Mina favoritögonblick med Sonys konsoler (Wigert)

Mina favoritögonblick från Playstation
Morsan och King
Under 90-talets sista år var jag inte mycket längre än en normalstor fåtölj och den enda skrytegenskapen som jag hade införskaffat vid sex års ålder var att klara mig till nivå nio i Tekken 3. Hjärtat pumpade förstås av att stå öga mot öga med Heihachi och jag gallskrek efter morsan för att visa hur duktig jag var. Hon ville testa. Jag ville döda. Mitt val föll på Marshall Law då jag hade lärt mig bakåtvolten och en snabb trio av slag utantill så hon var så gott som uträknad redan innan matchen hade börjat. Hon valde King. Patetiskt val. Han kunde ju inte göra bakåtvolter. Fajten satte igång och ett par sekunder senare dök ett guldfärgat "Perfect" upp på tjockis-teven, och sedan ett till. Morsan var av allt att döma en naturbegåvning på Tekken 3, den bästa "button mashar"-kvinnan på hela västkusten. Trots att hon förnedrade mig till tårar så är ändå alltsammans ett tjusigt favoritögonblick och ett av mina första TV-spelsminnen.

Grisslakten i Hogs of War
De flesta känner till Worms. Tvådimensionella maskkrig varifrån en mängd idag kultklassade vapen härstammar. På den tiden hade jag ingen dator och tur var väl det för det förde mig till det mest skamlösa Worms-plagiatet Hogs of War vilket kunde få åttaåriga smågrabbar akutkörda till lasarettet efter en endaste spelomgång då de garvat sig till en gravallvarlig syrebrist. Jänkarna Uncle Hams Hogs var mitt favoritlag och spelreglerna var inte svårare än att mina grabbar Jim-Bob, Joey-Bob, Bobby-Jim och Bobby-Joe i turbaserad griskrigsföring skulle göra middag av motståndarna genom att bazooka-steka ihjäl dem på stora tredimensionella banor.

Mina favoritögonblick från Playstation 2
Mästerverket Final Fantasy X
Oavsett hur roligt jag hade med Sonys askgrå låda så kan jag med lätthet peka på exakt när TV-spelsintresset verkligen satte sig i själen på mig, lika slitstarkt som lufttorkad dipp. Och det var när jag hade stånkat mig igenom Bahamut-templet vartefter Tidus och Yuna delar en lagom intim hångelscen med varandra. Att få gruppen splittrad, alltså berövas möjligheten att slåss med mina favoritkaraktärer och vandra på sphere griden, överkomma ensamheten, sedan få återförenas med alla igen och stega in i det enorma Calm Lands var mer känsloladdat än hela puberteten och även om jag är extremt medveten om alla brister i Final Fantasy X så kommer min orubbliga hemmablindhet aldrig att släppa - och den kontroversiella tian förbli det bästa i serien enligt mig.

Bäst i klassen på Guitar Hero III
Även om det gör lite ont i mig att inte nämna något konstnärligt eller en erkänd kalasstund från exempelvis Shadow of the Colossus, Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty, Kingdom Hearts eller God of War så sticker Guitar Hero ut. Jag var i full färd med att lära mig Holy Smoke av Iron Maiden på riktig gitarr men sex strängar gånger 24 band blev för mycket för mina små nävar. Och då kom Guitar Hero III, med bara en sträng, och fem band. Metalkarriären var räddad. Avalancha, Hier kommt Alex, Black Sunshine, Miss Murder, Cliffs of Dover tycker jag fortfarande är strålande låtar och de hade aldrig funnits i mitt bibliotek om det inte vore för plastgitarrens herravälde. Jag var på god väg att lära mig hela Through the Fire and Flames men tyvärr så gick det hela till ett snöpligt slut med en trasig gura efter rekordet på 78% i träningsläget.

Mina favoritögonblick från Playstation 3
Kvällsförälskelsen med en okänd medspelare i Journey
Jag trodde att det krävdes mycket för att bli kär. Ett fysiskt möte, en personlighet som rimmar med din. Sanningen verkar vara att jag inte är så kräsen och nöjer mig med att lira co-op med en avatar i en timma utan vare sig röst- eller textchatt. Jag var ungkarl, rockade 40 smutsiga kvadrat i Göteborg och trodde att begreppet storstädning innebar att putta in all skit (inklusive disk) i en tom garderob. Jag hade spelat Journey ett par gånger tidigare men en gång parades jag ihop med en spelare som såg annorlunda ut än vad jag gjorde. Han hade en vit skrud på sig istället för den standardbruna. Vi började gå igenom öknen och när jag gjorde ett litet skutt så följde han efter och i luften så gjorde han det där pling-ljudet så att en ljusaura mynnade ut från karaktären. När detta skedde i luften så återställdes min flygkraft. Han föll ned till marken. Jag kom strax efter. Tillsammans gjorde vi ett till skutt och när han hade plingat plingade jag tillbaka. Vi svävade, flög högt över sanddynorna utan att ens vidröra marken förrän slutet av banan och samspelet vi hade med varandra genom hela spelet, de rytmiska plingen i luften, den samkoordinerade smygpromenaden, är fortfarande en av de vackraste spelstunderna jag någonsin har fått uppleva. När karaktärerna slutligen kollapsade i snöstormen var jag mer känslomässigt uppgiven än under min första genomspelning och när återuppståndelsen ägde rum vid foten av det enorma vattenfallet var han borta. Mitt hjärta krossades. Någonstans där ute i världen finns min själsfrände, och sparat på min Playstation 3-konsol finns ett skickat meddelande från mig...som aldrig besvarades. Han hittade säkert en annan spelare strax därefter och hade en lika fantastisk stund då också - varje kväll, hela månaden ut. Slampa.

Hästfärden till Mexico i Red Dead Redemption
Att låsa upp ett nytt område i Rockstars spel är alltid fantastiskt då man anat vad som finns där borta men varit kallt utelåst från det grönare gräset på andra sidan, och det enda sättet för att komma dit var att stånka sig igenom många timmar av uppdrag. Detsamma gällde i Red Dead Redemption om jag minns det hela rätt och när John Marston äntligen fick ta sig till Mexico, vilket inte var speciellt dramatiskt i sig, så brände Rockstar till med att spela upp Far Away av göteborgaren José Gonzalez. Helt plötsligt blev en totalt menlös transportsträcka så otroligt speciell och minnesvärd, helt utan något känslomässig motivation eller underton.

Mina favoritögonblick från Playstation 4
Gehrman, i sex timmar, i 40 grader
Det var en fredagskväll i Göteborg, sommartid. En av de varmaste dagarna på säkert ett helt decennium och helgen till ära skulle två polare och jag själv lana i en mycket liten lägenhet. Tre skärmar, två spelkonsoler, en jättedator, 240 kilo kroppsvärme varav en tredjedel av den vikten var lite varmare än de andra. De tillhörde mig. Jag skulle nöta ned sista bossen i Bloodborne och jag hoppas innerligt att jag var i för låg level för det gick bara inte. Timme efter timme, försök efter försök, sex timmar passerade utan att de sista centimetrarna av hans livmätare försvann. Här någonstans slängdes lägenhetsdörren upp och min flickvän hade då inte någon vänligare hälsningsfras än "Vad i helvete!". Fönstren var uppenbarligen stängda och hon beskrev situationen som att gå in i en skållhet, fekalierstinkande vägg. Som avslut på misärkvällen så klarade jag äntligen av Gehrman, och dagen efter var temperaturen mer sommarnormal, lukten var försvunnen. Mardrömmen var över.

Kratos gräver upp sitt förflutna
Det går uppenbarligen inte att gå vidare. Kratos misstag i livet kommer att vara med honom för evigt och även om bandagen efter kedjorna kan hindra folk från att ställa frågor om ärren så kan han aldrig bli av med varken dem eller den askgråa hudtonen. Jag har svårt för att rekommendera det nya God of War till folk som inte har varit med sedan det startade till Playstation 2, för de kommer gå miste om att rent känslomässigt knäckas på mitten av scenen när Kratos tvingas till att gräva upp någonting som inte representerar något annat än den värsta typen av sorg och förtvivlan. Cory Barlog och Santa Monica gjorde ett hästjobb med nystarten för Kratos och om du inte har sett gratisdokumentären Raising Kratos så har du två exceptionellt fantastiska timmar framför dig.

Här hittar du samtliga delar som publicerats:
André Wigert
Adam Holmberg
André Lamartine
Henric Pettersson
Petter Hegevall
(Mer kommer såklart till veckan)