Mina sämsta spel- och tillbehörsinköp

Xbox One

Nej, Xbox One är ingen dålig konsol och har aldrig varit det. Men att köpa en konsol för nypris för att kunna spela ett enda spel som du inte vill vänta på är en usel affär. Det är ett dyrt spel med andra ord och hur bra det än råkar vara kommer det aldrig bli så bra, inte 6000 kronor bra. Jag råkar som ni vet vara impulsdriven som få och när jag såg att nya Rise of the Tomb Raider bara skulle släppas på krysslådan var jag lite väl snabb att rusa till närmaste butik och inhandla en helt ny konsol. Jag har alltid varit Team Playstation då jag alltid tyckt att de haft mest plattformsexklusiva spel som matchat min smak, och redan där och då borde jag ha insett vad som skulle hända med mitt inköp.

Likt Weezy från Toy Story började dammet lägga sig över den pianoblanka ytan redan efter några veckor. Min spelsamling till just den konsolen var löjligt mager, ägde ett fåtal spel som endast gick att köpa till just Xbox så i mina ägor fanns självklart då Rise of the Tomb Raider, Halo, Gears of War och Quantum Break. Och det är ju så det blir även om du inte tänker på det, du kommer alltid köpa de flesta spel till din favoritkonsol av en eller flera orsaker. Nämnde min största orsak innan då Playstation har bättre plattformsexklusivitet men här spelar också kontrollen stor roll för mig. Vet inte om det är för att jag som kvinna har mindre händer men Sonys handkontroller har alltid passat mig bättre, som handen i handsken. Hemska minnen från Xbox första konsol och deras dasslockskontroll The Duke sitter fortfarande kvar som ett sår som inte vill läka, som en sårskorpa jag ständigt kliar på.

Kontrollen som fick mig att känna mig som en idiot för att jag knappt kunde styra och trycka på hoppknappen samtidigt för att mina händer var för små och ynkliga, utsträckta till maximum för att ens kunna utföra den simplaste av knapptryckningar. Där bara tanken på att spela Dead or Alive med The Duke där knapptryckningar verkligen levde upp till namnet, nämligen skillnaden på liv och död fick en att vifta med den vita flaggan innan man ens tryckt på start. Du visste innan du startade efter bara en snabb titt på dina ynkliga kvinnohänder som höll i dasslocket att ond bråd död skulle bli ditt mellannamn. Att du skulle bli döpt till Loser med ett stort L och du skulle få gå runt och känna dig som en T-Rex resten av ditt liv. Min romans med Xbox One blev dock kortvarig. Efter att ha lagt olidligt många timmar på Tomb Raider: Definitive Edition vaknade jag en morgon att alla mina sparfiler var som bortblåsta och det var spiken i kistan för denna krysslåda. Den dammades av, tömdes på allt innehåll och packades ner i sin originalkartong och lades ut på annons och fick en ny ägare i form av en kille från Borås. Så nu njuter Mr. Xbox One av ständigt regnande i staden där solen aldrig skiner, Ha! Så där fick du! Man jävlas inte med mig, Bölden ostraffat.

Joytechs Gamecube-minneskort

När Gamecube kom ut var minneskorten från Nintendo löjligt begränsade på just det de var till för, minnesutrymme. Om jag minns rätt var de första inte större än 4MB vilket hette 59 block och det räckte inte långt så jakten på mer utrymme var ständig. Året var 2003 och vi hade precis köpt Zelda The Wind Waker och vi spenderade sjukt många timmar med den lille grönklädde tomten och hans lilla båt. Men för att hänga med låt oss spola tillbaka bandet till stunden då mitt ex gjorde det livsomvändande beslutet att köpa ett piratminneskort med oändligt utrymme. Nej, minneskortet kom inte med ett träben och ögonlapp med en pratglad svärande papegoja, det kom i en låda producerad i ett land där kvaliteten är ungefär lika hög som kostnaden på varan och jag kan ju avslöja att denna var billig. På denna tid levde vi i bubblan att ordspråket "Smakar det så kostar det" var ren och skär båg men nu vet vi bättre.

Varför vet vi nu då bättre? Sätt dig tillrätta så ska jag berätta en liten historia om en stackars tösabit som spelade 50 timmar vilka som mer kändes som 200 eftersom hon fick slita med pussel i evigheter vilket om oturen var framme kunde ha lett till tidig hårlöshet. Så en morgon skuttade hon med tjolahoppsteg till sin konsol ivrig att fortsätta sitt äventyr och fattade handkontrollen när hon möttes av ett felmeddelande i form av " Ingen sparfil hittades, vill du skapa en ny?" Meddelandet möttes av chockad tystnad, och följdes av ett vansinnigt morrande medans tösabiten visade tänderna samtidigt som hon frenetiskt letade efter filerna som om de var en borttappad strumpa som egentligen bara glömts kvar i torktumlaren och snart skulle komma till rätta bara hon letade lite mer noggrant. Historien om tösabiten fick ett snöpligt slut, för efter den dagen sattes aldrig mer ett Zelda-spel in i hennes konsoler. Zelda var Persona non grata. Aldrig mer löste hon ett pussel med Link och aldrig mer sökte hon efter Zelda. Hon hade mött sin Goliat, sin Nemesis. Hon var slagen. The end.

Death Stranding

Vart jag än läste så öste alla på med beröm med ord som "Ett mästerverk", "Ett rent konstverk" och " 9 av 10 bananer". Hideo Kojima, mannen bakom grymma Metal Gear Solid var skaparen så vad kunde liksom gå fel, vi snackar ju legenden bakom Solid Snake. Och jag svalde verkligen allt med hull och hår och sprang som en galning till närmaste spelbutik som sålde spel till överpriser, och ut gick jag sjuhundra spänn fattigare men med förväntan i mina steg och ett sprillans nytt Death Stranding i näven. Efter tre timmars spelande pausade jag spelet och kliade mig i bakhuvudet lite förundrat. Jag vände och vred på baksidan på fodralet och läste orden " Morgondagen är i dina händer. Koppla samman ett splittrat samhälle för att rädda mänskligheten". Det jag spenderat de senaste tre timmarna med att göra kändes inte så nobelt som att rädda mänskligheten.

Är det verkligen det man känner när man jobbar för UPS, DHL eller Jetpak? Att man räddar mänskligheten? Kanske om världen består av medelålders kvinnor som handlar från Tv-Shop stup i kvarten? För det enda jag hade gjorde i spelet var just att springa som ett underbetalt transportbud med paket från huvud till tå på min kropp fram och tillbaka mellan karga bergstoppar medans några svarta oljefläckar försökte stoppa min framfart. Kliade mig lite till i huvudet och funderade lite om oljemonstren representerade våra svenska skatter och tullavgifter? Var det Stefan som jagade mig? Frågorna var många och den främsta var väl egentligen varför jag släpade omkring på ett foster i en plastlåda på magen.

Jag kämpade vidare, tänkte att snart så släpper det, snart kommer du gilla det. Men nej, snart kom aldrig för mig. Det var helt enkelt bara för konstigt. Och jag är tillräckligt konstig på egen hand, behöver ju inte krångla till det liksom. Så jag gjorde det jag aldrig gör, jag avslutade innan jag spelat färdigt. Så jag lever fortfarande i just ovissheten om det där fostret. Kanske borde jag googla men det är trots allt inget som håller mig vaken om natten. Så lite gav det mig, spelet. Det var bara inte ett spel för mig även om de flesta höjde det till skyarna. Kanske har jag bara dålig smak? Kanske var jag för korkad att se och förstå storheten? Kanske var jag bara av en annan åsikt. Och det är ju så med allt i slutändan. Smaken är ju som baken, delad. No pun intended. Gråter fortfarande i smyg åt mina sju hundra kronor. Men spelet står här i hyllan. Kanske gör jag ett nytt försök en dag? Kanske kommer jag gilla att leverera lådor? Kanske kommer jag lära mig uppskatta meningslös motion en låda i taget? Kanske. Men det är ett vagt kanske.

Nintendo Gamecube

Inga konsoler gav mig så mycket kärlek som mina två gamla konsoler NES och Super Nintendo som fortfarande hänger med mig än idag, 35 år senare. Man kan liksom inte lista alla timmar man la på att sitta där i skräddarställning på golvet i sitt barnrum på en heltäckningsmatta som luktade skumt antagligen av min förkärlek att gå byxlös och stirra upp på den röda Tv-n som gav oss tidig nackspärr. Vår närmsta granne på den tiden gick med ständig nackspärrskudde på sig som en förlaga av "Grannen" i Beck men det berodde tydligen inte på att hon också satt byxlös och spelade Nintendo hela dagarna utan för att hon satt vid köksfönstret och spanade för att hålla kolla på vad alla grannarna hade för sig i ren Säpoanda.

Kan knappt räkna alla gånger hon sabbade för mig när jag stod och hittade på sattyg och mamma magiskt dök upp och avbröt det roliga. Tur för henne var detta tiden innan "Snitches get stitches" och ungar som saknade två framtänder och läspade inte var särskilt gangsta. Idag skulle hon levt farligt. Eller nja, inte. 42-åriga spelnördande bambatanter är inte heller särskilt gangsta. Men poängen jag ville komma till innan jag gick vilse i byxlöshet och nackkragar var att på denna tid tröttnade man inte på att spela samma spel om och om igen. Detta var på tiden innan ungar fick allt de pekade på och när man väl fick något så var det för att det var din födelsedag eller julafton. Det betyder att jag då ägde fem hela spel under alla dessa år. Fem spel är med dagens räkning lika med noll men då var det en otrolig skattgömma som jag sparade till och var sjukt stolt över. Jag tröttnade aldrig på dessa spel och de höll mig sysselsatt och road till max.

Detsamma kan jag då inte säga om min Gamecube. Precis som med Xbox One köptes den på helt fel premisser. Premissen stavades Resident Evil 4. Efter att ha blivit såld på just den serien sen vi först spelade den på Playstation 1 blev det ramaskri i hushållet när vi upptäckte att fortsättningen på skräckäventyret gjort myteri och gått över till en annan spelkonsol. Jag förstod aldrig när mormor Evy satt och skrek landsförrädare varje gång hon såg Gunde på Tv för att han slutade när han var på topp, men nu förstod jag lite bättre. De hade mage att byta till en spelkonsol vi inte ägde. Så vi gjorde det, vi la tusentals kronor på en konsol bara för ett endaste litet spel, ett superspel, men trots allt bara ett ynka spel.

Med detta i bagaget kunde man ju trott att vi skulle lärt oss något i den kommande Xbox-affären men mitt minne är tydligen lika effektivt som mitt tålamod, på tok för dåligt, rent ut sagt uselt. Visst det blev mer spel än ett, men inte så många som jag hade önskat. Det blev tolv stycken faktiskt men så fort de tolv spelades ut blev konsolen stående i glömskan när både Playstation 2 och Xbox spottade ut mer intressanta spel i massiv fart än vad Nintendo gjorde. Precis som Xbox One kan jag inte säga att Gamecube är en dålig konsol, det var bara ett riktigt dåligt och dyrt köp för några ynka spel. Hade jag väntat bara en liten stund till hade mitt älskade Resident Evil 4 släppts till Playstation 2 men som sagt, börjar tröttna på att läsa om mitt egna icke existerande tålamod som verkar leda mig in i trubbel ständigt.

Playstation 4-handkontroll i Rose Gold-kopia

När Sony släppte handkontrollen i Rose Gold väcktes min inre prinsessa som dog någonstans i Barbie-fasen när jag var typ åtta eller nio år gammal. Jag har alltid varit en nattsvart tösabit men hade en period av femtio nyanser av brunt och en liten touch av orange i slutet av sjuttiotalet men den tänker jag inte ta cred för eftersom jag då gick i blöjor och min brist på mode och smak låg helt i min mamma Catherines händer. Men nu plötsligt väcktes min längtan efter bubbelgumrosa. Kanske en fyrtioårs kris där män köper motorcykel och skaffar en brud på sjutton år vid sin sida medans vi kärringar doppar oss i puderrosa och längtar i smyg efter vår Barbie-samling? Vad vet jag, men jag visste där och då att den kontrollen skulle bli min.

Pricerunner surfades det in på och där hittade jag en som till min stora överraskning var för nästan halva priset. Jag lusläste säljsidans beskrivning och hittade inget som tydde på att det inte skulle vara annat än original och efter min dunst med Joytech är jag nu en smart kvinna som vägrar just kopior. Sagt och gjort, handkontrollen beställdes och kom och lyckan var stor för den var precis så fin som jag hade trott. Tills jag satte den i händerna och startade ett spel. Det kändes skumt. Kunde inte riktigt sätta fingrarna på vad det var, men någonting var fel. Ungefär som känslan att ha stringtrosor på sig, de ska typ vara så men hjärnan signalerar ändå till dig att dina trosor åkt in mellan dina skinkor och din rumpa håller på att äta upp tyget och svälja och nu måste pillas ut. Det kändes träigt och knapparna var som om någon hade spillt läsk på dom och gav en känsla av försening i varje hopp.

Jag synade handkontrollen under lupp och såg ingen skillnad annat än att den kändes lättare. Varningsklockorna ringde redan där, min morfar Percy sa alltid att kvalitet var tungt och det stämmer faktiskt bra än idag. Man känner liksom när det är smäck. Och denna ulv i fårakläder var allt annat än Sony original. Jag såg det sedan, det var mitt framför ögonen på mig och ett under att jag missat det, den saknade Playstationloggan på PS-knappen. Den var helt svart. Men ingenstans på hela handkontrollen står det en annan tillverkare, ingenstans. Jag har besökt sidan jag köpte på och läst om informationen där men där finns ingen. Den säljs som Playstation 4 handkontroll Rose Gold och inget annat. Men priset borde ha lyft på mina ögonbryn men min inre smålänning nekar till alla anklagelser. Så den ligger här i hyllan. Ibland när jag fotar lägger jag fram den för den är snygg och gör sig snygg på bild. Men som handkontroll är det totalt oduglig. Den ger inte rätta känslan. Och känslan är allt.

Har du gjort några dumma inköp som grämer dig och din plånbok?