Vi packar upp Ipad Mini

En fjärde Ipad med vassare processor och skärm var inte det enda Apple hade att bjuda på i höst. Tvärtom var det en liten rackare som tog strålkastarljuset när den visades upp - den 7,9 tum stora Ipad Mini som lanserades med sloganen "det stora i det lilla". På Apples keynote talade Tim Cook om att inte bara göra en krympt Ipad utan något eget, och en helt ny produkt.

Men självklart - lanseringen var också ett svar på konkurrenterna Samsung, Amazon och Asus mindre surfplattor, och dessutom en chans att återfå andelar av tabletmarknaden, där Apple visserligen totaldominerar men faktiskt tappat en del på sistone. Hursomhelst, vi har packat upp Ipad Mini och undersökt den lilla gynnaren.

Att hålla i en Ipad Mini är att förstå vad grejen är. Att kunna greppa helhetens båda långsidor med bara en hand ger känslan av något annat än en surfplatta, men också något annat än förvuxen smartphone utan telefonfunktoin - vilket Minin kallats av skämtsamma skeptiker (inklusive undertecknad) innan release. Vad gäller dimensionerna påminner det lite om att hålla i en pocketbok (en väldigt tunn sådan, givetvis) och jag har lyckats få ned den i min vinterrockficka utan problem. Ipad Mini är helt enkelt en smidig pryl att ha att göra med, och 308 gram är inget du lär få träningsvärk av.

Väl påslagen är Ipad Mini behaglig att vila ögonen på (något som också kan sägas för designen överlag), och det är en klar och väl belyst skärm vi har att göra med. Skärmen är dock inte av Retina-typ, och sålunda inte lika skarp som hos Ipad-storasyskonen. Det är lite synd, då varje ny inkarnation av Apples paddor har bjudit på allt mer bländande skärmar. Särskilt när man läser liten text och spelar krävande spel är detta något som märks.

I övrigt känns allt som vanligt, fast... mindre. Jag har siktat fel någon enstaka gång när jag petat på Minins touch-knappar, misstag jag inte skulle ha gjort på den stora Ipad, men interagerandet känns aldrig någonsin plottrigt. Det virtuella tangentbordet går nu att dela på mitten vilket drar halvorna ut mot sidorna, vilket säkerligen är komfortabelt för vissa (själv föredrar jag standardutförandet).

Ipad Mini bjuder även på en smart liten funktion vid namn Thumb Rejection, som tilllåter dina tummar att nudda sidan av skärmen utan att det registreras, vilket låter dig exempelvis bläddra i en Ibook utan att behöva avvisa Tummetott från framsidan av plattan. En liten detalj, men talande för Apples briljans vad gäller användarvänlighet.

De Ipad 2-liknande hästkrafterna tuffar på bra och 5-megapixel-kameran fungerar okej, men ska nog inte användas för mer avancerade saker än bilder för snabba Facebook- eller Twitteruppdateringar. Själv fotar jag i princip aldrig stillbilder med Ipad och det lär inte förändras med Ipad Mini. Att filma med de två kamerorna (1080p och 720p) fungerar dock väl och vänner av videokonferenser och Facetime lär bli nöjda.

Lightning är namnet på den nya kabeln som du använder vid laddning och när du kopplar in paddan i datorn. Denna är mindre, tåligare och kan kopplas in vänd åt båda håll, men ett minus är förstås att du inte kan använda eventuella gamla Apple-prylars kablar. För att koppla in externa Ipad-tillbehör behövs också en adapter som säljs separat.

Ipad Minis prislapp är även den krympt jämfört med de större varianternas, men den billigaste modellen går ändå lös på cirka 3000 kronor (jämfört med exempelvis Google Nexus 7 som är tusingen billigare). Om detta är värt det eller ej känns svårt att svara på (som vanligt när det gäller Apple-produkter) men kvalitetskänslan, designen, användarvänligheten och optimeringen för appar är goda argument för ett högre pris.

Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad av Ipad Mini. Apples fullvuxna plattor har inte direkt varit otympliga att ta med sig ut på stan, men denna variant är den som nu får förtur i min väska eller jackficka. Detta är en pryl som lär ta den ädla konsten med slösurfande till en ny nivå, och Ipad Mini lär dyka upp i mångas sängar, badrum eller jackfickor framöver.