Höst-spelen vi längtar mest efter (2)

Här hittar du den första delen av denna artikel: Länk

Petter Hegevall:
Mafia: Definitive Edition
Jag hade tänkt skriva om Halo Infinite här, för det spelet (samt Cyberpunk) ser jag olidligt mycket fram emot, men änterhaks-grejen sabbade en hel del för mig, när den visades upp förrförra veckan. Istället är det kommande Mafia: Definitive Edition som är mitt hetaste, i höst. Det är jag just nu stensäker på. För det första spelet i Illusion Softworks eminenta spelserie var före sin tid. Det var filmiskt, stort, ambitiöst, tätt berättat, skickligt strukturerat och snyggt. Då. Idag ser det ut som en åse rostiga köksknivar vilket gör att denna total-remake är spelet jag önskar mig mest. Mafia: Definitive Edition ser så otroligt läckert ut. Grafiken, atmosfären, New York anno 30-talet, mellansekvenserna. Hoppas bara att det spelmekaniska håller måttet nu, då kan detta bli årets spel för min del.

Joakim Sjögren:
Halo Infinite
Jo jag vet, presentationen från Xbox Series X-eventet var kanske inte den där höjdaren vi alla hade hoppats på, men i ärlighetens namn kan jag inte bry mig mindre om grafiken i det fallet. Det är nämligen få saker i spelvärlden för min egen del som smäller högre än ett nytt Halo, och efter att både Halo 4 och Halo 5: Guardians lämnat mig något besviken så vill jag väldigt gärna tro att 343 Industries ska träffa rätt denna tredje gången gillt. Bortsett från det visuella tycker jag förövrigt att Halo Infinite ser rätt lovande ut på förhand. Visst, änterhaken känns kanske lite passé och den öppna spelvärlds-strukturen kan visa sig problematisk att ro i land, men samtidigt får jag verkligen en mysig Halo-känsla när jag spanar ut över allt vi fått se hittills, och tankarna dras allt för ofta tillbaka till mästerverken Halo: Combat Evolved och Halo 3. Jag förväntar mig visserligen inte att bli blåst av stolen den här gången på samma sätt som de ovannämnda klassikerna lyckades med, men bara tanken att få spela ett nytt Halo på ny hårdvara gör mig löjligt fnittrig, och enligt mig kan verkligen inte vintern komma fort nog så jag kan lägga mina svettiga labbar på en Xbox Series X- konsol och slunga mig ut i ovissheten som stavas Halo Infinite.

Rasmus Jämsä:
Assassin's Creed Valhalla
I vad som känns som en halv evighet har jag drömt om ett Assassin's Creed utspelandes under andra världskriget. Tanken på att lönnmörda nazistiskt patrask i det nazist-ockuperade Frankrikes alla mörka gränder (som jag fördomsfullt nog antar att det existerar massor av där) gör mig alldeles kollrig. Men! Man kan inte få allt man vill här i livet. Istället får vi glatt nöja oss med vad man ändå får kalla för ett tröstpris av rang i form av en annan otroligt fascinerande historisk period att lönnmörda i, nämligen vikingatiden. För är det något jag ser fram emot i Assassin's Creed Valhalla så är det just möjligheten att utforska en period som jag personligen känner inte har utforskats nog (i spelvärlden, that is). Sedan att spelet ser ut att följa exakt samma upplägg som i princip alla Ubisofts spel de senaste tio åren drar ner min pepp något (världens minsta gnutta). Likt tidigare titlar i denna långa spelserie så kompenseras detta dock av tidsperioden. Mjöd, snö, skägg, en protagonist vars namn som än idag skänker mig långa fnitterattacker, att det kommer till next-gen samt att det tydligen ska "revolutionera" sättet en historia berättas på gör att Assassin's Creed Valhalla just nu är mitt mest efterlängtade spel för detta år.

Adam Holmberg:
Cyberpunk 2077
Det finns liksom inga andra alternativ i mina ögon. Nu är jag verkligen svag för science fiction då det räcker med ett fräckt skepp och en cool puffra för att fånga mitt intresse, men Cyberpunk 2077 är mer än bara häftig teknologi och neonlampor. Det är också ett av de potentiellt viktigaste spelen som kommer släppas denna generationen. Det är ett stort, episkt rollspel med en story där våra val förhoppningsvis ska göra skillnad, med djupt och flexibelt rollspelande med en fantastisk värld. Allt detta i ett spel utan mikrotransaktioner, där traditionella expansioner har utlovats, där förbokningar inte låser ute innehåll från andra spelare och där spelet och dess story är i fokus i hopp om att göra den stora massan av spelare nöjda istället för att manipulativt krama blod ur de stenar vi konsumenter ofta ses som. Om CD Project Red drar allt i hamn och faktiskt kan i sista minuten skaka fram generationens mest imponerande rollspel återstår att se, men det är nästan den möjliga inverkan det kan ha på vår industri som peppar mig mest. Och förmågan att hacka folks hjärnor elektroniskt. Såklart.

André Wigert:
The Dark Pictures: Little Hope
Jag recenserade Man of Medan och var långt ifrån imponerad sett till helheten men det fina var att kritikerkåren (enligt de recensioner jag har läst) ändå var ganska överens om problemen. Spelstudion har tveklöst tagit till sig av kritiken och även om Little Hope redan var långt gånget i utvecklingen när betygen slog i backen så tror jag på att Supermassive nu har finslipat något överjävligt och kommer leverera en nervdödande superskräckis - för det fanns ändå kvaliteter i det rostiga Medan-skrovet. Karaktärerna var till stor del levande, grafiken var bra och de självpanorerande kameravinklarna var cinematisk perfektion och en rejäl stämningshöjare. Det stora misslyckandet var att de främjade återspelningsvärde så mycket det bara gick men mittenpartiet var urusult tråkigt att spela om. Men jag är övertygad. Little Hope kommer vara en kritikbesvarad pärla och Until Dawn-charmen är på väg tillbaka.

Marcus Persson:
Microsoft Flight Simulator
Oavsett hur kriminellt förtjust jag är må vara i neondystopin som CD Project visat upp i det strålande sexiga Cyberpunk 2077 så trumfar det inte den meditativa zen-liknande upplevelse som Asobo Studios bjuder in till med nyaste upplagan av det anrika Microsoft Flight Simulator. Nästan omöjligt fluffiga moln, skrämmande verklighetstrogen terräng och en hel värld att utforska bakom spakarna på ett av flera olika flygplan. Nej där finns ingen tvekan om att slutet av augusti månad kommer spenderas i de digitala skyarna och jag kan knappt bärga min entusiasm över att få leka Daredevil mellan bergstopparna i Schweiz med dundrande åskmoln runt en, rytandes som vilda lejon. Det kommer självfallet också ske både en och annan expedition till Kim Jong Uns Nordkorea samt både en och annan Sverigeturné för att göra lågflygningar förbi samtliga av GR-redaktionens hemtrakter.

Johan Jolin:
Halo Infinite
Jag kommer alltid att vara sugen på nästa Halo. Visst, varken jag eller någon annan flög av stolen efter Halo Infinites uppvisning för ett par veckor sedan. Det ser inte alls ut som ett next gen-spel men jag anser att det får på tok för mycket hat online. Halo Infinite är ett steg bakåt igen på det bästa av vis och det är precis det vi fans tjatat om i evigheter. Att story tar plats på Zeta Halo med The Banished som superskurkar bäddar egentligen bara för en sprakande tillställning av Bungie-klass. Den nya änterhaken faller mig rätt i smaken och jag applåderar 343 Industries för att ha raderat Spartan-abilities. Halo Infinite ser, låter och känns äntligen som Halo igen. Visst har jag fortfarande än gäckande oro att jag väl vid premiären kommer att bli besviken, men jag är så olidligt sugen på att dra på mig Spartan-dräkten igen att jag knapp kan bärga mig. I augusti ska de visa flerspelarläget och förhoppningsvis sveper de då undan mina största orosmoln. Med en hel del finslipning och hårt arbete från utvecklarnas sida vågar jag ändå hoppas på en mäktig lansering senare i år värdig Master Chief arv.

Sebastian Lundin:
Cyberpunk 2077
För mig kan ingenting bli riktigt så hett som Cyberpunk just nu är. När det kommer till spel är jag svag för estetik, och i Cyberpunk finns det otroligt mycket som tilltalar mig. Det ser ut som en perfekt blandning av Blade Runner och Deus Ex och innerligt hoppas jag att Cyberpunk kan bli det Prey 2 vi aldrig fick. Ända sedan "Bounty Hunter" trailern lanserades för Prey 2 har jag längtat efter att få röra mig i en tät futuristisk stadsmiljö där vertikalitet står på menyn, och ända sedan Prey 2 lades ner har det funnits ett hål i mitt hjärta. Detta hål hoppas jag nu att Cyberpunk ska kunna fylla och av allt material vi hittills fått se, ser det ut att kunna bli så. Det är enskilt det spel jag fått mest "nästa-generations-vibbar" från av alla de spel som utannonserats i höst. En av riskerna när en spelutvecklare kastar sig över ett sådant ultra-ambitiöst projekt som Cyberpunk 2077, är att dem inte riktigt lyckas knyta ihop påsen och leverera exakt det spel som fansen vill ha vilket ofta leder till klagomurar av episka proportioner i alla olika skrymslen av vårt fantastiska internet. Blir spelet "bara" bra och inte ett mästerverk så är det mången Gamer som inte kan se det som annat än värdelöst genom ridån av besvikelse. När det gäller Cyberpunk så tror jag dock att det är lugnt, med tanke på det "track record" som finns hos CD projekt Red.

Med titlar som Witcher, Witcher 2 och 3 under sitt bälte tror jag att dem är precis mogna för att leverera ett framtidsepos av den episka magnitud som Cyberpunk ser ut att vara. Hypen är minst sagt enorm och med en sådan otrolig förväntan kommer givetvis också en otrolig press, vilket ofta gör att spelutvecklare skjuter fram sina spel för att kunna polera dem lite till. Det känns som att det finns en överhängande risk att så även blir fallet med Cyberpunk och jag vågar nästan inte hoppas, för med min tur blir det väl ett nytt Duke Nukem. Hur det än är så tror jag att spelet kommer bli bra, och jag hoppas att det lever upp till allas våra förväntningar. Jag hoppas också att det överträffar dem förväntningar som jag hade på Prey 2, för jag behöver äntligen få fylla det där hålet i mitt sotsvarta hjärta så att jag kan gå vidare med mitt liv. Snälla CD Projekt ge mig det, jag har förtjänat det.

Adrian Olsson:
Mafia: Definitive Edition
Jag har trott i fem års tid nu att det inte finns något spel jag ser fram emot än CD Projekt Reds nästa. Men, det finns det faktiskt. Jag tror aldrig jag blivit så lycklig av någon nyhet förut - som jag blev när Mafia: Definitive Edition utannonserades. Jag vet inte hur länge jag velat spela det första spelet i en serie som jag älskar så hjärtligt. Men många år är det i alla fall. Mafia II hör till ett av mina absoluta favoritspel, och jag har säkert spelat ut det över 20 gånger nu sedan lanseringen 2010. Sedan när jag fick veta att det blir en remake á la Resident Evil 2, sköt hypen igenom taket. Det finns ingen atmosfär jag gillar mer i spel/filmer och serier än just den gyllene gangster-eran, oavsett om det är under förbudstiden eller lite senare framåt 60-talet. Vapnen, bilarna, musiken - allt är så underbart i just den omgivningen. Eftersom jag aldrig lirat det första Mafia blir ju det här lite som ett Mafia 4 för mig, med tanke på att det kommer att se ut som ett modernt spel med all uppiffning det fått sig. Pepp är bara förnamnet.

Här hittar du den första delen av denna artikel: Länk