Svenska
Gamereactor
artiklar

Enastående Eskapism (3)

Det är alltså dags för den tredje omgången av denna artikelserie där Hegevall berättar om en ny hög med titlar som erbjuder otrolig atmosfär...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Enastående Eskapism (1)
Enastående Eskapism (2)

Enastående Eskapism (3)

Half-Life
Samtliga tre Half-Life-spel är proppade av förtjänster såsom briljant, miljöbaserat berättande, strålande karaktärer, fantastisk spelmekanik och klanderfri design och samtliga spel erbjuder otrolig atmosfär. Bäst av dem gällande ren eskapism anser jag att Half-Life är, det första äventyret som med sin tryckande, ständigt närvarande klaustrofobi smäller högst. När jag för första gången spelade igenom Valves makalösa debuttitel var jag fast redan under den inledande tågfärden. Och då menar jag fastnaglad vid skärmen, hypnotiserad. De resterande 18 timmarna var dränkta i atmosfär och att jag levde livet som Gordon Freeman under min genomspelning rådde det aldrig några tvivel om.

Enastående Eskapism (3)
Detta är en annons:

Resident Evil 2: Remake
Originalet var väldigt bra. Väldigt, väldigt bra. Nästan lika briljant som föregångaren och dränkt i atmosfär. 2019 års nyversion var dock ännu bättre, på allt, och även på de ställen där Capcom tagit sig friheter att ändra på älskvärda originalsekvenser, lyckades Resident Evil 2 Remake med konststycket att förtrolla, hypnotisera och skrämma skiten ur mig på ett sätt som väldigt få spel någonsin gjort.

Enastående Eskapism (3)

Subnautica
2018-års "sleeper hit" från mikrostudion Unknown Worlds var väl i mångt och mycket ett spel som jag aldrig trodde att jag skulle fastna för, eller ens testa. Den där typen av sim/äventyr har genom åren helt enkelt aldrig lockat mig, även om Sim City en gång i tiden var allt jag överhuvudtaget brydde mig om. Men... Ja. Subnautica trollband mig från första stund och sedan dess har jag tillbringat kanske lite väl många timmar under ytan i detta fantastiska äventyr. Atmosfären som Unknown Worlds bjuder på här är smått sanslös och detta är enligt mig ett av de där titlarna där man bara kan förlora grepp om tid och rum och bara spela hela nätterna igenom.

Enastående Eskapism (3)
Detta är en annons:

Dirt Rally 2.0
Före detta WRC2-världsmästaren och Global RallyX-proffset Patrik Sandell sade det bäst när jag och han tävlade i Gamereactors Racingsimulator (Dirt Rally 2.0) för ett antal månader sedan. "RallyX är såklart kul men rally är roligare, rally är om ett äventyr snarare än en inrutad stadium-sport och den delen fångar det här spelet på bästa sätt". Jag skulle inte kunna hålla med honom mer. Dirt Rally 2.0 känns i många fall som ett bilburet äventyr, en egen värld, där jag ofta och gärna djupdyker.

Enastående Eskapism (3)

Alien Isolation
Stämning. Stämning. Stämning. Atmosfär. Atmosfär. Atmosfär. Skräck. Skräck. Skräck. Det råder för egen del noll tvekan om att strategikungarna Creative Assemblys hyllade skräckstund innehåller osannolikt superb atmosfär och därmed är ett självklar del av denna artikelserie om enastående eskapism.

Enastående Eskapism (3)

LA Noire
Att sätta spelaren i en tidsmaskin, flyga tillbaka han/hon till 1947 års Los Angeles, efterkrigstidens slitsamma samtid dränkt i rasmotsättningar, organiserad brottslighet och en kroniskt underbemannad poliskår - Är såklart ingen enkel uppgift. Det var väl såklart också därför som utvecklarna hemma hos Team Bondhi tvingades arbeta dygnen runt i princip sju års tid för att färdigställa ett av de mest ambitiösa spelen genom alla tider, och när det kommer till eskapism finns det verkligen inte särskilt mycket som slår LA Noire på fingrarna. Film noir-känslan är lysande rakt igenom, karaktärerna djuplodande, nyanserade, mångbottnade och storyn intressant, spännande och icke-förutsägbar.

Enastående Eskapism (3)

Metro 2033
Med Metro 2033 lyckades studion A4 Games blanda skräcken från Fear och Resident Evil med berättandet och atmosfären från bland annat Half-Life - och resultatet var startskottet på en av de senare årens mest omtyckta spelserier. Metro 2033 var strålande, och atmosfären var fantastisk. Att krypa runt i det underjordiska tunnelbanesystemet under Moskva i en påträngande ogästvänlig alternativ framtid där kärnvapenkrig ödelagt merparten av planeten, var och är en upplevelse utöver det vanliga. Uppföljarna har varit bättre på flertalet saker men inte när det kommer till ren atmosfär, där är ettan fortfarande bäst.

Enastående Eskapism (3)

Journey
De vidsträckta ökenlandskapen, den glimrande bergstoppen långt borta i horisonten och en viss mängd mystik som i mångt och mycket kom av bristen på förklaringar - var starten på det jag anser vara tidernas bästa indiespel och en av de där upplevelserna som jag aldrig kommer att glömma. That Game Companys bejublade äventyr var lika vackert som finstämd och spelmässigt effektivt och atmosfären var genuint fenomenal, genom hela det tre timmar korta äventyret. Jag har under alla mina år bara gråtit två gånger med en spelkontroll i nävarna och en av de gångerna var när på slutet av Journey, när min fantastiska resa led mot sitt slut.

Enastående Eskapism (3)

The Last of Us
Jag skrev ju, som du vet, om uppföljaren i min förra artikel om Enastående Eskapism och även om det kanske torde vara allmänt vedertaget att föregångaren erbjöd minst lika superb atmosfär, känner jag att det definitivt är värt att nämna Naughty Dogs briljanta dramathriller, oberoende av vad som sker i den strålande uppföljaren. För The Last of Us var och förblir ett av de mest atmosfäriska spelen som någonsin skapat. Från introt där i övernattningslägenheten innanför polisgränsen till de första stegen utanför karatänzoonen, med tonårstjejen Ellie i tätt släptåg - är för mig själva definitionen av vad eskapism är. De följande 17 timmarna innebar en inlevelse som gjorde att jag inte sällan skrek, grät och svettades - ymnigt.

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Enastående Eskapism (1)
Enastående Eskapism (2)



Loading next content