Top 10: Skräckspel

De bästa skräckspelen har något gemensamt. En förmåga att leverera en känsla av oro, en obehaglig känsla att någon eller något förföljer dig och att detta ondskefulla fanskap har en lömsk plan för att kunna dräpa dig på allra värsta sätt. Grejen med skräck är ju att det skall kittla dödsskönt i kistan. Det handlar om att må bra av något som egentligen borde få oss att må dåligt. Helst skall vi känna någon form av förankring till verkligheten. Att det här faktiskt kan hända men all skräck är som bekant inte särskilt verklighetstrogen och då gäller det verkligen att utvecklarna sätter spänningen, nerven och tempot. Vi skall känna oss utsatta helt enkelt. Ett bra skräckspel kastar oss rakt i in i ett fight or flight mode där vi tappar vårt omdöme som nu präglas av ren panik. Helst skall vi agera reflexmässigt, utan tid till någon eftertanke. Det får bära eller brista helt enkelt. Så när en maskerad mördare jagar oss med skarpslipad yxa genom en mörk skogsdunge eller när vi har ett syradreglande monster i hasorna skall vår puls öka med upp till 15 slag i minuten, våra handflator skall fyllas av svettdroppar, kroppstemperaturen skall sänkas med ett par grader, muskler skall spännas och blodtrycket skola skjuta i höjden. Precis som om vi de facto hade blivit jagade i verkligheten. Läskigt men samtidigt skönt. Det skall med andra ord kännas riktigt härligt att sitta och droppa stora mängder saliv, i lätt nedkissade underbyxor.

I takt med att tekniken har utvecklats har också genren utvecklats, vilket har gett oss luttrade skräckfantaster, som börjat tvivla på mediets förmåga att leverera en upplevelse likt den vi hade när vi upptäckte titlar som Alone in the Dark och Amnesia för första gången ett nytt hopp och ett uppvaknande. Tack vare realistisk grafik, flera ljudkanaler och kanske framför allt VR finns det nu alla möjligheter att åter kunna hitta tillbaka till den där oslagbara känslan där vi på riktigt tror att vår sista stund är kommen. Den där underbara olycksbådande känslan av att vad som helst kan vänta runt nästa hörn, redo att slita oss i stycken.

Men vilka är då tidernas bästa och mest överjävliga titlar i genren enligt undertecknad? Och innan någon drar på sig hockeymasken, greppar macheten och jagar mig genom skogen med hasande fotsteg och väsande röst "Du glömde P.T" så har jag helt enkelt valt att inte ta med några spelbara demos som aldrig blev färdiga spel och inte heller korta skräckfyllda moduluppbyggda upplevelser som Face Your Fears, även om jag såg en person med kraftig spindelfobi nästan stryka med i verkligheten när jag en dag lurade ner honom i den virtuella källaren för lite spindelmys i VR.

Du har väl inte missat de tidigare delarna ur denna artikelföljetong?
Top 10: Dead by Daylight-mördare
Top 10: Tekken-fighters
Top 10: Dirt Rally 2.0-sträckor
Top 10: Dirt Rally 2.0-bilar
Top 10: Halo-banor
Top 10: Hästar i spel
Top 10: Street Fighter-kämpar
Top 10: Mortal Kombat-kämpar

(10) Layers of Fear
Alla klaustrofobikers mardröm. Indiepärlan Layers of Fear är väl i grund och botten mest en glorifierad "walking-simulator" i ett hemsökt hus men det finns ett par saker som Layers of Fear gör bättre än sina konkurrenter. För det första spelar du själv psykopat och inte som i de allra flesta spel, en hedersknyffel som skall försöka rädda sig själv eller någon annan från onda makter. Nej, här är du alltså själv den ondskan och dessutom en ytterst kreativ sådan. Du är tvungen att måla klart dina läskiga tavlor och behöver därmed samla ihop diverse material som ligger utspritt i din viktorianska herrgård och i takt med att du utforskar huset, utforskar du också ditt egna mörka sinne. För det andra är det inte bara dina läbbiga tavlor som ger kalla kårar längs med valfri rygg. Nej, det är hela huset med sina innehållsrika rum som ständigt skiftar, beroende på din sinnesstämning. Layers of Fear är ett spel så fyllt av klyschor att varje skräckfilmsälskare med stor sannolikhet har sett varenda liten detalj i någon avverkad rulle men det är helt okej. Det levererar precis det man vill ha i ett skräckspel, och dessutom med en rimlig speltid och till en ytterst förmånlig prislapp. För ett par år sedan släpptes det också en uppföljare men det är ett fruktansvärt spel och då menar jag inte på ett bra sätt. Snarare sämsta tänkbara. Det bör istället undvikas till varje pris.

(09) Alan Wake
Ett lir som inte kräver traditionella vapen, såsom hagelbrakare eller motorsåg för att skapa dålig stämning bland buset. Här är det helt andra saker som får det att dallra i den odöda tarmkanalen hos dina antagonister. Utrustad med endast en ficklampa som används för att bränna upp fiender är Alan Wake ett spel som redan där skiljer sig från mängden men ficklampan används inte bara för avrättning av styggelser medelst ljuskägla utan även för att avslöja deras riktiga identiteter. Oblygt inspirerat av Silent Hill och en smula Twin Peaks har Remedys Alan Wake tagit en välförtjänt plats långt inne i skräckspelsfantasters hjärtan och klassas nu som ett riktigt kultspel. Det är väl egentligen inte ett renodlat skräckspel som förlitar sig på jump scares och renodlad slakt utan snarare en psykologisk skräckthriller där den riktiga rädslan oftast ligger i mörkret, i atmosfären och i narrativet men samtidigt, att bli påhoppad bakifrån av ett imaginärt djävulskap i en becksvart skogsdunge är ingen lugn kvällspromenad i parken det heller. Nu går man bara i väntans tider. En väntan på den uppföljare Remedy har utlovat. Det är vi alla värda.

(08) Fatal Frame
Att japanerna är riktigt vassa på skräck är ingen nyhet. I filmbranschen har de sedan urminnes tider öst ur sig obskyra titlar med så mycket atmosfärisk psykologisk skräck att jag flera gånger har funderat på att öppna balkongdörren och hoppa ut. Filmer som har fått mången amerikansk filmbolagsdirektör att omgående kasta sig över luren och ringa in någon halvrisig regissör för en helt meningslös remake. Och det är precis den där japanska skräckfilmskänslan Tecmo har lyckats fånga i Fatal Frame, spelbranschens Camera Obscura. Upplägget är enkelt och extremt effektivt. Med endast en kamera som "vapen" vandrar du runt i huset som Gud inte bara glömde bort utan även medvetet förträngde. Kameran är ditt enda försvar mot de vålnader som hemsöker byggnaden och överallt ligger det gamla dagstidningar som berättar fruktansvärda historier om de som dött. Det har gjorts totalt fem spel i serien men det är i synnerhet första och andra som framkallar den där genuina känslan av fruktan. Faktum är att regissören till del två gick ut och hävdade att hans spel var så fasansfullt att spelare inte vågade spela klart det men nu skall vi inte ta i så att blöjknutarna går upp. Det där är en kraftig överdrift anser jag personligen men så är jag ju omåttligt härdad också och låter mig inte skrämmas så lätt. Ända tills vi kommer upp till pallplats vill säga.

(07) SOMA
Pulshöjande, nervpåfrestande och en känsla av att någonting hela tiden kryper under skinnet på dig. Precis där har du SOMA. En enda lång existensiell ångest som vägrar släppa, ens efter att spelet är slut. Egentligen är det väldigt svårt att beskriva vad det är som gör SOMA till en av de mest tärande spelupplevelserna man kan ha. Ett foto på en råtta med ett öra som växer ut ur den håriga kroppen är i spelet en ren mardröm men taget ur sin kontext är det bara en bild och som i de flesta skräckfilmer och spel är SOMA mest fruktansvärda ögonblick rent psykologiska. Visst, det finns monster och jump scares som definitivt fick mig att hoppa högt men det är när storyn rullas upp som den riktiga skräcken lyser igenom. Men SOMA hade förmodligen inte krossat mina stackars nerver på samma sätt om inte ljuddesignen höll absolut världsklass. Ett plötsligt skramlande i en ventilationstrumma eller ett tyst väsande någonstans precis ovanför mitt huvud fick mig att greppa spelkontrollen krampaktigt för att nästan plågsamt långsamt röra mig framåt. Jag visste aldrig vad som väntade runt nästa hörn och det var också det som gjorde min tid med SOMA så skräckfylld.

(06) Dead Space
Att ett sådant magiskt lir som Dead Space endast hamnar på en sjätteplats gör mig rent rasande för att vara ärlig men det säger å andra sidan en hel del om kvaliteten hos kommande spel. Samtidigt kan jag förstås inte skylla på någon annan än mig själv. Det är ju jag själv som placerar ett av EAs bästa spel genom tiderna och även ett de bästa action-horror-spelen som någonsin släppts på en nedslående sjätteplats men så kan det vara ibland, i ett universum i uppror. Då tvingas man offra magnifika speltitlar på begränsningarnas altare. Dead Space benämns ofta som spelet som fick genren att lyfta igen efter en lång period av upplevelsetorka och att som ingenjören Isaac Clarke få hoppa in i rymddräkten för att brutalmörda rymdmonster var en sådan våt skräckdröm att både gamers och kritiker jublade unisont. Hooray! Dead Space är Ridley Scotts Alien i spelform! vrålade folk på gatorna i ren extas. Själv tycker jag nog mer att det påminner mer om James Camerons actiondräpare än Scotts långsamt ångestfyllda klaustrofobiska rymdrysare. Men allra närmast sanningen ligger såklart en skön mix av de båda och däri ligger väl också storheten. Med ett ytterst tillfredsställande och för den tiden innovativt stridssystem där man behövde skjuta av lemmar i viss ordning för att kunna avrätta aktuell alien upplevde vi en spänning vi inte gjort på år och dar. Och som i all slagkraftig skräck, atmosfären. Att smyga omkring i den där sunkiga plåtburken och bara vänta på att få hjärnan mosad av monsterklor var som att bli pånyttfödd. Dead Space 3 sabbade sedan den känslan med att satsa mer på renodlad action men de två första är för evigt förknippade med ett högoktanigt rymdröj, smart blandat med smygande skräck.

(05) Silent Hill 2
Konamis och Team Silents ljuvliga psykbryt skrämde mig till sömnlöshet för tjugo år sedan och även om det första spelet innehöll rikligt med estetisk mysskräck av brutalaste slag så var uppföljaren en enda lång fosterställning. Allting med Silent Hill 2 är numera att betrakta som klassiskt och många titlar hade aldrig sett dagens ljus utan denna ikoniska skräckserie som tog slut alldeles för tidigt. Nu ser man mest Silent Hill i andra titlar, där antalet referenser förmodligen är uppe och sniffar på världsrekord i homage. Med risk för att låta tjatig men atmosfären. Här var Konami och Team Silent långt före sin tid när de bjöd spelaren på en psykologisk skräckupplevelse som där och då saknade motstycke. Hela idéen med Silent Hill 2 var att ta sig in i din hjärna för att ställa till det totalt. Målet var att du skulle tvivla på allt. Om de lyckades. Jo tjena, det kan man lugnt säga. Än i dag vet jag inte fullt ut vad som bara existerade i James egna huvud och vad som faktiskt ägde rum i den lilla vidriga staden Silent Hill och för det är jag utvecklarna evigt tacksam.

(04) Alien: Isolation
Ett år innan Alien: Isolation släpptes hade en förväntansfull och extatisk skara gamers och tillika fans av filmserien fått sitt hjärta utslitet ur bröstkorgen, trampat på och bränt till aska av Randy Pitchford och hans Gearbox Software. Vi hade alla sett trailern till Colonial Marines och satt nu hemma och tittade på klockan. Räknade ned minuterna och kände hur pulsen löpte amok. Äntligen skulle vi få ett spel i riktig Alien-miljö. Nu skulle vi till slut få sparka så mycket utomjordiskt arsle att allt annat rövkickande skulle sakna betydelse. Men så blev det ju inte. Inte alls. Det var istället vi som blev sparkade i arslet av Randy och nu skulle ett nytt spel på temat släppas. Inte av svikaren Pitchford och Gearbox förvisso men ändå. Bara året efter debaclet. Vem vågade tro på det nu? Vem i hela världen kan man lita på? Nu visade det sig tack och lov att vi faktiskt kunde lita på Creative Assembly när de sa att det här skulle bli något utöver det vanliga. För det där stämde ju. Alien: Isolation var en av de mest klaustrofobiska spelupplevelser någon gamer någonsin upplevt. Det här var back to basics. Tillbaka till Ridley Scotts klassiska katt och råtta-lek i trångt utrymme. Med endast en Xenomorph och du. Du kan inte döda den, bara gömma dig. Sällan har så mycket stresspåslag registrerats i det Lindmanska residenset som när jag satt där 2014 och lirade Alien: Isolation i totalt mörker och med hörlurar på.

(03) Amnesia: The Dark Descent
Alla visste det förstås. Att ingen top 10-lista över skräckspel någonsin kan göras utan att inkludera Frictional Games massiva hit som har skrämt livet ur fler Youtubers än något annat spel. Den insidiösa indiekärleken som kom från ingenstans, förförde mig med sitt bedrägliga dunkel och drog ner mig till de mörkaste av platser. Så många sömnlösa nätter, så mycket livsglädje som har runnit ur varje por men samtidigt så många kickar, så mycket lyckorus över varje nytt kapitel. I ett spel där du är helt försvarslös och bara kan lägga benen på ryggen så fort du blir upptäckt är förstås taktik A och O. Den taktiken stavas mörker, där ingen kan se dig. Problemet är bara att mörkret sakta driver dig till vansinne. Hela spelet är byggt på en instabil grund av high risk, low reward. Du måste helt enkelt chansa, det är enda sättet och visst, du kan klara dig för stunden men snart är du där igen och måste tillbaka in i mörkret för att åter välkomna vansinnet.

(02) Resident Evil 7: Biohazard
En av de svåraste nätter jag har haft i någon spelvärld upplevde jag hemma hos "The Baker's" en regnig natt i mörkaste november. Här tänkte jag att, har man grejat alla andra Resi så är det väl inga konstigheter det här. Mer av samma. Typ. Så här med facit i hand kan man lugnt konstatera att sällan har jag väl tagit så fel. Och den som tyckte att tidigare Resident Evil-titlar var svettiga upplevelser fick omgående känna på hur det skakade rejält i stövelskaften av ren och skär skräck när de blev varse vad de gett sig in i. Grejen med sjuan var ju att det inte bara var monster som fick blodet att frysa till is. Faktum är att fasan fanns precis överallt. Det var bara att lyfta på ett grytlock så strömmade det ut kackerlackor. Öppna en låda så ligger det något övervidrigt där och gottar sig. Bakom hörnet ser det först chill ut men så är det någon dockjävel som plötsligt rör sig och så sitter man där med falsettröst igen och sträcker sig efter burken med Valium. Och till slut hamnar man ju där. I helvetets tionde krets. För det är ju så med Dantes inferno att ju grövre du syndat, desto djupare ner hamnar du. Jag måste ha syndat något så gruvligt för snart hade jag middagshäng med det mest osköna av gäng, familjen Baker och med det också ett av de mest minnesvärda spelögonblicken i skräckspel. Någonsin. Mina riktiga problem började dock först när jag drog på mig VR-hjälmen och hoppade tillbaka in. Då var Dantes samtliga kretsar plötsligt rena Bolibompa. Jag läste något om att man aldrig bör spela över 30 minuter åt gången men det där struntade ju jag i, där och då och körde på i två timmar. Varför skulle jag bry mig om allmänna hälsorekommendationer nu när jag hade mitt livs mest ångestfyllda ögonblick? Nu när jag kände att jag bara var en ansiktsnära "jump scare" ifrån en massiv hjärtinfarkt.

(01) Outlast
Det är målfoto men hur mycket Biohazard än lyckades få mig att tveka på livet så finns det ändå ett lir som nästan fick mig att börja gråta och ringa mamma. Ett spel så överjävligt att jag var tvungen att dela upp spelandet i små korta omgångar för att inte bryta ihop totalt. Endast en timma in funderade jag på om jag inte borde skriva mitt testamente ändå. Få det gjort bara. Logiken viskade att jag skulle överleva men känslan skrek nej. Det här kommer inte att gå. Du kommer att stryka med om du fortsätter längre in i det där nedsläckta jävla mentalsjukhuset med sina smygande mördare som du inte kan göra ett dugg åt mer än att gömma dig under en blodstänkt madrass eller bredvid ett ruttnande lik i en garderob. Du kommer heller inte att bli mer härdad ju mer du spelar eftersom spelet hela tiden hittar nya vägar att överträffa sig självt i vidrighet. Jag tänkte ju ett tag att någon gång hittar jag väl i alla fall ett vapen. Och jag skulle ta vad som helst vid det här laget, bara för att kunna försvara mig men nej. Så blev det ju inte. I ett mörker, där den batterislukande handkameran ibland var mina enda fungerande ögon försökte jag med all tänkbar desperation att överleva natten men dog ständigt och det var nog inte bara på skärmen jag dog. Det var som om att en liten del inom mig också dog och jag tänkte ofta, varför utsätter jag mig egentligen för det här? Är jag möjligen dum i huvudet? Men de där olycksbådande tankarna slog jag förstås bort och snart var jag tillbaka och kände hur kroppens alla belöningssystem började arbeta för fullt. Hur adrenalinet började flöda. Blodet som kokade och dopaminet som jobbade hårt i det tysta för att jag skulle kunna överleva ännu en förödande kväll med Outlast.