Gamereactors tior: Half-Life 2

Gamereactor hade precis fyllt två år när EA skickade oss recensionsversionen av Valves hyperhaussade uppföljare och för egen del var dagen då kuvertet anlände det närmaste en religiös upplevelse jag kommit, någonsin. Half-Life, det första spelet, var (och kommer alltid att förbli) en favorit och efter att jag sex månader innan detta besökt Valve för att provspela en beta-version av Ravenholm, var mina förväntningar på Gordons andra omgång naturligtvis abnorma.

Jag minns väldigt väl hur turerna kring denna recension ledde mig fram till en upplevelse som på flera sätt känns som min mest minnesvärda. För efter att ha installerat spelet på Gamereactors dåvarande testdator gick grafikkortet sönder. Poff! Jag hade inte ens hunnit starta Half-Life 2 och stod nu utan testrigg. Min dåvarande granne och goda vän Heffaklumpen® lirade dock massor av Quake III Arena och hade precis uppgraderat sin dator och på frågan om jag kunde få låna datorn svarade han ja, men bara om jag lirade spelet hemma hos honom. Jag vill minnas att han inte ville vara utan sin PC och istället tyckte att jag kunde spela där, på plats, så att han kunde titta på och få kika på Half-Life 2 nästan en månad innan det väl släpptes. Och så fick det bli...

Jag bänkade mig samma kväll i en pösigt söndersutten kontorsstol från Jysk, vid ett gammalt furu-köksbord och framför min Benq-monitor som jag plockat med mig, för att installera Valves tvåa och dundra igång mitt äventyr i City 17. Jag kommer heller aldrig att glömma den första timmen. Hur otroligt olika jämfört mot föregångaren det kändes redan från start. Gordon anlände via tåg till en stad som inte påminde någonting om Black Mesa och jag var lika nyfiken som förbluffad över hur effektivt Valve skapade en snortät atmosfär redan från start. Jag minns också hur jag med medhavt anteckningsblock passade på att skriva lite finurliga stödord under mina speltimmar samt citera Dr. Wallace Breen och hans propaganda-tal som ljöd ur högtalarna i korridorerna på fängelset Nova Prospects.

Saxat från Gamereactors recension av Half-Life 2: Länk
"Gordon Freeman är ingen tränad lönnmördare eller oövervinnerlig gast. Han är en teoretisk fysiker knappt värd doktorsdiplomet där hans namn står skrivet än mindre äran för det rebelliska motstånd invånarna i City 17 just nu ägnar sig åt. Mannen som ni om och om igen misslyckas med att stoppa är en vanlig enkel man, bara en vanlig forskare". Dr. Wallace Breen:s mantra ljuder ur fängelsets högtalarsystem där de respektingivande Combine-soldaterna läxas efter de senaste tio timmarnas misslyckanden. Jag har belägrat mig i en trång fängelsecell medan jag laddar om mitt hagelgevär, mitt blod är förgiftat och jag har brutit ett ben i min vänstra arm.

Mitt namn är Gordon, för er som inte redan förstått det. Jag är, precis som styret i denna förtryckta östeuropeiska framtidsstad (en av de få större städer kvar på jorden), en vanlig enkel forskare, som för andra gången lyckats hamna mitt i en omfattande konflikt där hoppets sista andetag är mitt, där revolutionen mot förtryckarna ska ledas av mig. Just nu befinner jag mig på bottenplanet i den hårt bevakande Nova Prospekt-anstalten fyra mil söder om City 17. En av forskarna från Black Mesa har tillfångatagits av Combine och med hans dotter Alyx hjälp ska jag nu frita honom.

Äventyret började dock redan för tio timmar sedan med att jag anlände till City 17 via tåg. Motståndsrörelsen har länge etablerat sig i stadens utkant för att när som helst slå tillbaka mot den förtryckande utomjordiska rasen som refereras till som "our benefactors". Ett svart, enormt stål-citadell har delvis svalt staden bit för bit, folket antingen forslats till diverse anstalter eller mördats. Jag räddade dagen, veckan, världen förra gången jag plockade upp ett maskingevär, nu är det min tur igen, min tur att än en gång kämpa för överlevnad för även om jag vann slaget förra gången har mänskligheten till synes förlorat kriget.

Jag minns mycket väl hur olidligt imponerad jag var av alla de fysikbaserade pusslen som dök upp under spelets gång och då främst det där hindret där Gordon tvingades använda antigravitationspuffran för att flytta om ett antal plasttunnor, lägga dem under en stor brädbit och på så sätt kunna skapa ett litet hopp för att kunna ratta träskbåten över en snustorr del av strandbädden där under spelets tredje timme. Jag minns hur jag bara gapade när jag väl kom underfund med hur Valves designers tänkt ut denna del av spelet och jag minns framförallt hur polaren Heffaklumpen skrek högt, så imponerad var han.

Saxat från Gamereactors recension av Half-Life 2: Länk
Det har gått sex år sedan Valve skrev om regelboken för hela actiongenren. En perfekt mix av en välskriven story, underbart berättad på ett nyskapande sätt, genialisk design och mästerlig tempovariation fick mig att kapitulera fullkomligt. Flera förseningar och otaliga skopor skepsis senare släpptes äntligen fortsättningen på Gordons saga och för att vara helt ärlig har jag varit tveksam - i omgångar. När jag då, för bara en stund sedan, bevittnade slutsekvensen i Half-Life 2 sjutton timmar efter jag började är jag inte bara överbevisad utan även förtrollad, förälskad och framförallt oerhört imponerad.

Half-Life 2 lyckas med allt som det försöker med och framförallt ger det oss en väldigt klar bild över hur mycket spel som underhållningsform har utvecklats de senaste sex åren. På samma sätt ger även Half-Life 2 en smärtsamt klar bild av hur långt efter alla tänkbar konkurrens i actiongenren verkligen är och vilka fantastiska trollkarlar Gabe Newell och människorna på Valve verkligen är.

Att beskriva mina sjutton timmar med Half-Life 2 är svårt, oerhört svårt. Det finns så mycket att berätta, så mycket att säga men eftersom jag inte vill förstöra eventuella överraskningar för dem som ännu inte njutit av spelet tänker jag till största delen prata om spelmässiga detaljer snarare än äventyrets handling. Vad som dock kan sägas är att Mark Laidlaws strålande manus berättas med en precision och, en passion och en fingertoppskänsla som bör göra varenda konkurrerande spelstudio, varje filmbolag eller författare gröna av avund.

När Gordon, i spelets inledande sekvens, sitter på tåget på väg mot centralstationen i City 17 väcka givetvis massor av gamla minnen från det första spelet. När han väl anländer är frågorna många. Var är jag, vad gör jag här och varför? Handlingen berättas i små segment där du hela tiden är det centrala i berättelsen och där Gordon aldrig varken visar sitt ansikte eller pratar. Inlevelsen är total från början till slut och aldrig tidigare i ett spel har jag upplevt den närvarokänsla som finns i Half-Life 2, aldrig tidigare heller sådan intensitet och atmosfär.

Half-Life 2 var och förblir ett mästerverk. Ett av tidernas tre bästa actiontitlar genom alla tider och en titel som för evigt kommer att finnas med i mitt medvetande. 14 år har gått och trots detta tänker jag relativt ofta (fortfarande) på Alyx, och på att jag skulle vilja återse henne. Min 10:a till denna titel kändes relativt självklar redan efter ett par timmar men det blev helt självklart när jag anlände till Nova Prospects vilket jag anser vara spelets bästa parti. Att vi såhär 14 långa år senare fortfarande inte sett röken av en uppföljare anser jag vara lika sorgligt som frustrerande, inte minst med tanke på att det fanns så mycket potential i en eventuell fortsättning efter de två expansionerna som släpptes (Episode One och Episode Two). Jag slutar dock aldrig att hoppas även om jag vet att jag borde. Jag hoppas istället att jag en vacker dag ska få återse Gordon, Dog samt Alyx och ännu en gång förtrollas av Valves briljans.

Saxat från Gamereactors recension av Half-Life 2: Länk
När Valve för första gången visade upp Half-Life 2 under fjolårets E3-mässa i Los Angeles var den största snackisen fysikmotorn och dess effekt. Idag, 19 månader senare har spel som Psi-Ops och Second Sight redan hunnit före med att bjuda spelaren på en fysisk lekstuga där diverse objekt är påverkningsbara. Jag hade därmed inte förväntat mig att bli så imponerad av fysiken i Half-Life 2 som jag blev men precis som med min tidigare skepsis då spelet försenades gång på gång blev jag snabbt överbevisad. Att plocka upp och skjuta iväg allt från bensinfat till reservdäck mot anstormande zombies med anti-gravitationsgeväret är lika spelmässigt nyskapande som det är fnissframkallande roligt och i mitten av spelet ett måste för att överleva. Allting från upplägget till spelkontrollen, till den övergripande designen, ljudet, de visuella detaljerna, storyn och den artificiella intelligensen i Half-Life 2 är utfört med en makalös precision och detta är i slutändan det bästa actionspelet jag någonsin testat. Att Valve skulle lyckas överträffa det första spelet såg jag som en omöjlighet.

Visst, det finns smärre svagheter såsom långa laddningstider, bökig installationsprocess och AI-styrda medhjälpare som tenderar att ställa sig i vägen för Gordon med jämna mellanrum. Jag tycker också att det är synd att Valve inte valt att göra en renodlad multiplayerdel med äventyrets alla vapen och fordon inkluderade utan istället skickat med Counter-Strike Source. Allt detta överskuggas dock löjligt lätt av en spelupplevelse olik någon annan jag någonsin upplevt. Jag leder revolutionen och kommer knappast att ge mig förrän ordningen, makten och friheten är återställd. Robespierre, Jefferson, Washington och Franklin - jag är en av er, jag heter Gordon Freeman... Och jag är en fri man...