skjuter. Handkontrollen var inte lika naturligt utformad för spelet, vilket kan ha att göra med att jag har spelat serien med PS-kontroller i över 20 år. Vissa skillnader, dock inget som gör att jag tycker synd om dig som endast fick chansen att spela Resident Evil på Saturn, helt enkelt.

Detta är en annons:
Bättre sent än aldrig...
Den klassiska vovve-korridoren, done Saturn style; alltså med dithering.

Om något blir jag avundsjuk för att Saturn hade ett exklusivt spelläge; Battle Mode. Jag knappade in fuskkoden för att låsa upp läget som du annars behöver klara spelet för att ha tillgång till. Battle Mode är, kort beskrivet, en high score-jakt. Här börjar du i ett rum där du kan plocka på dig valfria vapen, ammunition och hälsosprejar, för att sedan rensa korta banor på fiender för att komma vidare. Den första banan är en smal korridor med tre zombies; den andra ett rum med ett gäng vovvar; därefter ska du döda kråkorna i det ökända tavelrummet. Och så vidare. Du samlar poäng baserat på tid och hur långt du når innan du dör. Ett roligt läge som hör hemma hos arkad-Sega, tycker jag.

Men fortfarande saknades något som definierade Saturn. Jag sökte genom både Ebay och retrospelsbutiker på nätet för att shoppa loss. Det är svindyrt att köpa spel till Saturn, insåg jag där och då. Många av konsolens mest populära titlar kostar från 2500kr och uppåt idag. Jag accepterade att mitt liv med Saturn skulle bli utan stjärntitlar som Panzer Dragoon Saga och Deep Fear. Till en början, åtminstone. Istället blev det en beställning på Sega Rally och Exhumed. Snart kunde min resa starta på riktigt...

Sega Rally anlände först. Jag testade arkadspelet när jag besökte Karlstad som ung, där jag satt i ett bås med ratt, pedaler, hela kitet. Att återuppleva det på en främmande konsol så sent som 2018 var intressant. Jag kan medge att Kenji Sasakis racingspel står i en liga för sig, än idag. Det är lättkontrollerat och instinktivt, men samtidigt kräver det precision. "Lätt att lära sig svårt att bemästra" är just vad det är. Jag försökte beskriva för frugan hur det stack ut jämfört med andra bilspel från den tiden, och hur härligt det var att styra bilen. Istället för att illustrera detta gav jag henne handkontrollen för att känna själv; hon for med rask fart in i väggen och utbrast "jag förstår inte vad du menar". Hepp...

Spelet har enbart tre banor till en början, men fyra totalt. Ett undermåligt antal år 2018, men egentligen tillräckligt många för att ge spelaren all variation som kan önskas: öken, skog, stadsmiljö och ute på landet. Förutom vinter, vad behövs mer? Kan inte annat än hålla med om att det är ett måste för Saturn-ägare.

Bättre sent än aldrig...
Sega Rally står sig bra med tiden och är ett måste för alla Saturn-ägare!

Min kärlek till 90-talets alla förstapersonsskjutare innebar att jag väntade otåligt på att Exhumed skulle anlända. Förvisso lanserades det även till PC och Playstation, men det är en titel jag missade när det begav sig. Jag blev bekväm snabbt efter att jag plockade upp pistolen från marken, och rusade iväg ansvarslöst som om jag själv växte upp i ett monsterpackat Egypten. Till min förvåning visade sig Exhumed vara mer än bara ett i mängden, dock. Världen är sammankopplad på ett sätt som du inte såg i genren på ytterligare ett par år, där du kan låsa upp egenskaper och stöter på roliga plattformsmoment. Likt ett metroidvaniaspel, kan man säga. Kartan över världen ger dessutom en mer personlig närvaro. Jag får känslan av att Exhumed skulle ha blivit en viktigare stapel för generationen än det blev. Mycket tack vare Lobotomy Softwares spelmotor Slave Driver som bär spelet på sina axlar. Synd, men den som investerar i en Saturn idag kan få tag i spelet utan problem. Det är inte bara en av de bästa förstapersonsexemplen som jag testat på en 90-talskonsol, utan också en av de vanligaste och billigaste spelen att köpa.

Långt, långt senare anlände en härlig pryl: en Action Replay-kassett för att bland annat kunna spela importerade titlar. En bekant hjälpte mig på traven genom att låna mig ett par japanska dyrgripar. De japanska utgåvorna är ofta billigare än de europeiska, men tyvärr inte alltid och särskilt inte dessa. Utbudet är dessutom många gånger större i Japan, men det gäller att hitta spel där språket inte blir ett problem.

Bättre sent än aldrig...
Radiant Silvergun är ett mycket svårt shoot 'em up-spel som gärna varnar sina spelare...

En av skivorna innehöll Radiant Silvergun. Få genrer åldras med samma värdighet som shoot 'em ups. Jag återvänder ofta till spel som Gradius och Life Force till NES, och har även köpt båda som arkadklassiker till Playstation 4 för att kunna starta upp dem när jag vill. Radiant Silvergun är alla dessa spel uppskruvade till 11. Plågsamt svårt, stimulerande plottrigt, adrenalinpumpande fartfyllt, hyperbolisk beskrivning ad infinitum. Radiant Silvergun är lika med "en gång till", timme efter timme. Jag kommer inte långt i mina försök, ändå är det svårt att slita sig. Är detta ett exempel på vad jag kommer att hitta för spel till Saturn så har min investering redan gjort sig värd sitt pris. En HD-version av spelet lanserades tydligen till Xbox 360 under 2011, men jag har inte hört många prata om det ändå.

Nästa japanska pärla blev Shinrei Jusatsushi Taromaru, eller Psychic Killer Taromaru som vissa har valt att kalla det. Om Radiant Silvergun var ett överdrivet shoot 'em up, har vi här en överdriven ninja-sidscrollare. Du slängs direkt in i en strid mot en boss; två stora döskallar med långa ryggrader. Sen möter du en boss typ var tredje minut, i snitt, genom hela spelet. Bossarna är alltid varierande och roliga; som en där du står på en flotte och slåss mot en gigantisk padda - för att i nästa scen slåss mot paddan inifrån magen istället. Det är ett imponerande galet spel som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Korsa gamla Ninja Gaiden eller Shinobi-titlar med Castlevania så känner du igen dig. Ungefär. Dock är det många gånger mer utvecklat sett till spelets mekaniker än 8-bit-spelen. Mitt enda klagomål är hur generöst det är med antalet "continues", eftersom jag nästan lyckades klara hela spelet på första försöket. Det hör väl till att man behöver kämpa lite hårdare, eller?

Bättre sent än aldrig...
Man måste leta bland de japanska titlarna för att hitta udda spel som Shinrei Jusatsushi Taromaru.

Ja minsann, det är nog i den japanska världen jag kommer ha mest skoj med konsolen fortsättningsvis. Att rota fram obskyra och bortglömda titlar attraherar som tusan. Dock är det synd att jag behöver gräva mig till Japan för att få full glädje av konsolen. Om utbudet var lika stort i västvärlden kanske konsolen hade levt ett mer hälsosamt liv här? Även om konsolen aldrig såg succéer som Gran Turismo, Metal Gear Solid, Final Fantasy VII eller Crash Bandicoot...

Nu när jag har skapat mig en egen bild av konsolen kan jag förstå uppskattningen många har för den. Det är en snygg box med skön handkontroll och många guldklimpar att utforska i biblioteket; många som innehåller den där lilla extra Sega-glädjen. När jag snackar med folk på nätet är alla hjälpsamma och glada över att fler hittar till just Saturn, vilket ger mig ytterligare driv att vilja ta del av diverse grupper för att diskutera spelen. Visst, när jag tänker tillbaka var Playstation fortfarande som rätt väg att gå; Sonys spelutbud kunde man inte ignorera. Playstation hanterade även 3D med mer värdighet, enligt mig. Men Saturn var uppenbarligen en intressant konkurrent som jag önskar att jag fick chansen att spela på tidigare.

Resan har varit spännande, men det är bara början. Billigare spel som Virtua Fighter 2, Virtua Cop och Nights: Into Dreams finns på horisonten, medan de dyrare "måste spela"-titlarna blir framtida investeringar. Men jag har inte bråttom - det dröjde ju 23 år för mig att ens testa konsolen.

Finns det någon konsol som du alltid har varit nyfiken på men inte haft chansen att prova?



Loading next content