Gamereactor på besök hos Microsoft

På utsidan ser det ut som tråkiga, anonyma industrilokaler som vid första anblick ser ut att enbart innehålla dammiga IBM-terminaler och högar med papper. Men skenet bedrar; bakom de vita väggarna huserar Microsoft, som säkerligen har både dammiga terminaler och högar med papper... men som idag har bjudit in oss för att kika närmare på några av de kommande spelen i deras ID@Xbox-program (som, som du kanske redan vet, fokuserar på självständiga eller mindre utvecklare och ger dessa en chans att släppa sina spel till Xbox eller PC utan behov av utgivare).

Det är jag (Andreas Blom som författat artikeln) och Kim Orremark, som blivit utskickade och medan jag själv var först på plats bland skärmar och utvecklarkonsoler laddade med vilt varierande spel, dröjde det inte länge innan Kim också dök upp. Vi hann dock inte kramas särskilt länge innan Initiatives reginal lead Agostino Simonetta tog ton, levererade imponerande statistik för ID@Xbox och snabbt gick igenom vad som väntade oss. Och vad det var, var följande.

Medan en hel drös intressanta spel visades upp (Hunt: Showdown, Afterparty, Void Bastards, Supermarket Shriek, Children of Morta, Lonely Mountains: Downhill, Giga Wrecker Alt., Night Call, Atomicrops, Crosscode, The Good Life och Minion Masters), så fick vi själva provspela ett par av dem.

Giga Wrecker Alt, signerat Gamefreak, (som vi faktiskt redan recenserat) var det första Kim rullade över och precis som Henric påpekar i recensionen, kändes det rätt basalt och inte särskilt roligt. Medan det klassiska tvådimensionella plattformshoppandet, längst vägen kantat av mer eller mindre utmanande, hinder finns där, var grafiken inte dess starkaste kort och något som tyvärr inte lämnade något större intryck.

Annat var det med spelet vid stationen bredvid, Lonely Mountains: Downhill. Faktum är att det kändes som att detta, allteftersom event rullade på, blev lite av en favorit bland oss som var där. Megagon Industries står för utvecklingen, Thunderful Games för utgivningen och premissen är enkel. Du spelar som en terrängcyklist som med din mountainbike ska ta dig ned för ett berg på så kortast tid som möjligt. Det låter inte så komplicerat, jag vet, men om du någon gång spelat exempelvis något av Trials-spelen, kan du tänka dig att liknande teknik gäller här.

Kontrollerna är enkla, du styr med vänster styrspak, bromsar med LT-knappen samt ökar med RT. Att ramla av är superenkelt och då checkpoint-markeringarna inte står bakom varje krökt hörn, blir det till att spela om samma branta stig om och om igen. Grejen med detta pixelblock-doftande, tålamodstestande piller, är att det är enkelt att plocka upp och lära sig grunderna, men kommer ta en smärre evighet att bemästra. Sen tillkommer att, i alla fall min egen envishet, kickade in direkt och manade på med "bara ett försök till", följt av att jag flög över styret, bara för att tänka "bara ett försök till". Tyvärr finns inget närmare släppdatum för det här än någon gång i sommar. Som nu inte kan komma fort nog.

Ett av spelen som fångat mitt intresse i samma sekund som jag klev in i rummet och som jag velat lägga labbarna på direkt, var Night Call. Projektet är utvecklat av franska Black Muffin i samarbete med Monkey Moon och påminner mer om en grafisk novell, än ett spel. Kort sagt så är det ett nästintill svartvitt mördarmysterium där vi spelar en taxichaufför som, efter att ha varit på fel ställe vid fel tillfälle, kopplats till ett mord och istället för att plockas in, rekryteras under bordet av en polis som ber oss om hjälp. Du ska ta reda på vem mördaren är, enbart genom att köra och prata med passagerare som kliver in i baksätet. Och här kommer haken; du får fem nätter på dig.

Grundstoryn låter supersmaskig och därför slog jag mig, så fort det blev ledigt, ned och greppade kontrollen. Spelets representant, som sitter bredvid, börjar med att skryta om att manuset består av fler ord än den första boken i Sagan om Ringen-trilogin och innehåller sjuttiofem personer, som alla är olika och inte nödvändigtvis ens har med historien att göra, innan han förklarar att spelet kommer komma ihåg valen du gör mellan omspelningar (du får själv välja vad du ska svara efter varje avslutad mening). Han är även noga med att beroende på vilket svar du ger, kan du antingen få personen att öppna upp och berätta, avslöja viktiga ledtrådar och till och med lämna föremål efter sig. Eller stänga, dra till sig och sitta tyst resten av resan.

Vi ska även kunna svänga förbi bensinstationer för att prata med biträden eller köpa tidningar. Utmaningen ligger i att balansera tiden (då en natt inte pågår i oändlighet och olika resor tar olika lång tid), välja vilka kunder du plockar upp och i slutändan, balansera kostnaderna för bilen, hyran och andra aspekter (tänk lite Papers, Please). Det finns mycket mer att orda om vad gäller det här, men våra intryck var goda och även om det inte finns något exakt släppdatum för det här heller (annat än senare i sommar) hungrar vi efter mer. Och det trots att majoriteten av spelet går ut på att läsa rad efter rad och sedan bekräfta och att gå vidare.

Det sista vi fick testa på, var det hysteriskt udda Supermarket Shriek. Det handlar om att du kontrollerar en kundvagn hållandes en man och en get, som med hjälp av varandras skrik ska ta er igenom olika snabbköp. Självfallet är dessa affärer inte tomma, utan innehåller allt från vattenhål rullband till sågklingor och vallgravar i brand. Eller, som i vanliga butiker, ett berg av gröna Heinz-burkar med bönor. Genom att få geten att skrika (LT-knappen) svänger du åt höger och genom att få mannens stämband att vibrera (RT) svänger den åt vänster. Eller båda samtidigt och då framåt. Utvecklarna Billy Goat Entertainments director, William Barr, sitter bredvid och, då jag för tredje gången missat en sväng och istället drunknat, erbjuder sig hoppa in och hjälpa till.

Ett klick senare och han är inne. Och med kontroll över geten. Japp, spelar ni två så kontrollerar ni varsin sida och måste samarbeta ordentligt för att inte falla av vagnen. Jag kan redan höra klagomålen, garven och glädjevrålen från misslyckanden, omöjliga lyckoträffar och ögonblicket då ni äntligen kommer över hindret ni kämpat för i timmar. William förklarar också att kontroll av det vårdslösa, omaka paret kommer gå att göra med mikrofon. Genom att själv skrika in i mikrofonen ska man alltså kunna ta sig igenom det här. Tråkigt nog fanns inga headset på plats, så vi fick inte möjlighet att testa på denna säkerligen fantastiskt roliga funktion.

Och det var ungefär det. Tiden rann iväg och innan vi visste ordet av var det dags att vandra hemåt. Men utan alldeles för sura miner; majoriteten av det vi fick se lovade gott och om planerna fullföljs, kommer vi inom en inte allt för snar framtid, få lägga vantarna på dessa spel i sin helhet. Och det finns mycket att se fram emot. Det är ett som är säkert.