Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Adam)

Playstation
Driver
Jag älskade Driver på Playstation. Jag har bokstavligen noll minnen av berättelsen med huvudpersonen Tanner, men jag minns hur jag konstant tog fri körning i Miami, Los Angeles, New York och San Francisco. Jag följde trafikregler, jag misslyckades och smet från poliser, jag gjorde stunt och jag bemästrade körningen i de olika bilarna som fanns tillgängliga. Bilfysiken var utmärkt och att sladda runt i en klassisk muskelbil kändes fenomenalt. Men jag lade nästan mest tid på filmregisseringsläget som lät oss se på vår biltur men med mer cinematiska kameravinklar så jag kunde se mina fantastiska stunt om och om igen.

Playstation 2
Julafton
Det var sällan jag och min lillebror var snabba med konsoler som barn. Playstation 2 var inte annorlunda och det var först 2003, när jag var 13, som det var dags för oss att känna kraften från Sonys monolitsvarta Emotion Engine-laddade konsol. Det var en lång dag när vi väntade på att få öppna det största paketet under granen. En lång dag som följt två långa veckor, för både jag och min lillebror hade smugit oss in i vardagsrummet, efter att julklapparna blivit inslagna och lyckats genom ett hörn av presentpappret se Sonys lilla Playstation-logga. Glädjen var enorm, men tätt följd av otålighet. Men till slut var det dags och det färgglada pappret slets av med iver. I förpackningen så följde det också med ett spel; Ubisofts Prince of Persia: The Sands of Time som jag fortfarande älskar. Vi startade upp den svarta plastklossen och... Hade inget minneskort för det hade mina föräldrar missat att det behövdes. Så jag fick vänta till dagen efter innan jag faktiskt kunde spara mitt spel så spelade om Prinsens ödesdigra jakt på ära några gånger. Men trots det snedsteget så är det utan tvekan ett av mina starkaste spelminnen någonsin.

Grand Theft Auto
Jag kunde ärligt talat inte välja mellan vilket av spelen jag skulle välja här, så jag slår helt enkelt ihop alla här. På pappret var jag antagligen för ung för att spela dessa spelen, men jag gjorde det ändå och jag lade ofantligt många timmar på alla spelen. Jag minns när jag för första gången fick utforska en tredimensionell stad med så mycket liv som i Grand Theft Auto III och när jag under spelets introduktion körde 8-Ball till garaget på andra sidan av Portland-delen av Liberty City. Det var trafik, fotgängare och poliser som rörde sig fritt och jag minns min mammas förtvivlade "men näh! Så kan man inte göra!" när jag råkade köra över en liten tant följt av ett mosljud och röda däckspår.

Sedan har vi ju också Grand Theft Auto: Vice City, som kanske inte var en revolution efter Grand Theft Auto III, men som tack vare sin tidsera, musik och plats satt sig som min personliga favorit i serien. Att svira runt hörn med Ozzy Osbournes Bark at the Moon på radion, jaga kubanska gängmedlemmar med ett katana eller göra stunt på motorcyklar var något jag aldrig någonsin tröttnade på. Jag minns själv när jag tog stridsvagnen, som såklart gick att trolla fram med fusken man kunde knappa in, riktade kanontornet bakåt och fortsatte skjuta tills detta bepansrade färdmedel kunde klå alla ramper i spelet bättre än något annat fordon.

Sist och inte minst så hade vi såklart Grand Theft Auto: San Andreas, ett spel som verkligen spände sina muskler i ren skala. För det var det första spelet i serien där vi fick allt. Flygplan, cyklar, bilar, skördetröskor, över en värld med tre olika städer med distinkta toner. Vi kunde till och med sno ett tåg och gasa så hårt att det spårade ur om vi kände för det. Grand Theft Auto-serien är nog den serie som jag har allra flest minnen av, för det var utan tvekan den största serien som jag också lade mest tid på av alla. Det är antagligen serien som definierade konsolen för mig.

Playstation 3
Invasionen av Helghan
Även om den första visningen av spelet föll hårt pladask på Sonys presskonferens 2005 så kan man inte förneka vilket teknologiskt monster Killzone 2 faktiskt lyckades bli. Jag tappade hakan när jag i Sevchenkos stövlar hoppade i land på Helghasts minst sagt ogästvänliga planet. Belysningen, animationerna och effekterna ritade perfekt upp en grusig planet med rostigt stål och sträv blåst. Inte nog med att spelet såg fantastiskt ut, så var spelkänslan också fantastisk. Att röra sig hade en viss tyngd och att svänga runt med alla detaljerade bössor var bestämt. Killzone 2 var antagligen också det enda spelet jag kände faktiskt kunde använda Sixaxis på ett någorlunda vettigt sätt, där vi kunde använda kontrollen för att finjustera siktet på ett krypskyttegevär, eller bara ha inlevelsen av koncentration när vi var tvungna att vara stilla för att inte tappa siktet. Killzone 2 var genomtänkt, imponerande och ett tidigt bevis på Guerilla Games tekniska muskler.

Spöandet av grekiska gudar
God of War III är inte det... smartaste av spel. Kratos var en oerhört endimensionell och arg karl i seriens tredje titel där hans vrede sakta men säkert sliter världen i bitar av oerhört själviska anledningar. Men med det sagt så var God or War III också ett så massivt spel med sån kvalitet, skala och ambition att jag inte kunde låta bli att älska resan. Stridssystemet var finputsat med en mängd olika nya vapen och förmågor och spelet ser fortfarande riktigt vackert ut när den grinige greken lemlästar monster och titaner. Spelets början, en episk strid mot Poseidon på Gaias rygg, eller när jag slet av Helios huvud för att använda som en ficklampa, är nog spelets höjdpunkter.

Playstation 4
Att dela The Witness med vänner
The Witness var ett spel som kanske inte föll alla i smaken med sina linjepussel och väldigt stela spelvärld. Men det var ett spel som handlade om perspektiv och aldrig försökte stressa en igenom den fortfarande vackra ön. Men det var också ett spel som lyfta fram en av Playstation 4:s mest intressanta funktioner: Att kunna streama och dela spel med sina vänner. Jag minns själv hur jag satt och tittade på när allas älskade Oliver Thulin (vi bor på olika kuster i landet) försökte klura ut ett pussel. Vi bollade förslag mellan varandra, men också kontroller. Jag är chockad att Sony inte försökt prata om deras speldelning alls på senare år, för att tillsammans byta vem som styr gjorde en titel för den ensamma till ett avslappnat samarbetsspel. Det fick mig också att själv köpa The Witness och sen spela det tillsammans med andra kompisar. Jag hoppas att detta är något som får chansen att fortsätta på Playstation 5 och kanske till och expanderas, för det är ärligt talat den mest unika spelupplevelsen jag haft den nuvarande generationen.

Playstation Vita
Hårdvaran
Jag älskade Playstation Vita. Jag önskar att min gamla enhet fortfarande fungerade för det var en utmärkt liten bärbar konsol. Det var en stark liten konsol med imponerande grafiska muskler långt bortom vad konkurrenten 3DS kunde frammana, med fantastiska knappar, styrkort och även bakåtkompatibilitet med Playstation 1 och Playstation Portable. Den hade även funktionen att den kunde strömma dina Playstation 4-spel trådlöst, så du kunde på toaletten fortsätta spela Killzone: Shadow Fall, Assassin's Creed IV: Black Flag eller vad som nu spelades när den konsolen också släpptes. Men det bästa av allt var skärmen som fanns på den första generationen: En vacker OLED-panel med fantastisk svärta och klara detaljer. Jag sörjer fortfarande hur bortglömd Playstation Vita blev, för det är en av mina favoritkonsoler, trots att den aldrig fick chansen att blomstra på riktigt.