Pokémon fyller 25!

Idag fyller Pokémon 25 år. Det är rätt lång tid, ungefär en knapp tredjedel av en normal livslängd. Själv är jag dryga tre år äldre, och därför känns det på många sätt som att Pokémon alltid varit ett del av mitt medvetande. Egentligen ville jag också börja den här hyllningen med att människan enligt vedertagen forskning börjar skapa minnen vid tre års ålder, vilket gör att Pokémon mer eller mindre alltid har varit en del av mitt medvetande. Sen kom jag på att det stämmer ju inte.

Inte teorin alltså, den stämmer säkert, men faktum är att Pokémon tog svindlande tre år i utvecklingsarbete och över 500 miljoner kronor i reklamutgifter på sig att ta sig till väst och Sverige, vilket gjorde att jag blev introducerad först kort därefter; försommaren 2000 på en resa till Rhodos. Jag och min bror hade fått vars en Gameboy, en linkkabel, ett exemplar av Pokémon Red och ett Blue av våra föräldrar. Bortsett från min initiala oförståelse för hur spelet var upplagt på grund av bristfälliga språkkunskaper, slog det mig nästan omedelbart hur absurt inlevelsefullt spelet var.

Jag sitter alltså på flyget mot Grekland med världens minsta grågröna skärm och en till och med för den tiden klen hårdvara (det förstod vilket barn som helst som hade sett Playstations eller Nintendo 64s grafik) i händerna. Ändå kändes glädjen fullständigt omätbar. Vad var det då som fick mig och miljontals andra barn och vuxna att omedelbart fascineras av Ash Ketchums grandiosa vilja att lyckas "catch em' all"?

Jag vill mena att det handlade om hur Game Freak och Nintendo lyckades skapa ett spel som saknade motstycke i hur väl formatet harmonierade med innehållet. Tidigare Gameboy-succéer som Tetris och Mario Land var visserligen genialt utformade på sina sätt, med möjlighet till kortare och längre spelsessioner var man än befann sig (en erfarenhet Nintendo använde sig av ca 20 år senare i Zelda Breath of the Wild och Mario Odyssey), men de var mest anpassningar till Gameboyens användningsområden.

När jag i Pokémon Red intog rollen som Ash Ketchum och fick mitt Pokedex - den portabla databasen där all information om Pokémonen lagras - då kändes det däremot som en direkt förlängning av min egen Gameboy. När Ash bytte Pokémon med tränare i spelet skilde det sig inte nämnvärt från när jag med linkkabel svindlade min bror på hans Wartortle mot min värdelösa Kakuna. När jag sedan promenerade runt och fångade Pokémon i Kanto-regionen, då kändes det som en fullt naturlig förlängning av mina korta promenader med Gameboyen mellan hotellägenheten och poolen. Kanske var det därför som jag sedan sällan spelade på min Gameboy annat än på resor. Till sommarstugan, till släktingar, på semestrar. Gameboy och Pokémon blev synonymt med min geografiska rörelse - helt utan att jag ens tänkte på det. Det bara väcktes ett sug så fort det vankades avfärd.

Efter att Red och Blue lanserats i Sverige så tog det inte lång tid förrän franchisen började ta fart på riktigt här. Ett par månader efter Greklandsresan, hösten 2000 på min åttonde födelsedag, bänkade jag och mina vänner oss framför 28-tums-tvn och såg de första avsnitten av Pokémonanimén som då alldeles nyligen släppts på VHS. Vi var otaliga som delade besattheten av fickmonstren - även de av oss som inte spelade spelen. Vi gick och såg Mewtwo slår tillbaka på bio, vi köpte Hits for kids 4-CDn bara för att få höra Pokémontemat. Det utbröt till och med absurt hetlevrade diskussioner om hur monstren skulle uttalas, vilket till slut fick redas ut av kunnigare äldre syskon och föräldrar. "Sharissard" eller det bisarra "Sannsård"? "Påkkemånn" eller "Poke-ee-mon"?

Idag är det nästan omöjligt att förstå hur stort Pokémon var på den tiden, men hur pass stor genomslagskraft ett fenomen har kan ofta mätas i de regleringar det utsätts för. Redan 1997 hade avsnittet Electric Soldier Porygon tvingats sluta sändas på grund av upprepade, inrapporterade fall av att det triggat epilepsi hos japanska barn. När Pokémonkort slog igenom på lundensiska skolgårdar blev det inte fullt så dramatiskt, men spelkorten fick snabbt en prägel av maktmedel och valuta. De gömdes, lånades ut, köpslogs med och revs itu - tillräckliga faktorer som bidrog till att lärarna gick ut med ordern om att vi inte fick ha med Pokémonkort på skolgården. Någon gång i samma veva förbjöds även all form av Gameboy (läs: Pokémon)-spelande under skoltid, och hos familjen Westerberg fick ingen spela under middagstid.

Under kanske tio år föll sedan Pokémon lite bortanför radarn för mig. Spelen, leksakerna, godiset, kläderna och röntgenapparaterna (!) fortsatte att sälja som smör, men den kollektiva manin från det sena nittiotalet och tidiga 00-talet uteblev, och kanske är det talande att kontroverser och regleringar under lång tid lös med sin frånvaro. Pokémon hade blivit lite för hemtamt, lite för tryggt. Det vill säga fram till 2016, med Pokémon Go.

Med Pokémon Go hittade Nintendo och Niantic enligt mig tillbaka till det som gjorde de första Pokémonspelen så underbart underhållande. I det största augmented reality-spelet någonsin harmonierade återigen formatet med sitt innehåll på ett sätt som vi inte hade sett röken av på över 15 år, och det var lättare än någonsin att leva sig in i ett liv som Pokémontränare. Jag minns hur stadsparken här i Lund såg ut; desperata joggare fick tränga sig förbi folkmassor som stod tryckta intill badhuset och fontänen för att sno åt sig Pokéstoppernas föremål, och helt plötsligt stötte man på ansikten man inte hade sett på säkert tio år. För mig och frugan blev återigen geografisk förflyttning synonymt med Pokémon. Det hette sommaren 2016 inte "vill du ta en promenad", utan snarare "ska vi se om vi kan fånga lite monster va?"

Med den omedelbara framgången kom dock regleringarna som otaliga brev på posten till det japanska kontoret hos Nintendo. Myndigheter och statliga medier gick ut med varningar efter att människor omkommit i trafik- och spårolyckor. Helt plötsligt dök det också upp malplacerade Pokémontränare bland annat i Auschwitz Birkenau, på Ground Zero i New York och i minnesparken i Hiroshima. Detta fick Niantic att illa kvickt plocka bort Pokéstops som lockade tränare till dessa platser, något de förstås omöjligt hade kunnat förutse.

På så sätt blir Pokémon en slags arketyp för den form av massmedialt fenomen som förtrollar och halvt lamslår en hel befolkning; den typ av fenomen som (inte alltid helt obefogat) brukar åsyftas när någon höjer rösten och säger "Somebody please think of the children!". Men, givetvis bortsett från de tragiska missödena, är det inte detta som gör Pokémon så spännande? Att något i grunden så enkelt som små fiktiva monster både kan (bokstavligen) röra och beröra så många människor, och i mångt och mycket fortsätta att vara relevant 25 år senare?

Därför säger jag: grattis på födelsedagen, Pokémon! Förutom att jag vill gratulera bedrifterna så kan Pokémon nu - om spelserien vore en människa - hyra bil utomlands och volontärarbeta för FN. Grattis! Nu håller vi tummar och tår för att Pokémon Legends: Arceus regerar riktigt, riktigt hårt.