Svenska
Gamereactor
artiklar

Popkulturen som formade oss: Adrian Olsson

Adde har listat spelen och skivorna som format honom genom åren och i och med detta är denna artikelserie slut...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Popkulturen som formade oss: Adrian Olsson

Slipknot - Iowa
Jag har alltid skytt Slipknot som pesten. Jag har aldrig riktigt förstått vad folk ser i den (vid första lyssningen) gapiga musiken - fram till förra sommaren det vill säga, när jag själv började lyssna på bandet. Det hela började med att jag fick mitt första jobb, och herrn jag jobbade med kan mycket väl vara världens största Slipknot-fan. Han försökte ganska länge få in mig på Slipknots musik men jag tokvägrade. Jag gick med på att Snuff och Duality är två bra låtar, men mer än så gick inte. Tills en dag, när min kollega tillika bästa vän hade semester och jag var riktigt jäkla förbannad över något och på ren instinkt snurrade jag igång Psychosocial i hörlurarna. Där hände det någonting. Det var som att ilskan jag kände då blev lättare att hantera med arg och röjig musik i hörlurarna. Efter det hittade jag låt efter låt efter låt som fastnade rejält. Det höll i sig så ett tag, att jag lyssnade på de låtarna jag hade plockat ut och det var bara de låtarna. Sen däremot, tog jag mig an Iowa och resten är historia. Jag har inte lyssnat på musik på samma sätt sen dess. Jag försöker hela tiden lyssna bakom det ytliga, vad ligger bakom, hur är det där riffet uppbyggt, exakt vad sjunger han om och så vidare. Corey sjunger ut aggressioner från tidigare år i sitt liv, det vet vi, men han är en så utomordentligt skicklig lyriker att vem som helst kan sätta sina egna livshändelser i de metaforiska texterna. Slipknot har inte bara fått mig att lyssna på musik på ett annat sätt, utan det har även hjälpt mig med att bli smartare rent musikaliskt. Mitt intresse för musik fyrdubblades (om inte mer) när jag började lyssna på Slipknot i allmänhet och Iowa i synnerhet. Jag var även där när de spelade i Globen i februari. Där hände något jag inte trodde var möjligt, min kärlek till Slipknot blev än större.

The Witcher 3: Wild Hunt
Jag minns det som att det vore igår. Innan The Witcher 3 var jag en ganska vanlig spelare, spelade det jag tyckte såg bra och fränt ut. Inget mer komplicerat än så. Jag hade liksom inte kommit i kontakt med det här spelet som helt skulle ändra min syn på mediet. Jag kommer ihåg att en av alla Youtubers jag tittade på under den tiden började spela detta fantastiska spel och jag blev nyfiken. Jag hade aldrig spelat något rollspel förut, så jag var ganska osäker på om jag skulle uppskatta det. Eftersom jag vid den här tiden bara var 14 år hade jag inte så mycket egna pengar och därför blev varje spelköp som en process för mig. Kolla så många recensioner som möjligt innan köp för att säkerställa att jag skulle gilla spelet. Annars kom den här slänga-pengar-is-sjön-känslan med tillhörande ångest, och med mitt tänkarhuvud var sådant inte skoj, haha. Sagt och gjort körde jag igång min köpa-nytt-spel-process och när jag hade kommit fram till att jag ville ha det där spelet kom det svåra - att övertyga morsan om att köpa det åt mig. Men jösses vad värt det skulle visa sig vara. Inte till en början dock! Jag tyckte det var ganska svårt när det hände så mycket. Det fanns så många olika saker att göra, system att lära sig och så vidare. När polletten trillade ned däremot, då blickade jag aldrig tillbaka. Jag spelade och njöt. Aldrig hade jag upplevt något liknande. Att ett spel bara suger tag i en och man nästan glömmer bort sitt eget namn. Det var där och då jag blev en spelare som avgudar stora rollspel som släpper in en, men vägrar släppa taget om en.

John Mayer - Continuum
Ja, vart ska jag börja egentligen? Det enda jag hade hört från herr Mayer innan jag bestämde mig för att jag inte gillar honom var väl Free Fallin' då jag tyckte att det lät som en Justin Bieber innan Justin Bieber, typ. Rätt dumt kan jag tycka såhär i efterhand när John Mayer mer eller mindre vuxit fram som en husgud, här hos mig. Jag började ju spela gitarr själv förra året, och såg att folk i diverse gitarrgrupper ganska ofta pratade om John Mayer som en strålande strängbändare. Det väckte nyfiken, och jag började lyssna medan jag filtrerade bort den då jätteirriterande rösten. Supersäker gitarrist - absolut, men nej. Inget för mig.

Detta är en annons:

(Det jag nu ska berätta känns otroligt ostigt, men allt för er kära läsare). Jag gick och kärade ned mig totalt i en tjej i närheten här, och någonstans då hittade jag till Mayer igen och uppskattade honom på ett helt annat sätt. Vid det här laget snurrade ingenting annat än John i lurarna. Hemma, på jobbet, i sängen när jag skulle käka kudde på kvällen - jämt. Dygnet runt i princip. Det var främst plattan Continuum. Oj, vilka genomgående strålande platta detta är. Underbar gitarrton, en otroligt fin mix av blues, mjukrock och pop. Flera minnesvärda melodier, gitarrstycken och solos från bland annat Slow Dancing in a Burning Room och Gravity. Även Hendrix-covern Bold as Love gör han helt makalöst bra. John Mayer kommer alltid ha en speciell plats i mitt musikhjärta. Han är trots allt orsaken till att jag köpte en Stratocaster.

Popkulturen som formade oss: Adrian Olsson

Mafia II
Det här är ett spel jag aldrig kommer att glömma. Spelade ytterst lite av ettan (minns inte ett skvatt från det), men hade spelat en hel del gangsterspel innan. Gudfadern och Gudfadern II bland annat. Därför var jag såklart ruskigt taggad på Mafia II. Jag har alltid varit ganska fascinerad av maffiaberättelser, oavsett om vi pratar spel eller film. Min favoritgenre - utan tvekan. Jag var inte alls gammal när Mafia II lanserades (10 år närmre bestämt). Varje gång jag skulle köpa ett spel med alldeles för hög åldersgräns lyckades jag alltid övertyga mamma om att jag bara skulle glida runt i bilen, vilket jag såklart bara sade för att få köpa spelet i fråga. Minns att jag kom hem från skolan och visste att spelet skulle vänta på mig när jag gick innanför dörren. Denna gång var det inte så dock. Arg som aldrig förr stegade jag upp varpå det första morsan säger är "går du och tar ut baguetterna från mikron", självklart gjorde jag det - och vad låg där om inte mitt exemplar av Mafia II? Lyckorus, minst sagt.

Från min första genomspelning kommer jag inte ihåg så mycket, mer än att hotelluppdraget var det bästa jag någonsin upplevt i ett spel. Riktig mafioso-känsla infann sig där. Vid det här laget har jag säkert spelat ut spelet över tio gånger och visst är det ett makalöst lir. Otroligt välkomponerad berättelse om lojalitet, brödraskap och svek. Fantastisk atmosfär med hjälp av den öppna spelvärlden och musiken på radiokanalerna. Jag må ha spelat igenom det bra många gånger redan, men jag skulle tippa på att det blir ett par genomspelningar till innan jag är färdig.

Detta är en annons:

Red Dead Redemption 2
Herregud, vilket spel detta är! Jag var inte jätteförtjust i ettan faktiskt. Snorbra spel, men ingen favorit - i ärlighetens namn. Jag var däremot ruggigt sugen på tvåan från första stund. För alla vet ju att Rockstar gör snuskigt bra och snygga spel och nu var jag äldre än när jag sadlade rollen som John Marston i första spelet. När det närmade sig var jag så orimligt taggad att jag inte kunde sitta still. Så sugen jag var på detta har jag aldrig varit inför ett spelsläpp och när det väl dök upp - wow. Spelvärlden andas och lever på ett sätt som jag aldrig upplevt förut och det är det absolut snyggaste spelet som hittills skapats. Välskrivna karaktärer och en minst lika tajt och välskriven berättelse som verkligen lyckades med att engagera spelaren. Jag har inte fällt tårar i mång spel, två för att vara exakt - Red Dead Redemption 2 är ett av dem (The Last of Us var det första). Inte bara en gång heller. Hade jag inte älskat The Witcher 3 så hårt och innerligt skulle förmodligen Rockstars western-epos ligga på förstaplats i min topp-fem-lista i redaktionsdelen.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Popkulturen som formade oss: Johan Jolin
Popkulturen som formade oss: Olof Westerberg
Popkulturen som formade oss: André Lamartine
Popkulturen som formade oss: André Wigert
Popkulturen som formade oss: Henric Pettersson
Popkulturen som formade oss: Petter Hegevall
Popkulturen som formade oss: Patryk Jamroz
Popkulturen som formade oss: Marcus Persson
Popkulturen som formade oss: Jonas Mäki



Loading next content