Filmer vi sett: Mars

Petter Hegevall har sett:
Zack Snyder's Justice League
Ja! Jag är en sucker för Snyder. En fanboy. En nuthugger. Och ja, jag älskar hans fyra timmar långa Justice League-version som doftar tillräckligt mycket Watchmen för att jag ska svettas ymnigt, tillräckligt mycket Frank Millers The Dark Knight Returns för att jag ska salivera kraftigt och tillräckligt mycket The Death of Superman för att det ska börja läcka kroppsvätskor ur alla tänkbara hål i min kropp. Snyder Cut är här, den är strålande och jag älskar den.

Monster Hunter
Jag har aldrig spelat något av Capcoms monsteräventyr i mer än kanske 21 minuter, totalt sett, vilket innebar att mina förväntningar på Resident Evil-regissörens påkostade licenstrams var rekordlåga. I stort sett obefintliga. och tur var väl det, för jag tycker nog att Paul W.S. Andersons monsterfilm var helt okej, och att Milla var bättre än vad hon varit på flera år. Snygg, fartfylld, explosiv, rolig... Inget mästerverk såklart men godkänd, hos mig.

Raya och den sista draken
Kidzen tjatade. Raya, Raya, Raya... Och ja, med tanke på att jag kallades för både "girig" och "snål" (på en och samma gång) av en uppretad Gamereactor-läsare när jag bloggade om att 250 kronor för en animerad Disney-premiär kändes väl saftigt, slog jag till. Vi såg den förrförra helgen och både jag och Frank (6) samt Vega (4) gillade Rayas resa. Finstämd, fartfylld och ursnygg. Att Disneys egen studio skulle springa om självaste Pixar med filmer som Zootropia, Röjar-Ralf och Raya, hade jag aldrig trott för tio år sedan.

Erik Nilsson Ranta har sett:
Mr. Deeds
Ibland behöver man stänga ute allt elände och alla hemskheter i världen med någonting enkelt och välbekant i filmväg. Som till exempel stora delar av Adam Sandlers komedier. Lugn, jag pratar inte om Jack & Jill, så lägg ned köksstolen du just var på väg att slänga på det stackars vittrinskåpet. Mr Deeds däremot. Där snackar vi om en av mina favoriter från Sandlers långa karriär. Här finns för det första ingen jobbig röst som Sandler ibland får för sig att fansen gillar (och ja, det finns det ju säkert många som gör också), en gullig liten kärlekshistoria med Winona Ryder som känns helrätt och en skön ensemble med roliga människor som Steve Buscemi, John Turturro och cirka hundra nyllen du kommer känna igen från andra Sandler-rullar. Det är såklart en otroligt förutsägbar och högst ooriginell historia, men fylld med ett stort hjärta, massa humor och en värme som gör att man bara sitter och myser längs speltiden. Och jag överdriver inte när jag säger att jag skrattade så hårt och så mycket åt scenen där Allen Covert står och löddrar in sin bak med skrämmande mängder duschtvål att mina linser flög ut på rumsgolvet. Ibland är det enkla helt enkelt också det bästa.

The Laughing Policeman
Glöm The French Connection, The Seven-Ups och Serpico för en stund. När den bästa amerikanska snutfilmen från sjuttiotalet ska koras, så finns det en film som käkar upp all konkurrens och det är Stuart Rosenbergs amerikanska Beck-film The Laughing Policeman. Du läste rätt. Den är baserad på Sjöwall/Wahlöös roman Den skrattande polisen, men med handlingen flyttad till San Francisco och där Martin Beck döpts om till Jake Martin (spelad av kunggubben Walter Matthau). I övrigt liknar den boken rätt bra. Det är lågmält, snudd på diskbänksrealistiskt när Beck, förlåt, Jake Martin och hans kollega Larsen (en magisk Bruce Dern i filmens Gunvald-roll) utreder ett vansinnesdåd ombord på en buss. Här finns inga häftiga actionscener som ska hålla publiken vaken och inte heller särskilt många upplyftande inslag, utan allt är paketerat i ett underbart grått och eländigt skal som perfekt fångar upp hopplösheten som omger fallet. Tänk dig en ännu mer påkostad version av Bo Widerbergs Mannen på taket och du kommer rätt så nära den stämning och känsla som Rosenberg kryddar sin film med. Det är en kopiöst spännande, otroligt välspelad (förutom tidigare nämnda herrar briljerar även Louis Gossett Jr) och snyggt plåtad polisfilm som förtjänar ett större och bredare erkännande som en av sjuttiotalets bästa filmer.

The 'Burbs
Innan Tom Hanks gick och förvandlades till en av tidernas bästa och mest älskade skådespelare som ett tag blev Oscarsnominerad (och belönad) för typ alla dramatiska roller han tog sig an, så spelade han huvudrollen i den här komediklassikern från Gremlins-regissören Joe Dante. Den svenska översättningen En djävul till granne beskriver handlingen rätt bra. Ett stillsamt villaområde ruckas om när en ny mystisk familj flyttar in och några av de gamla villaägarna (med Hanks i spetsen) börjar snoka runt för att se vad det är för skummisar som flyttat in till deras område. Med en mörk härlig humor lyckas Dante och manusförfattaren Dana Olsen både fånga upp det absurda i berättelsen när det väcks frågor om de nya grannarna i själva verket kanske är mördare, men också det träffsäkra i hur nyfikna vissa människor är och hur de ibland går över gränsen i sin strävan att få veta lite mer och lite till om sånt som egentligen inte angår dem. Här finns en hel uppsjö av hysteriskt roliga scener där ensemblen med Hanks, Rick Ducommun, Bruce Dern och Carrie Fischer visar hög klass och komisk tajming utöver det vanliga. Det är en ren fröjd att se på deras fina samspel, men det som verkligen lyfter The 'Burbs är hur snyggt det, vid sidan av humorn, bakas in en överraskande stor dos spänning som självklart kommer från Dantes bakgrund och livslånga kärlek till skräckgenren.

Marcus Persson:
Zack Snyder's Justice League
Här kan vi prata otippad kovändning. Från gegga till guld. Eller ja, nästan i varje fall. Snyders dunderlånga version av super-duper-ligan är knappast utan sina problem. Men ställd sida vid sida med Joss Wheadons vämjeliga röra till film, ja jösses. Det är som natt och dag och inget annat än ett smärre mirakel. Så mycket mer tyngd och motivation för alla karaktärerna. Tramsigt mycket bättre foto och ingen värdelös och illa passande, forcerad humor. Jag är otroligt förvånad över hur mycket jag faktiskt uppskattade Snyder's Justice League. För superhjältegenren tillhör inte riktigt det jag normalt brukar bänka mig med i soffan utan snarare fnyser och beklagar mig över. Faktum är att det stundtals var tramsigt underhållande, även om jag fortfarande inte tycker att Steppenwolf är någon speciellt intressant skurk. Det sorgliga i kråksången är att jag nu vill ha mer. Mer av Zacks vision av DC-universumet. Något som det i skrivande stund är väldigt, väldigt tydligt att vi inte kommer få. Men vem vet, miraklens tid är ännu inte förbi.

American Cyborg: Steel Warrior
Jag är svag för skräp, detta är vida känt. Så när jag snubblade över denna gamla 90-tals pärla var det kärlek vid första ögonkastet. Ett omslag som lovar långt mer än filmens budget tillåtet, absolut. En lång rad skådespelare vars karriär aldrig tog dom någonstans, japp. Pinsamma specialeffekter, ohygglig musik och ljudeffekter från helvetet, jajamän. American Cyborg: Steel Warrior har allt och lite till. Manus är en ohelig blandning av Children of Men och The Terminator och förtäljer historien om världens sista befruktningsbara kvinna som tillsammans med sitt barn måste ta sig till Europa. Vägen dit är kantad av faror, kannibaler, skurkar och en ond mördarmaskin vars enda mål är att utplåna Mary och hennes unge. Som tur är lyckas hon anlita lite hjälp på resans väg från den hårfagre och välsvarvade Austin, en ensamvarg som skjuter skarpt och slår hårt. Filmen var den sista av Cannons produktioner som faktiskt släpptes på bio innan hela bolaget gick i konkurs men fick ett andra liv i videobutikerna där den med sitt stenhårda omslag lockade många stackare i sitt fördärv. American Cyborg: Steel Warrior är ett fantastiskt uselt och underbart underhållande stycke filmhistoria som ni alla bör avnjuta.

Polisskolan
Sist men inte minst så bjöd mars på en riktig 80-talsklassiker. Bespottad av alla filmkritiker men hyllad av publiken när den släpptes. Allas favoritsnutar Callahan, Thompson, Mahoney, Hooks, Hightower, Tackleberry och deras vänner. Jag pratar så klart om Polisskolan. Filmen som fick en hel generation av snorungar att vika sig dubbla av skratt framför TV-n och tjuta sig hesa över Sergeant Callahans kurvor. Proppad av charmigt överdrivna och älskvärda karaktärer, hysterisk välskriven dialog, hjärta, värme och berikad med ett ledmotiv som får vem som helst att. Ja Polisskolan håller precis lika bra nu som då och skåpar ut de flesta moderna komedier som Hollywoods maskineri spyr ur sig. Scenen där kadetterna Blanks och Copeland blir lurade att besöka The Blue Oyster Bar får mig fortfarande att tjuta av skratt och filmens sluttexter tonsatt av Jack Macks 'I'm Gonna Be Somebody' får mig nästan att böla av glädje. Polisskolan träffar helt enkelt en väldigt personlig nerv på ett sätt som ytterst få andra filmer lyckas med, och under dess en timme och fyrtio minuter långa speltid är det precis som att jag vore sex år igen. Ja älskar Polisskolan och kommer så göra hela vägen till graven.

André Lamartine:
King Kong Vs Godzilla (1962)
Som förberedelse inför Legendarys kommande Godzilla vs. Kong passade jag på att ta en lång och härligt nostalgitripp med Tohos ojämna, men underhållande Godzilla-franchise och givetvis ägnade jag lite tid åt 60-talsrullen med ovannämnda titelfiguren. Särskilt bra är den inte, där jätteapan mest såg ut som ett billigt dundermiffo (han gjordes mer barnvänlig för att inte skrämma minstingarna) än en värdig motståndare till den eldsprutande reptilen och sett till både story och förstörelse finns det ett flertal bättre Godzilla-berättelser än denna. Ändå hade jag riktigt kul med denna mysiga monsterfest, där tjusningen med de japanska filmerna ligger just i att ingen film är sig lik. Jag betar av Godzilla-rullarna kronologiskt för tillfället och nu är det dags för den betydligt bättre Mothra vs. Godzilla.

Kong: Skull Island
Mitt monster-maraton fortsätter! Sett till franchise kan det kolossala apskrället, som ju har förtrollat filmvärlden sedan 1933, inte riktigt mäta sig med Japans radioaktiva dinosaurie. Därmed inte sagt att Kong helt har misshandlats på vita duken (även om karaktären inte såg riktigt klok ut i 60-talsrullen) och står även för den helt klart bästa filmen i Legendarys lilla monster-universum. Monstervarelserna är spektakulära, actionscenerna är riktigt läckra och bara det faktum att majoriteten av filmen utspelar sig i dagsljus - till skillnad från de senaste, mörkerlagda Godzilla-filmerna - gör Skull Island till en härligt hjärndöd monsternjutning, även om de mänskliga karaktärerna återigen bleknar i jämförelse med själva huvudnumret. Förhoppningsvis följer Godzilla vs. Kong (som släpps i april här i Sverige) i samma anda som detta djuriska vansinne.

Zack Snyder's Justice League
Månadens kanske mest omtalade film på hemsidan var Snyders omklippta DC-epos och med tanke på att jag för länge sedan tappade hoppet om Snyder som filmskapare efter haverier som Man of Steel och Batman v Superman måste jag ändå hålla med kollegorna här ovan: detta är helt klart ett fundamentalt och meningsfullt upplyft från Joss Whedons märkliga Frankensteins monster till film. Det finns en mänsklighet här som saknades helt i föregående filmer och det finns ett antal snillrika scener, som Barrys introduktionsscen, som faktiskt imponerar. Jag är dock inte fullt lika lyrisk som övriga kollegor sett till tempo och längd, där jag helt klart förstår varför vissa scener trimmades ner i originalversionen och jag hade egentligen klarat mig bra utan Return of the King-epilogerna. Att det nu dessutom släpps en svartvit version känns väl mer än lovligt pretentiöst, men hey, jag ska inte klaga: nu har jag äntligen sett vidden av Snyders vision för DC:s superhjältar och jag kan faktiskt tycka att det är synd att inte få se mer av denna värld nu när den precis har dragit igång.

Vilka filmer har du kikat på under den gångna månaden?