Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Augusti

Bättre sent än aldrig, right? Här kommer titlarna som redaktionen tillbringade mest tid med under förra månaden...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Augusti

Olof Westerberg:
Fall Guys
Ofta föreställer jag mig att jag är dålig på spel. Jag minns upplevelser alltifrån Starcraft, Warcraft 3 och Counter-Strike till senare tiders spel som Bloodborne och Fortnite. Visserligen samtliga oförlåtande spel, men framförallt upplever jag dem som lite skrämmande att bli besegrad i. När jag förlorar känner jag då ofta en rädsla att ta upp kontrollen igen, att jag bara ska bli förnedrad ännu en gång, vilket medför att jag aldrig övar och blir bättre - och allt upprepar sig. Fall Guys framkallar visserligen allvarlig hjärtrusning hos mig, i finalen blir jag ofta så yr att jag tror jag ska svimma, men allt är så gulligt och snabbt att jag bara vill kasta mig in igen. Det har resulterat i att jag kanske för första gången på väldigt länge känt mig riktigt, riktigt duktig. Kanske beror det delvis också på att jag spelar mot en ansenlig mängd sjuåringar, men med stadiga tjugo vinster under bältet tänker jag gärna bort det. Kalla mig därför gärna "pro gamer" framöver, det känns väl inte alltför långsökt nu. Det är ju heller ingen skyddad titel.

Petter Hegevall:
Dirt Rally 2.0
Detta börjar bli så tjatigt, så tjatigt. Jag vet. Det finns förmodligen absolut noll läsvärde i det fasktum att jag för femte månaden i rad spelar Dirt Rally 2.0 mycket mer än alla andra titlar som existerar, men det är ju samtidigt precis så det är. Bara igår, igårkväll, drog jag av fem timmar och 40 minuter i vår simulatorrigg och det är bara en av flera simkvällar den senaste månaden. En av kanske åtta. Jag kvalar till VM senare idag och klättrar i världsrankingen på favoritsträckorna "Rockton Plains" (Australien) samt "Hancock Hill Sprint Reverse" (USA) med tider som börjar bli riktigt konkurrenskraftiga (internationellt). Jag älskar vår simulatorrigg.

Henric Pettersson:
Marvel Strike Force
Eftersom jag har varit på semester sedan slutet av andra veckan på augusti har jag inte tillbringat mycket tid hemma, och därför har jag varit utan både min PC och mina konsoler. Men däremot har min iPhone naturligtvis varit med mig i fickan, eller ja... På grund av Marvel Strike Force har min telefon inte legat så mycket i min ficka utan i mina händer. Det har gått så långt att min bättre hälft flera gånger blängt på mig att jag ska lägga ned telefonen när jag haft fullt upp med att uppgradera Hela, Black Bolt och många andra av Marvels karaktärer för att sedan spöa andra klaner i allianskrig att jag sällan hört henne. Jag hade aldrig räknat med att jag skulle fortsätta spela det här efter att jag recenserade det för cirka två och ett halvt år sedan, men dess innehåll har expanderats ordentligt och numera har spelet blivit ett beroende för mig att jag helt enkelt inte kan sluta. Vare sig jag vill eller inte.

Detta är en annons:

Johan Jolin:
Halo: Master Chief Collection
Halo Infinite må vara uppskjutet, men vad gör det när tidernas bästa samling finns komplett till PC (ja, jag räknar inte med Halo 4 då det är långt ifrån samma kvalité som de tidigare delarna). Halo: Master Chief Collection till datorn är sannerligen en otrolig revanschsaga för 343 Industries som en gång i tiden släppte ett totalt ofärdigt och fullkomligt trasigt spel. Visst, det finns buggar kvar och en del innehåll som saknas, men att hoppa mellan Halo 1, 2 och 3, helt sömlöst och uppleva samtliga dessa pärlor i HD och 144 bilder per sekund är en underbart. Desto mer jag spelar dem, desto mer vill jag att 343 Industries ska låta Halo vara Halo; bort med sprinten samt allt vad Spartan förmågor kallas, och ge mig ett battle rifle, sniper och intensiva arenastrider, så kommer Halo Infinite att vara precis det jag vill vara, mer av klassiskt Halo. Tills dess kommer jag fortsätta att njuta av denna samling som bara blir bättre och bättre för varje uppdatering.

Bäst Just Nu: Augusti

Johan Vahlström:
Forza Horizon 4
Jag har alltid varit en konsolspelare, mest eftersom jag aldrig har haft en budget att både köpa in en konsol och en spel-PC. Nu har jag däremot byggt ihop min egna spel-PC (något du snart kommer kunna läsa om i en artikelserie) och bland det första jag gjorde var att kolla in Xbox Game Pass för PC. Där hittade jag Forza Horizon 4, ett spel jag velat spela, men inte kunnat eftersom jag inte äger en Xbox One. Det är ruggigt underhållande och jag har knappt kunnat sluta spela. Jag gillar starkt att årstiderna byts ut med jämna mellanrum med speciella utmaningar för varje. Det finns dessutom mängder av roliga saker att göra online, till och med för mig som vanligtvis inte är någon större onlinespelare. Nu väntar jag mest på nästa årstid eftersom jag har klarat den nuvarande till 100%.

Andre Wigert:
Stardew Valley
På grund av åldersmärkningsproblem har enmannaprojektet Stardew Valley varit otillgängligt på europeiska Playstation-butiken ett bra tag så jag fick beställa ett fysiskt exemplar från en obskyr sida och sedan vänta i dagar, veckor... När det väl anlände har jag varit såpass fast i bondesimulatorn att Maslows behovstrappa helt enkelt inte är applicerbar på min existens längre. Jag ser bara inte hur något annat kan vara viktigare än att utöka mitt automatiska bevattningssystem till 1000 plantor istället för dagens 650, och rent generellt ser jag inte något direkt slut på bondelivet. Stardew Valley är farligare än knark och om det inte är med på samtliga "Bäst just nu"-listor för min del framöver - då ljuger jag.

Detta är en annons:

Andre Lamartine:
Fall Guys
De tre första minuterna ur Beethovens andra sats i sin sjunde symfoni har förföljt mig hela månaden. Det lidande, den oumbärliga sorgen som dessa smärtsamma minuter förmedlar har aldrig hemsökt mig så mycket som nu. Anledningen? Det stavas "gungbrädorna i Fall Guys". Varje gång en hop bönformade figurer tyngde ner brädorna och föll ner konstant ner mot sin undergång, istället för att vara civiliserade och samlas mot mitten av plattformarna, och därmed göra det omöjligt för de som sitter fast att ens ta sig vidare till mållinjen, kunde jag se den fruktansvärda domedagen framför mig: jag kunde se vår tusenåriga historia reduceras till aska, jag bevittnade hur vår civilisation och utveckling tvärstannade. Jag förstod att det var så här världen skulle sluta. Det skulle sluta med en "Exit Show"-ruta, en pajad spelkontroll och en förlorad tro på mänskligheten.

Adam Holmberg:
Mafia II: Definitive Edition
Jag har fått fnatt och bestämde mig att det var dags att spela om Mafia II igen. Jag har knappt rört spelet sedan det först kom ut 2010 men bestämde mig att starta upp den lite fräschare nyversionen som dykt upp i mitt Steam-bibliotek. Det är... inte den mest stabila resan till en början med lite visuella buggar fysikproblem, men efter lite Mulle Meckande lyckas jag få igång Vito Scalettas resa i 120Hz. Jag var aldrig förtjust i spelet när jag var 20, men jag var en dryg sate på den tiden och tyckte att det bara var generiskt och en karbonkopia av den filmgenre de dragit inspiration ifrån, men när jag spelar om detta idag så är jag aningen mer charmad. Jag tycker om berättelsen, karaktärerna och även delar av uppdragsdesignen med variation och bra kontextualisering. Det är ett utmärkt spel som fortfarande håller än idag tack vare stark världsdesign och belysning. Om ni tål att stå ut med lite buggar och tekniskt strul är det fortfarande ett bra lir att starta upp igen.

Sebastian Lundin:
The Elder Scrolls IV: Oblivion
Jag har återigen dykt ner i dem lummiga skogar och kala kullar som utgör provinsen Cyrodiil för att dräpa Orcher, Daedra och annat otyg, samt att en gång för alla ta reda på vad som egentligen hände där nere i kloakerna med kejsaren Uriel Septim. Jag vet inte hur många timmar jag spelat av The Elder Scrolls Oblivion men jag återvänder till spelet gång på gång med något års mellanrum för att återigen knarka i mig av den nostalgitripp det innebär för mig att kliva ut ur kloaken för första gången och höra det för mig kanske bästa soundtracket genom tiderna. Även fast jag gång på gång återvänder till detta spel så har jag faktiskt aldrig spelat igenom hela Main-Questen då jag alltid tyckt att de helvetiska portar det krävs att du slår dig igenom och stänger är helvetiskt tråkiga och märkligt designade. Nej, jag har alltid älskat friheten som det innebär att röra sig ut åt valfritt håll från utgångspunkten Imperial City och att testa alla de nya modifikationer som det (sjukt nog) fortfarande aktiva moddar-communityt kokat ihop under den tiden som jag varit borta sedan jag förra gången startade upp spelet. Det gäller här att verkligen få sin dator att koka, och kanske till och med blöda... kylvatten vid ett eventuell vattenkylt system. Poängen är att det fortfarande går att få Oblivion att se och kännas hyfsat fräscht idag 2020, vilket är sjukt för ett spel som släpptes för 14(!) år sedan. Denna gång har jag lovat mig själv att plåga mig igenom alla de där Infernaliska portarna för att faktiskt "klara ut" spelet en gång för alla, vi får se om jag lyckas denna gång eller om äppeltjuvarna uppe vid Weynon Prior än en gång stjäl min uppmärksamhet.

Marie Liljegren:
Ghost of Tsushima
Trots att värmeböljorna har avlöst varandra denna månad har jag lyckats stjäla mig många härliga speltimmar på ön Tsushima där jag slaktat Mongoliska krigare på löpande band så mina tummar fått valkar och en och annan blåsa. Men trots många timmars spelande känns det bara som jag skrapat på ytan då jag lagt nästan all tid på att utforska och samla på prylar och bada i varma källor och jaga gula fåglar. Jag har tyvärr även betett mig som allt annat än en ärofylld Samuraj när jag frustrerat gapat som en grinig treåring medans könsorden har haglat mot TV:n när jag försökt lära mig tryckkombinationerna när jag ska göra slarvsylta av bamburör. Detta är något som min 40 åriga hjärna tydligen har svårt för och som jag vid skrivande stund misstänker är tidig demens för min högra strumpa rymde igår till råga på allt.

Min stackars vita springare har även han fått smaka på demensen för efter att ha spelat Red Dead Redemtion 2 och använt X-knappen för att rida fortare lyckas jag nu istället hoppa jämfota av häststackaren och även försökt skiva honom till hamburgare med min Katana. Jag gillar spelet skarpt och jag älskar dem vackra vyerna, att rida in i en helt gul lövskog medans bladen ringlar ner runt mig, att svinga mitt vapen och ha en sammandrabbning mitt i ett fält av Japanska körsbärsträd och se blodet av mina fiender färga dem rosa blombladen röda. Jag gillar framför allt att jag som spelare kan välja hur jag vill uppleva spelet, vilken väg jag väljer att gå. Om jag så vill svinga min Katana hej vilt runt mig eller om jag vill smyga i skuggan och tyst överraska mina fiender. Jag kör lite av en kombination, men mest är det pang på rödbetan som gäller. Men jag har trots allt mycket kvar att upptäcka och många uppdrag kvar att njuta av så det blir nog kanske ändring på det snart beroende på hur svårigheten i spelet ökar. Det är ett mäktigt äventyr som ger mersmak och jag som är uppväxt med den gamla 80-tals serien Shogun tycker det är grymt att äntligen få uppleva att sadla på sig sin Hakama, snöra på sig rustningen och slipa sin Katana. Och om jag får säga det själv är ju vår protagonist Jin tio resor coolare än den skäggrockande Richard Chamberlain någonsin var. Så Konnichiwa, Moshimoshi Sensei! Nu smiskar vi Mongolrumpa!

Marcus Persson:
Factorio
Fall Guys i all ära men när det kommer till ren förbannad tillfredsställelse så finns där få andra spel som kan leva upp till den råa vansinnes-glädje som fabriksbygge-simulatorn från helvetet erbjuder till den som vågar stirra ner i dess bottenlösa, mörka djup. När alla gripklor klaffar, samtliga tjutande transportband flyter på och godstågen dundrar in på ens finurligt byggda avlastningsstation i en lite för obehagligt hög hastighet, ja då är där ta-mig-tusan inget som kan klubba Factorio och dess finurlighet på fingrarna. Magin är gnistrande fenomenal och påtaglig redan från spelets första rungande minuter där man trevande och desperat försöker automatisera utvinningen av ens första råvaror men samtidigt balansera den efterföljande miljöförstöringen det orsakar med det evigt eskalerande hotet av att bli analt överkörd av de slemmiga inhemska destruktiva krypen som lurar i vildmarken. Det är en ständig samba-dans med döden och har bidragit till åtskilliga nattliga varulvstjut i ren, rå frustration från min gubb-grotta och där finns inget slut i sikte. Jag kan helt enkelt inte spela och med lite över hundra timmar klockade på mästerverket så är det bara att erkänna sig besegrad. Inget annat spel stod skuggan av en chans denna månad. Ett manligt spel fyllt med muttrar, giftig rök, miljöförstöring och ond bråd död.

Bäst Just Nu: Augusti

Jonas Mäki:
Battletoads
Det är väl nästan skamligt en månad då det släpps toppspel som Microsoft Flight Simulator och Wasteland 3 samt fenomenet Fall Guys: Ultimate Knockout, men tveklöst mest tid i augusti har jag ändå lagt ner på Battetoads. Jag har spelat själv, med sambo, med vänner och min mina släktingar och alla tycks de ha landat i samma överraskade känsla som jag själv: "Det här är ju riktigt bra". Och då ska man minnas jag jag på förhand var missnöjd både med design och spelbarheten, vilket alltså var helfel. Därför har jag nu spöat mig fram genom övergivna nöjesfält, löst lagom kluriga co-op-pussel, spottat klibbiga tuggummin på små skitfiender, letat hemligheter, dängt klassiska monsterbossar samt jagat både highscores och Achievements på ett sätt som faktiskt lyckats återskapa lite av den där magiska känslan från förr. Och exakt det var väl förmodligen målet också.

Nu vill vi veta: Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med den gångna månaden?



Loading next content