ÅRETS SPEL 2020

Du har väl inte missat tidigare utmärkelser?
Årets grafik/teknik
Årets musik
Årets karaktär
Årets besvikelse
Årets överraskning
Årets utvecklare
Årets sämsta
Årets ljud

(10) Demon's Souls
Att de mästerliga remake-mästarna ännu en gång skulle basa ut någonting nära ett mästerverk, det kunde man förstås ha gett sig fan på. Bluepoint Games totala dominans kring remake-kneg är sedan länge ett bekräftat faktum för om vi tittar på vår betygsättning över vad de har gjort sedan 2015 så har vi på Gameractor Sverige för Uncharted: The Nathan Drake Collection, Shadow of the Colossus, och nu slutligen Demon's Souls - enbart delat ut nior. Fantastiskt! Spelstudions makabra respekt gentemot original-titeln och deras svindlande tekniska kompetens har stått som grund för världens hittills snyggaste Playstation 5-spel och nu även årets tionde bästa spel, och det gör förstås att vi knappt kan vänta på att få höra vilken titel som Bluepoint siktar in sig på härnäst.

(09) Astro's Playroom
Det var marknadsfört som ett litet gratisspel, om ens det. Något som Playstation 5-köparna skulle kunna starta direkt ur kartong för att se vad den nya handkontrollen Dual Sense gick för. Det visade sig dock vara något mycket, mycket mer. Mycket mer. Astro's Playroom byggde vidare på det alldeles lysande konceptet från VR-mästerverket Astro Bot, blandade supercharmiga minipussel med magisk Playstation-trivia som dränkte oss gammrävar i nostalgi och fick oss att uppskatta både PS5 som konsol men framförallt Dual Sense mycket, mycket mer.

(08) Huntdown
Man kan komma långt på inställning och attityd, och det går verkligen inte att förneka att indieliret Huntdown hade en kolossal mängd kaxighet och ambition bland sina ljuvligt handmålade pixlar. För när andra spel satsade på att leverera gripande berättelser och beroendeframkallade loot-jakter så fokuserade Easy Trigger Games på att få till den där perfekta känslan av att bränna av en hagelbrakare samtidigt som man glider fram på sina söndertrasade jeansknän. Huntdown erbjuder nämligen ingen bra historia med träffsäkra samhällsanalyser och inte heller får vi några karaktärer att fästa vår empatiska medmänsklighet vid. I Huntdown får vi däremot ett spel som förfinat glädjen av att få avfyra en bazooka mot en steroidpumpad hockeymålvakt och att plocka ner en attackhelikopter bland neondränkta hustak. Och spelglädje måste inte vara svårare att få till än såhär, och vet man bara vart man ska sikta och gör det med en otvivelaktig beslutsamhet, kan man som bekant nå väldigt långt. I fallet Huntdown ledde det till en fullpoängare i betygkolumnen och att klassas som årets åttonde bästa spel av oss här på Gamereactor. Inte illa pinkat för en liten svensk studio som endast består en handfull anställda. Inte illa alls.

(07) Ori and the Will of the Wisps
Det har blivit trångt i toppen av Metroidvania-genren på senare år. Dark Souls-liknande gameplay i Hollow Knight, andlig uppföljare till gamla giganter i Koji Igarashis Bloodstained: Ritual of the Knight, cyberpunkig estetik i Axiom Verge och tidsresande ninjaaction i The Messenger. Vart och ett av dessa spel har satt nya standarder och höjt ribban för genren enligt oss på Gamereactor, vilket bara visar hur uppföljaren till det svindlande vackra Ori and the Blind Forest verkligen gör skäl för sin plats på denna lista. I en genre så full av giganter bidrar Ori and the Will of the Wisps med en sagolik estetik som aldrig tar onödig plats. Den finns bara där, och målas upp med en så säker hand att vi sugs tillbaka i barndomens suggestiva världar och ändlösa upptäckarglädje. Med ett från föregångaren uppdaterat slagsmålssystem blir striderna heller aldrig till det besvär de kunde utgöra i föregångaren, utan utförs numera sömlöst mellan plattformssekvenserna. Allting ramas sedan in med en story som inte lämnade ett öga torrt hos oss på redaktionen. Storartat.

(06) Final Fantasy VII: Remake
Originalet var och förblir ett mästerverk som med rätta brukar omnämnas som ett av spelseriens bästa, om inte det allra bästa, enligt somliga. Medan vissa blev besvikna på nyversionen på grund av vissa förändringar höll vi inte med när vi recenserade det i våras. Att vissa ändringar gjordes ansåg vi som självklara och även fast vi inte kanske uppskattade alla, så bleknade dessa brister när vi kikade på helheten. Final Fantasy VII: Remake var ett förträffligt spel för både fans av originalet, men även för nykomlingar som aldrig tidigare fått chansen att uppleva Clouds episka äventyr. Striderna var otroliga och är kanske seriens allra bästa samtidigt som de imponerar rejält, tack vare fantastisk grafik och fantastiska animationer. Fastän det inte innehöll hela originalberättelsen var det dessutom proppat med innehöll som gjorde det ännu längre än originalet. När vi recenserade det fanns det inte mycket att klaga på och vi står fast vid vår åsikt att nyversionen av Final Fantasy VII var och förblir ett mästerverk och vi längtar efter att få uppleva nästa del.

(05) Animal Crossing: New Horizons
Nintendos älskade spelserie har inte bara erbjudit charm, personlighet, möjlighet och lysande atmosfär genom åren, det har också blivit mer The Sims än självaste The Sims och med tanke på hur Corona lamslagit hela världen under 2020, tackar vi Nintendo för att de med denna underbara titel lyckades hjälpa oss att fördriva tiden på det mest njutbara sätt som vi hade kunnat föreställa oss, i New Horizons. Det är ett fantastiskt litet spel det här som vi här på Gamereactor har haft ordentliga bekmmer att lägga ifrån oss, och just därför är det vår nummer sex på denna lista.

(04) Hades
Utvecklarna Super Giant Games har genom åren åstadkommit radikalt annorlunda spel - allt från narrativt nydanande action till fantasy-basket - utan att för den delen förlora den distinkta, designmässiga prägel som är deras trumfkort. I Hades föll allt på plats: de animerande skådespelarinsatserna, den stämningsfulla och dynamiska musiken, såklart grafik och design - men framförallt striderna. Med fullständig välförtjänthet plockade Hades hem titeln för bästa actionspel på Game Awards, och vi på Gamereactor anser att det Super Giant Games lyckades med här, är en bedrift som kommer prägla Roguelite-genren i åratal framöver. Hades tar nämligen rent krasst inte särskilt lång tid att "klara av"; det finns mer eller mindre bara fyra "banor" som du har tagit dig igenom efter kanske femton timmar. Det skapar visserligen en snygg inkörsport, men vad gör att vi på Gamereactor bara fortsätter att spela sen då? Jo, den fullständigt otroliga variationen och - trots den repetition som är kärnan i Rouge-genren - känslan av progression. Inte nog med att du efterhand kan förändra dina villkor och förutsättningar in absurdum, under själva rundorna är faktorer som tur, skicklighet och överraskningar så välavvägda att spelet känns alldeles enormt och oavbrutet intressant att utforska. Helt enkelt ett typexempel på hur Roguelite-spel bör göras.

(03) Half-Life: Alyx
Med Half-Life (1998) bröt Valve ny mark. Skrev om regelboken för hela actiongenren. Gordons ikoniska mardrömsförmiddag bjöd på spelvärldens, för den tiden, mest avancerade artificiella intelligens och ett inklusivt narrativ som inget annat spel hade ens kommit i närheten av, då. Sex år senare släpptes den hett efterlängtade uppföljaren och ännu en gång bröt Gabe Newell och hans 80-mannateam ny mark. Uppföljaren kretsade kring användandet av riktig fysik och tillsammans med fenomenalt tempo, variation och löjligt välskrivna karaktärer blev Half-Life 2 samma typ av fenomen som det första spelet. Sen... Efter det... Blev det tyst. Tystare än i graven. Fansen skrek sig hesa över Valves märkliga inställning till den obligatoriska trean under åratals åratal och kritiserade Gabe & Co för att de lekte med fansen känslor och förväntningar snarare än att ge något slags konkret besked om Gordons omedelbara eller icke-omedelbara framtid. Åren gick. Vi som väntat, längtat och hoppats - Hade gett upp. Half-Life var begravt och vi hade liksom accepterat det faktum att vi aldrig skulle få återse Freeman, Dog, Alyx eller Barney. Sen knackade 2020 på dörren och från absolut ingenstans dök en 15 timmar lång, VR-exklusiv och ordentligt påkostad prolog till Half-Life 2 upp på Steam, ett spel som inte bara skåpar ut precis allting annat i VR, oavsett kategori eller genre, men som också blidkar miljontals besvikna Half-Life-älskare och ger dem allt hopp de hade kunnat behöva, om en ljus framtid för allas vår favoritforskare.

(02) The Last of Us: Part II
Vad händer om man låter hämnd sluka en hel, uppta alla ens tankar? Vad händer om man låter hatet ta över? Naughty Dog med Neil Druckmann i täten lyckades under 2020 med konststycket att förarga lika många fans som de förtrollade, och detta tack vare en makalöst välskräddad uppföljare som gav oss saker vi inte visste att vi ville ha, fick oss att känna saker som vi inte visste att vi var tvungna att känna för att verkligen uppskatta det som i The Last of Us: Part II utgjorde någon slags plågsam, mörk, underbart minnesvärd grundkärna. Det var en fantastisk resa genom landskap präglat av död och förstörelse och det var känslorna som dök upp, och som aldrig lämnade oss, som gör att det här nu koras till årets näst bästa spel av oss på Gamereactor. För hur våldsam, brutal och jobbig den där dödsscenen var, där Joel blir avrättad av en hämndlysten Abby - hur "onödig" den än kändes just precis då, fanns det mening bakom, motiv och framförallt tanke. För i slutet av spelet när Ellie jagat Abby genom eld och lågor för att i sin tur hämnas Joels död, det är då hans avrättning får mening. Betyder något. När Abbys lungor vattenfylls och allting ser ut att sluta precis som det var tänkt, precis som vi som spelare hade tänkt - Det är då som Ellie minns Joel för den han var, och det han gjorde för att hon skulle överleva, genom allt. Det var då som Ellie kom till insikt att hon mest troligt aldrig skulle kunna förlåta kvinnan som tog Joels liv, men att hon ville försöka. För hans skull. Det var Joel och hans död som fungerade som livboj för att hämta tillbaka Ellie från det sotsvarta mörkret hon befann sig i, och det var så hans sista gåva till henne såg ut. Joel räddade hennes själ för att ge henne chans och möjlighet att återbygga, läka. Och det är så vi tolkar den där sista, avslutande scenen i årets näst bästa spel, när Ellie till slut sätter ned gitarren mot golvet och blickar ut genom fönstret. Joel räddade henne, igen. Och det är god tid för Ellie att förlåta honom.

ÅRETS SPEL 2020:
(01) Microsoft Flight Simulator
I en tid då vi alla var isolerade i våra hem. Under ett år då världen stängde ned, var det ett spel som fick oss att blicka bortom horisonten och se någon slags ljusning. Microsoft Flight Simulator kändes naturligtvis på förhand precis som vilken stålgrå, snustorr, aptrist flygsimulator som helst och här på Gamereactor var det i stort sett bara Adam och filmskribenten Marcus som överhuvudtaget såg fram emot det innan det väl damp ned genom vårt brevinkast. Men så startade vi det. Tog till skyarna och insåg att det som franska Asobo Studio hade byggt, var något mycket mer än "bara" en torr flygsimulator. För det här spelet borde egentligen ha döpts till "Earth: The Game" istället. Till något mer storslaget, och passande. Att lyfta från Frankfurts flygplats, kryssa ned mot Barcelona och sätta ned sin lilla Cesna bland sol och sand, för att senare under samma spelsession dra vidare söderut, flyga över de sandtäckta dynerna i Kenya, korsa världshaven, snurra omkring ovanför Manhattan för att samma eftermiddag återvända hem till Arlanda - Är en sällsynt märkvärdig upplevelse som känns som något så mycket mer, så mycket större - än bara flygsimulering. Microsoft Flight Simulator väcker känslor som vi aldrig någonsin trodde att det skulle, och det är flera av oss som till och med gråtit en skvätt när vi lagt flygplanskroppen ett par hundra meter ovanför våra barndomshem, eller kryssat förbi platser där släkten bor (och sitter isolerade på grund av Covid-19). Och då har vi inte ens pratat om den fullständigt rasande imponerande tekniken som gör det möjligt för Asobo att emulera jordklotet i detta magiska spel.