Svenska
Gamereactor
artiklar

Våra mest spelade spel 2020 (2)

Dags för redaktionens Andréer samt nykomlingen Patrik att berätta om vilka tre spel som de tillbringade mest tid med under förra året...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
Våra mest spelade spel 2020 (2)

André Lamartine:
Gwent
CD Projekt Red har ju fått en hel del skit för sin ofärdiga cyberpunkdröm - en speltitel jag väntar med att sätta tänderna i fram tills det patchas ordentligt - men jag har just nu inget ont att säga om de polska utvecklarna, som ju också har lagt svett och tårar på att göra det fristående Witcher-kortspelet Gwent så livfullt som möjligt det gångna året. Detta är faktiskt det spel jag har tillbringat allra mest tid med under 2020, på daglig basis. Inte sedan den gyllene beta-perioden har kortspelet känts så här finputsat, balanserat och så här vanebildande kul; det är så enkelt att lära sig och så lätt att koppla av till mellan dagarnas alla måsten, för att inte tala om hur generöst spelet är i sin samlingsekonomi. Gwent är ett gediget kortspel som har dominerat mina bidrag till "Bäst just nu"-artiklarna och ni kan räkna med höra fler berättelser om mina tappra kortkrigare under 2021...

Divinity: Original Sin II
Ibland händer det att jag flyr till ett djupt involverande rollspel när jag mår som sämst och med tanke på vilket uppenbart sketet år detta har varit har Larian Studios uppslukande Divinity-uppföljare varit en tillflykt jag längtar tillbaka till, långt efter att det avklarades. Larian-utvecklarna förstår nämligen det här med att göra spel roliga på alla möjliga plan, till den grad att glitch-exploateringar i princip uppmuntrades - bara för att spelaren ska få så fria händer som möjligt. Detta, ackompanjerat av den gripande fantasymusiken och den djupa spelmekaniken, gjorde Divinity 2 till ett oförglömligt äventyr som var lika skojfrisk och kärleksfull som studion själva. Att den idiotsvåra slutstriden sabbade lite av helhetsintrycket spelade faktiskt ingen som helst roll, för det här ett praktexempel på hur mycket viktigare resan dit var än att ha passerat mållinjen. Sedan jag klarade av kampanjen i somras tänker jag fortfarande på alla hemligheter och karaktärerna jag missade under min långa färd genom Rivellon och i skrivande stund funderar jag på att påbörja en ny resa.

Doom Eternal
Jag rådiggade Doom-rebooten från 2016, men jag hade verkligen inte väntat mig att älska uppföljaren så mycket som jag faktiskt gjorde - trots att mycket talade emot det. Jag var nämligen väldigt tveksam till den förändrade spelmekaniken blandat med ilsnabba fartdårar som Marauder och Whiplash, vilket rimmade illa med gamla hederliga korridorskjutare från förr. När jag väl dog för femtioelfte gången till en lynchmobb bestående av fläskiga bjässar och irriterande missfoster insåg jag dock att jag älskade den frustrerande utmaningen att ständigt förbättra min spelstil - en insikt jag inte har kickat in sedan Soulsborne-spelen. Det var som att uppnå ett tillstånd av katarsis när jag exempelvis bemästrade Maraudern och innan jag visste ordet av det köttade jag igenom Eternal två-tre gånger. Doom Eternal var med andra ord ett njutbart självplågeri som nådde nya, sadistiska nivåer med DLC-tillägget Ancient Gods och plötsligt var två Marauders på samma gång inte så farligt som jag först trodde. Vilka nya, spännande prövningar väntar oss dödliga när den andra delen av helvetiskt svåra Ancient Gods når oss?

Våra mest spelade spel 2020 (2)

Patrik Severin:
Total War: Warhammer II
En av de många spel som jag spelar regelbundet är en spinoff till sin historiska huvudserie. Precis som med Age of Mythology eller Heroes of Might and Magic tycker jag att denna del i flera avseenden är bättre än huvudserien. Spelet har fått två tilläggspaket i år och massor med uppdateringar. Jag älskar hur spelet vuxit och blivit bättre sen det släpptes 2017. Äger man första delen i trilogin så kan man slå ihop det spelet med detta till något av de mest innehållsrika utvecklarna har skapat. Det är framförallt asymmetrin mellan fraktionerna och de varierande striderna som är det bästa i detta spel. Att se en hel infanterilinje kollapsa av troll, magi och jättar är magiskt. Spelet har sina rötter i brädspelet Warhammer Fantasy Battles som släpptes för första gången 1983. Att få se de där miniatyrsoldaterna som folk samlade på, målade och spelade med i realtid slåss digitalt är magnifikt. Jag minns på 1990-talet när jag gick in på tv-spelsbörsen och såg de här figurerna. De stod där vid sidan av disken som reklam för att köpa figurerna och färg. Med jämna mellanrum varierade figurerna och färgerna på dessa. Det var en hobby som var för dyr för mig på den tiden. Creative Assembly har gjort ett fenomenalt jobb med att blåsa i liv detta universum och lösa kostnadsfrågan. Idag är det här brädspelet skrotat för en ny version som heter Age of Sigmar. Däremot är den på väg tillbaka något jag misstänker flera spel som detta har bidragit till. Jag längtar till den avslutande delen i trilogin.

Microsoft Flight Simulator (2020)
Jag gillar en del simuleringar och när jag inte spelade Elite Dangerous, X4: Foundation eller spel som Arma 3 så har detta blivit ett fint tidsfördriv. Grafiken är magisk för ett spel i genren och jag älskar att spela detta som en form av avkoppling. Det är ett spel som fungerar ypperligt för att stressa ner och bara uppleva något. Visst en del städer ser inte riktigt kloka ut, grafiken på marken kan se ut som ett spel från 1990-talet och ändå vara sådär grafikledande ultraläckert på samma gång. Det är det fulaste vackra spelet jag sett. När man är i luften och flyger bland de helt otroligt läckra molnen då är detta som allra bäst. När det regnar och jag står parkerad på marken medan regnet smattrar mot vindrutorna är det som meditation. Det är en unik upplevelse där jag som spelare skapar min upplevelse i denna sandlåda. Det är därför det är så unikt för varje person kommer med största sannolikhet ha olika upplevelser. Det som är bra är att du kan anpassa simuleringsaspekten så pass att det är som att flyga i ett arkadspel eller om du vill som en djup simulator. Vad du än gör med det så är det din upplevelse.

Halo: The Master Chief Collection (PC)
Prophet of Regret: "When you first saw Halo, were you blinded by its majesty?". Mitt svar är utan tvekan. Första mötet jag hade med Halo var ett demo på konsol strax innan det första spelet släpptes. Huvudmenyn, musiken och atmosfären var något helt nytt på den tiden för en förstapersonsskjutare på konsol. Man kan säga att jag blev helt förblindad av serien redan då. Än idag står sig de här spelen väldigt väl. Alla utom Reach släpptes äntligen på PC under 2020. Under året har jag därför spelat väldigt mycket Halo. Spel som Counterstrike: Global Offensive. Cyberpunk 2077, Assassins Creed: Valhalla, Death Stranding (PC), Red Dead Redemption II (PC) och spel som Gears Tactics med flera i all ära. Jag har inte spelat mycket i i flerspelarläget heller utan njutit av de gamla klassiska kampanjerna. Det är något alldeles unikt med det första spelet i serien än idag. Att få spela Reach, ODST, 3 och 4 har också varit efterlängtat på formatet. Jag kan inget annat än att kapitulera till denna konsolskjutare det är spel på toppnivå även om spelen är lite ojämna. Exempelvis tycker jag inte att ODST och Halo 2 är lika bra som resten av spelens kampanjer. Det är däremot inte första gången jag spelar spelen utan jag har spelat spelen på konsol tidigare. Halo är underbart enkelt att plocka upp närsomhelst och spelas av vemsomhelst. Gillar man Co-op, flerspelarlägen eller enspelarlägen så finns det här. En eloge bör ges då spelet löser det här med platsutrymme. Alla spelen går att installera i portioner. Du väljer vilka spel du vill installera och vilken del av spelen du vill ha installerat (kampanjerna eller flerspelarinnehållet). Förmodligen kommer jag passera detta till hyllan när jag är klar med Halo 4-kampanjen men det har varit ett kärt återseende.

Våra mest spelade spel 2020 (2)

André Wigert:
Final Fantasy X
Här på förstaplatsen över årets mest lirade lir skulle egentligen Demon's Souls ha varit, eller Microsoft Flight Simulator...åtminstone Cyberpunk 2077. Men nej, så blev det inte. Mina Playstation 5-beställningar hägrar fortfarande obesvarade vilket gjorde att remake-mästarna Bluepoints dundertitel aldrig nådde mig och Cyberpunk till PS4 Pro var ju snudd på ospelbart. Flygmaskinssimulatorn till Xbox Series X släpptes heller inte i år, så för att fylla timmarna i husarrest övertygade jag sambon att hon skulle lira Final Fantasy X. Resan mot att ge Yu Yevon på truten tog ju slut på ynka 45 timmar men vägen dit är bara ett onödigt ont för att äntligen få sätta igång med det helt otroligt tidskrävande endgame-material som (då kallade) Squaresoft hade stoppat in. Vi är nu uppe i 110 timmar. Dark Yojimbo står näst på tur och förhoppningsvis återstår det bara någon vecka innan vi kan dräpa Penance och slutligen få det där kvittot på att vi nu har gjort allting som är möjligt göra i den tionde fantasin.

Dark Souls
Första gången som jag kom i kontakt med Soulsborne-subgenren var totalt omedvetet. Jag grävde i reabacken på Game, sulade upp ett stycke rollspel, pröjsade en minimal summa och gick hem. Jag brände av ungefär en halvtimmas speltid och lyckades komma till spökena under Firelink Shrine varpå jag utbrast "Det här suger" och sen spelade jag inte skiten igen. Sedan dess har Bloodborne, Dark Souls 3 och Sekiro gått upp till att bli några av mina favoritspel och det höll helt enkelt inte älska dem så passionerat utan att ta itu med äventyret som populariserade alltsammans, och tid, det tog det. Under flertalet helger tillsammans med en god vän fick jag uppleva den där frustrationen igen, hur man börjar närma sig vinst under den fokuserade 60-minutaren tills att psyket tryter och man bara gör sämre och sämre ifrån sig. Fram och tillbaka, tills att Ornstein och Smough äntligen gav upp. Jag älskar nu Anor Lando precis som alla andra och har nu tackat titeln för 50 distraherande timmar från faktumet att Elden Ring fortfarande inte har släppts.

Ghost of Tsushima
Jag recenserade elva spel i år och för just Ghost of Tsushima har jag en väldans hatkärlek. Uppdragsstrukturen var helt vansinnigt upprepande, samtidigt som att det ändå var roligt att spela och Suckerpunch hade gjort ett fint jobb med att få titeln att skrika ur sig japansk kultur. Det tog sig dock hela vägen till ett av mina mest spelade spel i år, delvis för att jag jagade rätt på Platina-trofén, men framförallt då jag gav mig fan på att lyckas fota den där perfekta bilden till recensionen som kunde visa hur äckligt snyggt Tsushima ändå var. Det blev såklart svårt att fånga något som gjorde titeln rättvisa, framförallt då Tsushima i rörelse såg så mycket bättre ut än vad det gör på enbart ett foto.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy