Svenska
Gamereactor
artiklar

Min spelodyssé: Henric

I denna artikelserie berättar redaktionen om sina egna personliga tankar om spelens betydelse, dess påverkan och hur våran spelsmak förändrats över tid...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Min 24-åriga ålder gör mig till redaktionens yngsta skribent. Men trots detta har jag ungefär 20 års erfarenhet av spel och jag tänkte bjuda med dig på min resa från dess att jag började spela till och med idag. Vi börjar resan år 1999...

Min första kontakt i form av spel börjar under andra delen av 1999. På min pappas kontor hemma stod hans dator som mestadels bestod av husritningar eftersom hans arbete då var att göra ritningar av hus som skulle byggas. Men en liten, liten del av hårddisken var reserverat åt Pac-Man. Den titel som kom att bli det första jag lirade. Jag satt ofta bredvid min storebror när han åt upp alla gula pluttar medan han jagades av de färgglada spökena. Snart fick jag också testa på, och jag spelade i absurdum. Det skulle inte dröja länge innan mamma och pappa insåg min förkärlek till spel och en dag gav mig en ny skiva som pryddes av en figur jag aldrig tidigare hade sett. Rayman.

Min spelodyssé: Henric
Pac-Man var mitt första spel jag spelade och det som kom att introducera mig för spelvärlden.

Pac-Man var snart ett avslutat kapitel som jag aldrig kom att återvända till. Nu riktades istället fokus på Rayman. Eftersom det var brutalt svårt, klarade jag aldrig det men det var först då som jag började öva på mina förmågor i plattformsspel. Vid sidan av Rayman gjorde snart Attack of the Saucerman entré (som även det var vidrigt svårt för en snart fem år gammal kille). Den där datorn som tidigare hade använts av min pappa (och i viss mån av min bror) kändes numera tillhöra mig. Vid den här tiden hade spel blivit något jag älskade att tillbringa mina dagar med och det gick så långt att jag drömde om det.

Hela min familj sov på övervåningen under min barndom. En natt vaknade mamma av att hon hörde något från nedervåningen och på väg ned mot trappen såg hon att min säng var tom, vilket inte var jättekonstigt egentligen. Jag gick nämligen i sömnen otroligt mycket som barn, och den där natten fann hon mig i kontorsstolen. Stirrandes in den avstängda datorskärmen. ''Vad gör du, Henric?'', frågade hon. ''Jag ska spela dator med Joacim.'', svarade jag.

I somras kikade jag på gamla videoband från tidigt 2000-tal som mina föräldrar filmade. Jag såg då en video på min 5-årsdag där jag hastigt river upp ett mindre paket, innehållandes min första spelkonsol. Gameboy Color. ''Men jag har ju inga spel?'', sa jag både glatt överraskad och snopen. Men i nästa paket låg Pokémon Red och jag tror än idag att jag inte tillbringat mer tid med någon annat titel än just det. Var jag än gick (med undantag för förskolan) följde min Gameboy med mig. Faktum är att jag ramlat ned för trappen två gånger för att jag inte kunde släppa blicken från Pokémon Red.

Min spelodyssé: Henric
Time for Pokémon! Under min tidiga uppväxt fanns det alltid tid för Pokémon. Alltid.

Samma år fick jag och min bror ett Nintendo 64 som jag till största del ersatte min Gameboy med när jag var hemma. Super Mario 64, The Legend of Zelda: Ocarina of Time, Super Smash Bros., Pokémon Stadium, Mickey's Speedway USA, Mario Kart 64 och Diddy Kong Racing gick varmt hemma hos oss. Men helt fri från andra konsoler var jag inte. Min klasskamrats pappa hade ett Xbox som vi ofta lirade på när jag lekte hos henne där vi lirade Ty the Tasmanian Tiger 2: Bush Rescue, Blinx: The Time Sweeper och Shrek 2. Min kusin hade dessutom emuleringar av gamla Nes-titlar och hemma hos henne lirade vi alltid Mega Man och Super Mario World. Min bästa barndomskompis hade Playstation och hos honom lirade vi mängder av Crash Bandicoot, Tekken 2 och Spyro the Dragon. Men hemma kom min tid att präglas av Nintendo 64 även om jag spelade en del Disney-spel på datorn. Ända fram tills att min bror köpte Nintendo Gamecube.

Min bror fick inte äga sin konsol länge innan jag var där och skulle snylta. Eftersom han spelade NHL och Spider-Man om dagarna fick jag därför vara smart och spela när han inte gjorde det. Och som den morgonmänniskan jag var gick jag därför upp tidigt (vi snackar klockan 6.00 eller så) på helgerna för att första kolla på TV och sedan smyga in på hans rum och lira på den lilla tjock-TV:n medan han låg och sov bara en halvmeter ifrån mig. Tiden med Rayman och Pac-Man var sedan länge borta, och nu vigde jag all min tid åt Nintendos titlar. Mario Party 4, Super Mario Sunshine, Sonic Heroes, Pokémon XD: Gale of Darkness, The Legend of Zelda: Wind Waker och Super Smash Bros. Melée var de spelskivor som oftast satt i konsolen. Min barndom präglades helt enkelt av Nintendos egna varumärken.

Under 2007 var jag så fruktansvärt avundsjuk på mina kompisar vars föräldrar köpt Nintendo Wii åt dem. Jag tyckte det såg så förbaskat häftigt ut att stå där och vifta på kontrollen för att spela. Ett helt år av avundsjuka tog dock slut när jag på julaftonen rev upp den julklappen som jag fått. Högst upp på listan stod Nintendo Wii och jag skojar inte när jag säger att den där Nintendo 64-killen på YouTube likaväl hade kunnat vara jag den där julaftonen. Barnvänliga titlar var de enda jag lirade fram till 2009 när jag fick testa demon av X-Men Origins: Wolverine på Xbox 360. Jag älskade filmen (jag var 13, okej?) och därför älskade jag spelet och hur våldsamt det kändes. Jag minns även hur förbjudet det kändes att spela något så våldsamt. Min bror, som redan ägde Xbox 360, införskaffade Wolverine och detsamma gjorde jag. Problemet var att medan han köpte det till Xbox 360, köpte jag det till Nintendo Wii. Besvikelsen var obeskrivlig. Jag tänkte för mig själv där och då att vill man uppleva bra spel som inte är Super Mario eller Zelda, får man helt enkelt spela på andra konsoler. Jag hade då även testat demon av Batman: Arkham Asylum som inte ens fanns till Nintendo Wii utan fick köpa det till PC. Eftersom jag inte uppnådde systemkraven laggade det något enormt, men envist fortsatte jag ändå (vilket känns helt otänkbart idag). Detsamma gällde Splinter Cell: Conviction. Jag var helt enkelt tvungen att inom snar framtid skaffa mig en annan konsol. Sagt och gjort spenderade jag mina få pengar på Xbox 360 Slim och Kinect.

Min spelodyssé: Henric
X-Men Origins: Wolverine var det spel som fick mig att lämna de lite mer barnvänliga spelen bakom mig för att istället intressera mig för blod. Idag älskar jag blod, och inälvor. Och Marmelad.

Fastän jag kände att det där med rörelsebaserade kontroller var lite passé var jag ändå så imponerad av Kinect och tekniken. Jag skulle bara äga en. Men det blev en ganska kort tid ihop med Kinect för jag insåg sedan vilken besvikelse det var. Jag tror att den här perioden formade mig väldigt mycket från att tidigare spela barnvänliga äventyr till att äntra en ny arena. Jag började läsa Gamereactor och utvecklade en kritisk förmåga. Jag började hänga på fritidsgården och lirade Halo 3 och Guitar Hero III: Legends of Rock. Jag började spela Mortal Kombat (9), Alan Wake, Call of Duty - ja, allt jag tidigare aldrig ens hade rört vid.

I början av gymnasiet var spelande framför TV:n i princip obefintligt. Visst, jag köpte Nintendo Wii U men tillbringade ganska lite tid med den. PC var det enda tänkbara, mer eller mindre. The Elder Scrolls V: Skyrim, Bioshock, Counter-Strike: Global Offensive, Amnesia: The Dark Descent, Half-Life 2... Ja, PC var det enda jag lirade. Åtminstone till dess att Microsoft och Sony slog på trumman och lanserade Xbox One och Playstation 4. Jag hade nyligen börjat umgås med Kenny (som ni trogna läsare säkerligen minns) och han och hans andra kompisar hade skaffat Xbox One. Ingen jag kände ägde Playstation 4 och jag ville därför spela Xbox ihop med mina kompisar. Det blev, av någon konstig anledning, aldrig så utan jag spelade mestadels själv på konsolen. Men snart blev jag varse om Sonys enastående singleplayerspel och lånade min kompis Playstation 3 för att uppleva Uncharted-trilogin och The Last of Us för första gången. Där och då förändrades min bild av spel och narrativ. Och jag visste att Xbox One kanske inte var spelkonsolen för mig. Jag var tvungen att skaffa Playstation 4.

Min spelodyssé: Henric
The Last of Us förändrade för evigt mitt sätt att se på spel. Tack, Naughty Dog.

Efter gymnasieexamen flyttade många av mina kompisar. Jag själv blev kvar hemma och jobbade i två år. Och utan vänner att umgås med blev spel och film min främsta syssla. Efter att ha hängt på Gamereactor i så många år hade jag också börjat inse att jag under min barndom gått miste om så många guldkorn. Jag googlade på kritikerrosade spel och fick tips av mina vänner om titlar jag tidigare missat. Dessa två år bestod av otroligt mycket finkultur. Jag såg igenom IMDb:s 250 bästa filmer (som jag förvisso hade börjat något år tidigare) och lirade en mängd älskade äventyr från olika genrer. Jag spelade igenom hela Final Fantasy-serien, hela Resident Evil-serien, hela Silent Hill-serien och de tre första Metal Gear Solid-spelen. Och jag älskade det. Man kan säga att jag tog del av allt som var värt att upptäcka för att förstå vad jag gått miste om under åren. Medan många hatade antalet remasters som släpptes under förra generationen konsumerade jag gärna Heavy Rain, Shadow of the Colossus, Kingdom Hearts 2.8 Final Chapter Prologue, Shenmue (1) och Shenmue II. Det ökade bara kunskapen ännu mer om allt jag gått miste om.

Idag känner jag verkligen att jag har tagit ikapp det jag missade under min tid som ung gamer. Idag finns det i princip ingen spelserie jag är helt obekant med vilket också har medfört en ganska bred kunskap och ett förhållningssätt där jag gärna testar allt. Så länge det inte är strategi, dock. Den genren kommer jag nog aldrig lära mig uppskatta, tyvärr.

Min spelodyssé: Henric
Fastän min barndom präglades av Nintendos konsoler från sent 90-tal, har jag på senare tid upptäckt allt jag gått miste om mellan sent 80-tal till och med 2010-talet

Playstation VR var ytterligare ett bevis på att jag inte kan motstå ny teknik. Precis som med Wii och Kinect. I grund och botten gillar jag tekniken, men bristen på bra spel till Playstation 4 har gjort att jag sällan använt mitt headset i annat syfte än recensionsuppdrag. För på tal om recensionsuppdrag blev jag ju anställd här på Gamereactor 2017 vilket utvecklat min skrivförmåga, min kunskap och kritiska förhållningssätt enormt. Från att ursprungligen bara fokusera mig på serietidningar skriver jag nu minst lika mycket om film och spel vid sidan av min titel som assisterande redaktör som jag fick i fjol.

Därutöver var 2017 ett händelserikt år i form av att jag flyttade. Jag skaffade en bra TV som hade stöd för den nya tekniken som var aktuell och jag har fortsatt att spela sen dess. Jag skaffade Playstation 4 Pro, Xbox One X och Nintendo Switch. Alla för att kunna ha möjlighet att spela allt som lockar och som det finns tid för. I höstas inleddes en ny generation av spelkonsoler och jag tänkte självklart inte avvakta. Xbox One Series S fick jag innan den lanserades och Playstation 5 uthämtades på lanseringsdatumet. Jag kan helt enkelt inte få nog av denna fantastiska hobby och ser fram emot att fortsätta utvecklas, lära mig mer och helt enkelt fortsätta spela spel. För är det något jag har älskat att göra sedan 1999 är det just att spela spel.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy