Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst: Supermassive Games

Artikelföljetongen Bäst tågar vidare och den här gången har turen kommit till skräckexperterna Supermassive som blandar brådmogna fjortisar med identitetsproblem med blod, död, spöken och mördare...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

För att vara känd som den fegaste av de fegaste så är jag löjligt förtjust i spelstudion Supermassive Games spel. Jag vet att det går emot allt vad en fegis bör utsätta sig för men jag kan bara inte låta bli. Studion är kända just för sina filmiska skräckspel fyllda av livsavgörande val och faror bakom varje hörn med gubben i lådan-effekter som bara är till för att reta dina tarmrörelser och hjärtslag så jag och dessa spel en usel dålig kombination men jag blev såld efter bara en snabb titt på trailern till Until Dawn när det visades i slutet av 2014. Jag bär på en slags hatkärlek till allt otäckt och släpar jämt runt på en stor nopprig kudde varje gång nån skräckfilm vankas, behöver ju trots allt något att gömma mitt hariga plyte bakom. Men min kudde är totalt verkningslös när det kommer till spel, man kan ju inte gömma sig, man måste fatta handkontrollen och man måste kasta sig in och gräva fram sina kulor i hopp om att få lite mod och i just dessa spel där en snabb blinkning kan ta död på din favorit karaktär gäller det att vara på tårna när Quick Time Event sätter igång, så bäst att hålla tungan rätt i mun. Här nedan kommer jag lista mina tre favoritspel från Supermassive Games så häng med på en riktigt ruskig historia där jag faktiskt kommer göra listan efter känslor, eller rättare sagt rädsla. För det är väl egentligen det bästa sättet att betygsätta skräckspel på, eller? Nu skippar vi årtal och snack om grafik och area, nu snackar vi läskighet och trosbyten! Häng med!

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Bäst: Total War
Bäst: Forza
Bäst: Far Cry
Bäst: Half-Life
Bäst: Pokémon
Bäst: Fallout
Bäst: Gran Turismo
Bäst: Mario Kart
Utvecklarspecial:
Bäst: Id Software
Bäst: Capcom
Bäst: From Software
Bäst: Insomniac
Bäst: Rockstar
Bäst: Rare
Bäst: Konami
Bäst: Ubisoft
Bäst: Nintendo
Bäst: Tecmo
Bäst: Team 17
Bäst: Square Enix
Bäst: Namco
Bäst: Activision

Bäst: Supermassive Games

(3) Man of Medan
Man of Medan var verkligen efterlängtad för min del. Jag blev såld efter Until Dawn på denna typ av spel och eftersom jag saknar VR kunde jag inte spela uppföljaren när den dök upp på grund att jag inte bara är en fegis, jag blir grymt sjösjuk av just VR-spel. Tack och lov kunde jag uppleva detta spel som utspelar sig till havs från torra land som den landkrabba jag är och slapp både sjösjukepiller, plåster och nått löjligt armband runt handleden. Dock hade jag omedvetet råkat spoila handlingen för mig själv innan spelet ens var påtänkt då filmen som går under namnet Ghost Ship råkar vara baserad på samma historia som spelet, och den har jag sett fler gånger än jag vill erkänna gömd bakom den där noppriga kudden så därför blev jag inte så överraskad av historien som jag skulle önskat.

Trots detta blev det flera trosbyten under genomspelningen för jag är som sagt lättskrämd som en liten skolflicka och hjärtat fick verkligen visa vad det var gjord av när det fick jobba på högtryck när jag smög runt på rosthögen som de kallade fartyg. Ändå måste jag erkänna att av dessa tre spel var det detta som kändes lättast för mina nerver och min ringmuskel att ta mig igenom. Det som drog ner betyget för mig var mest att jag inte riktigt fick nån relation till karaktärerna, jag brydde mig liksom inte så mycket vem som överlevde eller vem som dog. Sen lämnade omspelningsvärdet mycket över att önska då man luffade igenom samma trånga korridorer och samlade samma ledtrådar som innan utan att riktigt få uppleva något nytt. Allt som allt var det ett härligt läskigt spel med kameravinklar som verkligen skrämde slag på en ibland men jag saknade lite den där riktiga femtio nyanser av brunt som ett av de andra spelen på listan gav mig, så det får bli en tredje plats för Man of Medan för min del.

Bäst: Supermassive Games

(2) Little Hope
Som alltid när jag köper ett läskigt spel fungerar de den närmsta tiden efter köpet som bokstöd på min hylla, sedan förvandlas spelen till lite av en dammsamlare innan räddharen skrapat ihop tillräckligt med mod för att titta på introfilmen. Det blev även verklighet för detta spel. Det stod på hyllan och hånade mig ett bra tag innan jag kände att nu jävlar är det dags! Så jag drog på mig mina välanvända bruna byxor och gav mig ut på ett läskigt äventyr in i den dimmiga glömda byhålan Little Hope som bara får ett i betyg på Tripadvisor av mig på grund av dålig service på stadens ölhak och ogästvänlig befolkning. Att ständigt vara förföljd av kvinnan som gav armeringsjärnet ett ansikte, även om hon rörde sig i samma hastighet som jag när jag ska till jobbet en måndagsmorgon gjorde mirakel för en hård mage. Stressnivån det skapade på en vekling som jag ska vi inte ens tala om.

Jag har verkligen problem med överrumplande skräck och detta spel är verkligen full av dessa moment och de flesta är verkligen närgångna. Ansiktsanimationerna i spelet är fantastiska, och det är något spelutvecklarna borde vara stolta över, inte många spel man spelat som ser så otäckt verkliga ut som det gör här. Little Hope är ett strå vassare än Man of Medan när det gäller story och även på graden av läskighet levererar spelet fler nyanser mer av brunt än sin föregångare. Jag älskar prestationerna av skådespelarna Will Poulter och Pip Torrens och det känns som de denna gång lyckats bättre med karaktärerna i denna del. De lyckades verkligen få in rätt stämning av isolering och varje gång man hamnade några meter från gruppen kände man sig verkligen utsatt och sårbar. Det är kanske inget mästerverk, men det är underhållande och det är en viktig del för mig när jag spelar, kanske den största. Och det levererar vad det lovar, fyra trosbyten och många pauser för att lugna ner blodpumpen.

Bäst: Supermassive Games

(1) Until Dawn
Jag vet inte vad som hände, men plötsligt satt den värsta krukan som någonsin gått i ett par skor med ett sprillans nytt skräckspel i händerna. Och inte nog med det, krukan satt i ett stort mörkt hus på 300 kvadrat av knarrande väggar från tidigt sjuttiotal medans resten av familjen befann sig i Thailand på en rundresa i två hela månader. Det var jag med endast hunden som sällskap och det var i det tillfället jag fick den geniala idén att spela Until Dawn. Jag, som inte ens vågade gå upp på natten och kissa efter att jag sett filmen The Conjuring och nästan allvarligt funderade på att inköpa vuxenblöjor för att råda bot. Jag som hängde en handduk över en gammal porslinsdocka i gästrummet efter att ha sett Annabelle och som till sist inte stod ut med dockans elaka förföljande ögon att jag la henne i soptunnan trots att det var en gåva från min mamma som inte längre är i livet. Jag skulle alltså sitta helt ensam på kvällen och spela. Än idag fattar jag inte hur jag lyckades spela det, hur jag ens lyckades höra fienderna eftersom mitt hjärta slog så hårt i mitt bröst att det ekade i öronen på mig.

Den nervösa ryckningen under höger öga som inte besökt mig sedan jag fick den eminenta idén att spela Left 4 Dead kom smygande som ett brev på posten vid mitt första möte med Wendigomonstret. Då var hon inte tuff vill jag lova, utan pausade och gick och bredde mig en macka medans jag förhandlade med mig själv om det var värt det att spela vidare, var det värt att kyssa det lilla förnuft jag hade kvar i knoppen och gå helt bananaz och börja spela på läppen som Kalle Anka på Julafton? Hon med kulor i familjen vann i alla fall till slut förhandlingen och efter att ha stärkt mig med ett glas lättmjölk fattade jag kontrollen åter igen för att uppleva denna interaktiva filmupplevelse. Och igenom spelet kom jag konstigt nog, och inte bara en gång utan fem gånger. Jag satt halva nätterna spelande som en galning och hoppade till varje gång en bil passerade utanför eller bara av att solen väckte mig på morgonen lite oförberett med en stråle i ögat. Spelet var inte långt, jag tog mig igenom på runt åtta timmar men eftersom det var rysligt läskigt kändes det som en evighet för mig och mina kassa nerver. Storyn passade mig som handen i handsken för detta var mer skräck i min smak.

Den nya "skita i brallanskräcken" som mer idag lutar åt rena tortyrporren är inget för mig. Jag som är uppväxt med Fredag den 13:e, Terror på Elmstreet och Scream njöt av denna historia som påminde mer om de härliga 80-tals skräckisarna som egentligen kanske var rätt hjärndöda men oj så underhållande. Kvinnor som är våp som hör ljud på nedervåningen och istället för att sticka där ifrån beväpnar sig med en penna som vapen och går ner för den mörka källartrappan mot en väntande död och killar som alltid skrattande säger att det inte finns något att vara rädd för samtidigt som de får en yxa i pannan. Jag gillar att man äntligen kan styra själv även om karaktärerna i spelet inte gör några bättre val än idioterna i filmerna och jag älskar att det är konsekvenser på allt du gör bakom handkontrollen i form av Fjärilseffekten. Antalet "quick time events" var många men inte så hemskt svåra och stunderna man skulle hålla kontrollen riktigt stilla från att vibrera när Wendigo var i närheten var klart mycket bättre än det nya som de kom på i Man of Medan där man skulle trycka i takt till dina hjärtslag. Där Man of Medan levererade ett spel som enligt mig inte höll en jämn takt utan var fylld av lite långtråkiga delar levererade Until Dawn spänning från början till slut, min rumpa vilade typ längst ut på soffkanten hela tiden, redo för flykt och det är ett bra betyg tycker jag och min rumpa. Vad tycker du?



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy