Top 10: Hästar i spel

Ingen open-world utan häst som det gamla ordspråket lyder men det är väl att ta i kanske. Det finns förstås gott om open-world-spel utan häst och även linjära lir som innehåller rikligt med pålle men det är i öppna spelvärldar den trogna travaren gör sig allra bäst. Det är nämligen ett av de bästa sätten för att snabbt kunna ta sig från en plats till en annan, utan att gå miste om den vackra spelvärlden och eventuella side quests på vägen.

Fast travel? Ja visst, snabbresor och teleporteringar i all ära men då missar man ju allt det där fina, det ljuva och det sköna. En detaljrik värld som utvecklare slitit med i åratal. Visst, man sparar tid och det kan finnas ett visst värde i det också. Tid är ju som bekant pengar, som ett annat, kanske mer välkänt ordspråk lyder men hela upplevelsen komprimeras förstås. Det blir som att beställa in en trerätters och gå från förrätten direkt till desserten. Betala fullpris men missa hela varmrätten liksom. Nej, häst skall det vara. Men vilken häst är egentligen allra bäst?

Innan vi river av listan är det såklart viktigt att reda ut vad som gör en häst bäst. Kriterierna är många och det är inte så enkelt att traktens rent grafiskt finaste kuse per automatik får vem som helst att gå man ur huse. Inte heller måste det vara den snabbaste havremopeden, den som är värsta torpeden. Eller den modiga kraken, den som aldrig backar från en fight, den med största... Baken? Och hur viktig är hästen egentligen? Hur stor roll spelar den faktiskt i aktuellt spel? Nej, här måste alla egenskaper vägas in innan en vinnare kan koras.

Du har väl inte missat de tidigare delarna ur denna artikelföljetong?
Top 10: Dead by Daylight-mördare
Top 10: Tekken-fighters
Top 10: Dirt Rally 2.0-sträckor
Top 10: Halo-banor

(10) Namnlös attackhäst / Battlefield 1
I en spelserie som gjort sig känd för sina tunga tanks, fräsiga flygplan och feta fartyg fanns det faktiskt också livs levande krigsmaskiner. Där och då, 2016 fanns det hästar för allra första och sista (?) gången i serien. Och det var verkligen inte vilka hästar som helst. De var snabbare än en Fokker, saknade helt nerver och kunde hoppa högre än Sergej Bubka. Ibland kunde Brunte till och med skutta in genom fönstret på en byggnad och göra livet riktigt surt för de icke ont anande prickskyttar som satt där inne och tryckte och bara väntade på ett perfekt ögonblick. Och de var tåliga också. Inte ens ett välriktat pansarskott i mulen satte stopp för min rage-rytt i betan. Ryttaren kunde alltid dö men attackhästen den travade vidare. Och den dödade allt i sin väg. Allt.

(09) D-Horse / Metal Gear Solid V: The Phantom Pain
Big Boss är en krigshoarder. Han sitter på extrema mängder militär hårdvara och kan ringa in en lufträd när som helst så det är klart att han har en häst till sitt förfogande. En rätt stökig sådan dessutom, som kan bli din. Den är grym på stealth och kan också röra sig i hög hastighet genom den karga öknen men den har framför allt en egenskap andra spelhästar saknar. Eftersom Kojima är Kojima kan fekaliefålen D-Horse släppa ett rejält lass hästdynga från den bakre regionen med en enda knapptryckning. Något som fiendefordon sedan kan sladda runt i. Mitt tolvåriga jag skrattar så att jag gråter och Marie svimmar förmodligen av lycka.

(08) Nobu, Sora & Kage / Ghost of Tsushima
I en av generationens absolut vackraste spelvärldar vill man förstås se hela härligheten i all sin nakna naturliga prakt och var gör man det bäst om inte från hästryggen. Det är enbart kosmetiska skillnader mellan de tre alternativ Samuraj-Jin har till sitt förfogande, Nobu, Sora och Kage så det spelar ingen roll vilken springare man väljer, de kommer att uppföra sig exakt likadant. Gemensamt är dock att de förutom sin estetiska fulländning är otroligt lättstyrda, odödliga och extremt hariga. De sticker direkt när det vankas duell på marknivå vilket kan vara lite irriterande i början då man tvingas fly till fots om det skulle hetta till men de kan å andra sidan aldrig dö. Hästen puffar också på Jin lätt med mulen vilket förstås är både urgulligt och verklighetstroget när djur och ryttare står så nära varandra som de gör här.

(07) Shimmer / The Last of Us Part II
Att ta sig fram genom Naughty Dogs postapokalyptiska Seattle är ingenting annat än en ynnest. Om man helt bortser från både gameplay och story och enbart ser till spelvärlden är den ytterst svårslagen. Det fanns så otroligt mycket att se att jag ofta var tvungen att bara stanna till och insupa atmosfären under mina tre genomspelningar. Addera sedan en häst som transportmedel. En ståtlig rackare som lyder din minsta vink spelmässigt men samtidigt beter sig precis som en häst skulle göra i verkligheten. En häst som blir långsammare och mer orolig i svår terräng än i stadsmiljö. En kuse som ser ut och låter exakt som en häst skall. Vilket också förstås känns helt rimligt med tanke på att Naughty Dog använde riktiga djur för motion-caption. Synnerligen välinvesterade slantar om man frågar mig.

(06) Phobos / Assassin's Creed: Odyssey
Det finns hästar i de allra flesta Assassin's Creed, vissa bättre, andra sämre men om jag måste välja faller ändå valet på den grekiska övärlden. Dels på grund av den massiva kartan där häst i princip är ett måste men också på grund av spelmekaniken. Det är helt enkelt den hästen som känns bäst att rida, även om det är ytterst marginellt eftersom samma modell används i både Origins och Valhalla. Mycket annat finns det inte att säga om Phobos. Det är en stabil standardhäst som varken framkallar eufori eller dysfori. Visst blir man lack när havremoppen plötsligt beslutar sig för att hoppa nedför ett berg men samtidigt förstår man ju. Har man traskat runt en landmassa på 130 kvadratkilometer med en hyperaktiv lönnmördare på ryggen så orkar man väl inte mer till slut. Till sist tar det virtuella tålamodet slut helt enkelt.

(05) Agro / Shadow of the Colossus
Alla som har satt sin fot i Shadow of the Colossus karga och ensamma värld vet värdet av en kompanjon. En svårstyrd sådan förvisso men ändå en trogen vän och vapendragare i vått och torrt. En buddy genom eld och genom vatten. Agro är alltid där, redo att erbjuda rygg eller skydd. Vissa av spelets kolosser kan inte ens besegras utan häst och det säger förstås något om vikten av deras starka vänskapsband. Wander klarar sig inte utan Argo och Argo överlever inte utan Wander. Något som också görs väldigt tydligt när Argo faktiskt "dör." Som spelare blir man lika berörd som huvudpersonen själv och när det visar sig att Agro faktiskt överlevt och kommer haltande ut ur skuggorna går hjärtat sönder där inne i bröstkorgen. Det där är förstås så jävla vackert att det står ut som ett av de mest känslosamma spelögonblicken genom alla tider.

(04) Death / Red Dead Redemption
Red Dead Redemption var långt före sin tid i många avseenden, inte minst när det kom till hästar och bäst av dem alla var Döden, en av fyra apokalyptiska hästar från DLC:t Undead Nightmare. Jag minns det som vore det i går. Jag satt där på ett trött ök och funderade på om det här var allt när jag fick reda på att det fanns en dödshäst att fiska upp när spelet var avklarat. Och så blev det ju. Så fort jag hade döden i min ägo steg den generella livskvaliteten avsevärt. Det räckte med att rida rakt in i ett odött fanstyg för att förpassa honom tillbaka till helvetets gapande slukhål i en explosion av kroppsvätskor och att rikta mulen rätt in i en myllrande zombiehord var ren ambrosia för själen. Nästintill odödlig och snabb som Satan själv for Döden fram längs dammiga stigar och genom kusliga spökstäder. Efter sig lämnade han en spöklik dimma som en påminnelse om att här går ingen chupacabra säker. Red Dead Redemption är inte bara ett av tidernas bästa lir, det bjöd också på den mest brutala hästen. Någonsin.

(03) Epona / The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Epona är en fin och trygg gammal trotjänare, en snel hest som har följt med spelserien från Ocarina of Time ända fram till senaste Breath of the Wild men det är från Ocarina of Time jag med delad glädje och frustration minns märren. Det var ändå där det började. Häst i spel, och jag kommer ihåg hur otroligt det kändes, där och då. Att slippa ta apostlahästarna för att ta sig fram över, ett på den tiden enormt Hyrule för att istället hoppa upp på Epona och rida, som man då tyckte vindsnabbt mot soluppgången. Samtidigt minns jag hur jag var tvungen att plocka fram den där förbannade tvärflöjten och spela Epona's Song varje gång jag behövde nyttja hennes tjänster. Det där tvångsflöjtandet försvann sedan i Breath of the Wild, tack och lov. Det hade förstås varit ohållbart att fortsätta med det där i modern tid och vreden på Nintendos sociala medier skulle förmodligen sakna motstycke.

(02) Arabiskt fullblod / Red Dead Redemption 2
En av de mest unika aspekterna i Red Dead Redemption 2 är hästarna. Som den här listan förkunnar har hästar förekommit i spel sedan urminnes tider men Rockstar nöjde sig inte med några halvmesyrer. De skulle bara vara bäst på häst och så blev det också. Om man enbart tittar till realism vill säga. Istället för att bara vara ett transportmedel mellan två sträckor blev nu hästen en allierad. Den var Arthur Morgans trygga högra hand och inte sällan, skillnaden mellan liv och död. Det var inte bara tal om en enstaka, utvald pålle heller. Nej oavsett vilken häst du väljer i Red Dead Redemption 2 får du en livskamrat med både realistisk personlighet och pung. För det har väl knappast någon missat. Att hästarnas testiklar förändras beroende på klimat och det där kan ju tyckas vara tämligen töntigt men det säger ju en hel del om hur mycket tid och resurser Rockstar faktiskt har lagt ner på sina kusar. Alla hästraser har olika egenskaper, styrkor och svagheter och dess fysiska status påverkas också av hur Morgan sköter den. Bäst av alla är dock det sällsynta arabiska fullblodet, i synnerhet den vita varianten. En svårtämjd hingst med ett eldigt temperament men om du lyckas får tag i den är du ett sånt jävla mockel. Alla i vilda västern vill ha den men när det arabiska fullblodet väl är i din ägo byter du aldrig, inte ens under revolverhot.

(01) Roach / The Witcher 3: Wild Hunt
Men när det kommer till epitetet bäst häst finns det ingen som slår Roach på hovarna. Jag har plöjt ner hundratals timmar i Witcher 3 men utan Roach hade det inte gått. Roach är definitivt inte den mest lydiga av springare, inte heller är hon, för det är faktiskt ett sto någon grafisk fulländning. Hon är inte heller lätt att styra och hon har en förkärlek att spawna på de mest oväntade platser, gärna på tak av någon outgrundlig anledning men hon har det där alla andra hästar i listan saknar. En avslappnad syn på livet som häst. En skön happy-go-lucky-attityd som gör att hon ständigt hamnar i trubbel. Men Roach är inte bara oumbärlig för långa transportsträckor och Geralts allra käraste vän, hon är dessutom den bästa packåsnan på listan. Hon kan bära orimliga mängder prylar för sin husbonde och det är inte bara rustningar och svärd utan även groteska avhuggna huvuden från vattenhäxor och annat sattyg som Geralt spontanslaktat genom sin episka resa genom kontinenten. Dessutom kan hon något som ingen annan häst i listan grejar. Hon kan prata med sin ryttare. Bara i en side quest i expansionen Blood and Wine, där Geralt har halsat kraftiga hallucinogena droger, men ändå. Vi snackar faktiskt talande häst här och tillsammans ger de sig ut på spökjakt för att lösa ett mysterium som kretsar kring en vilsen vålnad. Aldrig någonsin har en häst varit så komplex, udda, älskad och hatad.

Vilken är din favorithäst i spel?