Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst: From Software

Vi tar oss ännu en gång till Japan i vår artikelserie om de bästa spelen från ett visst utvecklarhus. Vår göteborgspojk har försökt att ranka From Software-lir, och till redaktionens enorma lycka har det uppehållit honom från att tjata om Elden Ring. I två dagar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Den idag nästan enbart Soulsborne-förknippade spelstudion From Software var inte direkt nya till spelutveckling när de fick fullt på kontot i samband med Dark Souls-succén. Armored Core-, King's Field-serien, det ganska nyligen släppta VR-liret Déraciné och många, många fler titlar bör egentligen vara med i beräkningen här - men så är inte fallet, av den enkla anledningen att jag inte har lirat dem. Demon's Souls, Dark Souls-trilogin, Bloodborne och Sekiro är med i bedömningen, men det gör för den saken inte heller rankningen enkel då Miyazaki & gängets idag urpopulära subgenre har bjussat på speläventyr som engagerat mig som spelare något ofantligt. Rent spelminnesmässigt så har nu Psycho Mantis, The Boss, Riku från Kingdom Hearts mött sina övermän och likadant så kan hästfärden i Red Dead Redemption eller promenaden mot elitfyran från de första Pokémon-liren (nästan) brädas av vissa stunder signerade From Software. Här är listan över studions tre bästa spel och då jag gärna motiverar alltsammans i form av starka minnen så kan du räkna med spoilers .

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom

Bäst: From Software

(3) Dark Souls
Innan Dark Souls var coolt, eller åtminstone innan jag hade en blekaste aning om dess existens, så hittade jag ett exemplar längst ned i reabacken på Game och släpade med det hem i hopp om att förlora mig i ännu ett rollspel. Något vidare kul blev det dock inte. Jag kom till storbrasan, stapplade ned för en trappa till ett gäng med spöken som inte ens gick att skada. "Det här spelet är ju ursämst" gläfsade jag ur mig, tryckte ned fodralet under en värdelös tredjepartshandkontroll som låg och ruttnade i TV-bänken med förhoppningen att aldrig behöva se skiten igen. Nio år tog det att råda bot på misstaget, och när jag väl stod där med gastarna igen så var jag en ny man... Pånyttfödd, revolutionerad, härdad och redo att dyrka solen precis som alla andra vars From Software-resa hade varit aningen mer kronologisk än min egen.

Detta är en annons:

Att äntligen få uppleva det där som alla pratade om var som balsam för själen. Utanförskapet var över, skulderna betalda. Jag var äntligen en av alla andra som också hade fått ångest över att dräpa Sif, velat kasta spelet åt helvete under avgrundsvandringen i Blighttown, erkänt mig för psykiskt svag för att orka med all skit i Sens slott, försökt, misslyckats, andats, och för en stund fallit för lögnen att en god natts sömn säkerligen var lösningen på att ge Ornstein & Smough på käften. Min första tanke var att den här listan skulle inledas med härliga anekdoter från Dark Souls III, men det gick upp för mig ganska snabbt att mängden förbannat minnesvärda stunder fick skilja den ena från den andra. Misären må vara ett faktum, men där och då var ändå solsteket över Anor Lando vackrare än månljuset över Irithyll of the Boreal Valley.

Bäst: From Software

(2) Sekiro: Shadows Die Twice
Jag hade turen att få starta med Sekiro samtidigt som guldpojken Kim Orremark recensionslirade. Det var en annorlunda spelupplevelse, för jag är en riktig torsk på de flesta From Software-profilerna på Twitch och Youtube vilket (tyvärr) gjort att jag ofta har spoilat spelen för mig själv - på både gott och ont. Så var inte fallet i Sekiro, vilket tacksamt nog lade grunden för ett fantastiskt spelminne.

Vi snackar förstås om Sunken Valley-apan, som står för det bästa buset som Miyazaki och gänget har knåpat ihop sedan den första Mimicen i Dark Souls. Jag kämpade olidligt länge för att få ned honom, hade slut på vartenda vettigt föremål och lyckades på något märkligt jävla sätt dräpa aset medan mina ohälsosamt svettiga labbar bara halkade runt på handkontrollen, som inoljade nakenkatter i en boxningsring. "Shinobi Execution" dök upp över skärmen, en stund av tystnad, och lättnad. Jag minns så väl att jag under en otroligt lång utandning lubbade iväg mot tunneln som borde ha öppnats upp och hann precis tänka tanken att det var konstigt att inte dimman hade försvunnit... Då vaknade ju aset, plockade inte bara upp svärdet som satt fast i halsen på honom utan även sitt egna huvud. Min reaktion var ett genuint asgarv. Hysteriskt roligt! Men det slår ändå inte vad som händer därefter, när jag äntligen (äntligen) bankat ihjäl det där slingrande äcklet och går in i en närliggande grotta, enbart för att mötas av ännu en apa. Och en huvudlös apa! Samtidigt! Det, är det bästa humorupptåget som någonsin har gjorts i ett TV-spel enligt mig - även om den fajten var klart enklare än Guardian Ape.

Detta är en annons:

Sekiro var en spelbarhetsrevolution för From Software då de äntligen släppte lös sin protagonist från marken och lät oss utforska spelvärld även på vertikalen. Ashina Castle, Sunken Valley och Fountainhead Palace imponerade och parera-spelbarheten tillsammans med en något högre bilduppdateringsfrekvens var välbehövt. En fräsch grund, till ännu ett 40-timmarsäventyr, vars skapare är vår nutids bästa spelboss-kodare.

Bäst: From Software
Vilka tre favoritspel har du när det kommer till From Software?

(1) Bloodborne
Med de gamla gudarnas blod kunde de ledande gestalterna i Yarnham bota alla sjukdomar. Dock gjorde insikten om att det existerade varelser som var överlägsna människan folket giriga. Hungriga. Blod mumsades på som aldrig förr mot ambitionen att komma närmare gudarna, andra försökte hitta den heliga sanningen genom att berika sig med mer ögon - och i de fotspåren går vi. Bloodborne-spelvärlden är som en enda lång tripprapport där vi ser hur de olika expeditionerna i jakten på övermänsklighet har muterat dess deltagare på olika sätt. Det blir bara värre och värre desto närmare sanningen vi närmar oss och även om Bloodborne inte är ett genuint skräckspel till genren så finns det ändå en kraftig olust till att se vad som döljer sig bakom nästa hörn - för stor kyrka husar alltid fläskig boss. Ofta lemtäckta köttkalas doppade i kroppsvätska, när det gäller just Bloodborne.

För mig var berättelsen länge helt obegriplig. Vad Rom, Mergo's Wet Nurse, Ebrietas eller Moon Presence egentligen representerade hade jag inte en susning om, men trots det så var det ändå inte dårskap att proklamera sin ohämmade kärlek för titeln. Design och spelbarhet räckte, och i detta fall var det gotiska och riksvidriga tillsammans med den snabba och aggressiva stridsmekaniken mer än nog. Cleric Beast var svaret på vad som skrek sådär fasansfullt medan jägaren trippade upp för stegen in till centrala Yarnham, men jag var inte helt övertygad förrän Gascoigne och Vicar Amelia hade fallit ihop framför mig. Jag var fast, fullständigt beroende och samtidigt livrädd för att för varje spelsession, för varje ond bråd död, ändå närma mig slutet på äventyret. Drömmen varade tyvärr inte för evigt och väntan är lång tills Sony lyckas övertala Miyazaki till att visa oss de överjävliga konsekvenserna med att jaga ett förhöjt medvetande ännu en gång.

Tidigare delar ut denna artikelserie:
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom



Loading next content