Vilket är ditt drömspel? (2)

Länk till den första delen av denna artikel.

Petter Hegevall drömmer om:
Bioshock 4
Det är ju under utveckling i San Francisco, det vet vi. Spelvärlden kommer att bli öppen eller semi-öppen, det vet vi också. Resten är bara rykten men jag drömmer om att snacket kring månen som skådeplats stämmer, och att inramningen stavas sent 60-tal, retrofuturism, Kalla kriget-vibbar och rymdpirater. Jag drömmer naturligtvis även om Half-Life 3, och då helst inte i VR. Jag vill återbesöka ett nedgånget Black Mesa, igengrott, mörkt och med skräckelement, jag vill besöka Borealis, jag vill hoppa mellan att styra Gordon och Alyx och jag vill kunna kontrollera Dog via olika typer av kommandon och jag vill att allt ska vara förpackat i Source 2 med universums snyggaste grafik.

Johan Mackegård drömmer om:
Sly Coopers återkomst
Vi har alla våra favoriter när det kommer till pälsklädda plattformsmaskotar från barndomen och min egen är ingen mindre än den älskvärda mästertjuven Sly. Sist vi såg den charmiga tvättbjörnen var år 2013 då han i slutet av sin fjärde installation blev strandsatt i det forna Egypten och där har han sedan dess suttit. Jag drömmer om att återigen få åka ut på spännande äventyr med Cooperligan och råna storbusar på deras förmögenheter och värdighet. I de sista två spelen i serien fick vi en rejäl dos av Slys familjehistoria och även om jag uppskattar att de byggt vidare på faktumet att han är den sista ättlingen i ett långt släktled av mästertjuvar så vill jag den här gången ha en berättelse där skurkarna ligger mer i fokus. Jag vill se ett gäng välskrivna busar med tydliga viljor och anledningar till sitt ruttna beteende, precis som i Sly 2 där nästan varenda gängledare skulle kunna platsa på en lista av mina mest minnesvärda förbrytare. Slänger vi in möjligheten med tidsresor i mixen så får vi en enorm uppsjö av ikoniska miljöer att utforska och råna med vårt glada tjuvgäng. Sen har vi ju detaljen med Clockwerk.

Clockwerk är, för den oinsatte, den jättelika uråldriga metallugglan som agerade antagonist i Sly-seriens två första spel, och om det vore upp till mig så skulle jag återigen sätta honom i centrum. Tänk dig att han, någon gång under Sly 4 lyckats stjäla tekniken bakom Cooperligans tidsresor och nu måste stoppas från att skapa förödelse genom årtusendet. Kanske kan vi, under spelets gång få resa till Clockwerks ungdom och uppleva ögonblicket då hatet mot Cooper-släkten föddes? Kanske kan vi använda tidsmaskinen för att stifta bekantskap med pappa Cooper innan han blir brutalt mördad av samma järnfågel? Kan vi åka till framtiden och träffa Slys barn i en dystopisk framtid där elaka fjäderfän styr världen med Clockwerk som enväldig härskare? Ju mer jag tänker på det, desto mer hoppas jag på att det blir verklighet. Chanserna för ett nytt äventyr med Sly, Murray och Bentley är i nuläget väldigt små men om det någonsin blir av så hoppas jag på en story som på ett värdigt sätt knyter ihop säcken på resan som Sucker Punch startade för nitton år sedan.

Johan Vahlström drömmer om:
Ett nytt Fight Night
Det mest uppenbara spelet för mig vore ju så klart Suikoden 6 och det hade också varit mitt val om det inte var för Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes. Ett spel som görs av före detta Suikoden-skapare. Så Konami kan ha Suikoden kvar i frysboxen eftersom de inte bryr sig i alla fall. Så, vad vill jag ha i övrigt? Återkomsten av Fight Night. Det senaste spelet, Fight Night Champion, släpptes 2011 och fick fantastiska betyg. Sen slopade EA boxningsserien för att istället satsa på UFC. Som varit helt bedrövligt. Riktigt dåligt. Tyvärr ser jag ändå inte att EA kommer att återvända till Fight Night. En serie där vartenda spel var riktigt bra. Champion hade dessutom en bra story som startade i fängelset och slutade med en fight om mästarbältet. Det som Fight Night hade som inte UFC har är en känsla av att slagen faktiskt landar och att det finns kraft därbakom. Det saknas dessutom helt boxningsspel på marknaden för tillfället och vi är långt ifrån tiden med Ready 2 Rumble, Knockout Kings och Punch-Out!! Liksom tennis är detta en sport som måste få bra spel igen.

Joakim Sjögren drömmer om:
Ett nytt 3D-Castlevania
Runt jul förra året började jag lira Bloodborne igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt, men att det har blivit ett par genomspelningar sedan releasen 2015 ska jag verkligen inte sticka under stolen med, och känner jag mig själv lär det bli ett par till i väntan på Elden Ring. Varje gång jag förövrigt besöker de måndränkta bakgatorna i Yarnham eller smeker skuggorna inuti Mensis mardröm så slås jag av hur mycket det osar av Konamis gamla vampyrserie. Souls-följetongen har nämligen alltid varit som en förlängning av Castlevania enligt mig och den gotiska designen tillsammans med det nakna berättandet och den vanebildande spelbarheten känns alltid som de är hämtade från samma typ inspirationsbrunn. Visst, det finns absolut en hel del skillnader också, men överlag kan jag inte hjälpa att drömma mig bort till hur Castlevania hade kunnat se ut om Miyazaki hade suttit bakom utvecklingsspakarna.

För tänk er att kämpa er igenom en dimtäckt och varulvsinfekterad urskog för att sedan piska zombies i en övergiven by innan man slutligen når Draculas mäktiga slott. Innanför stenmurarna väntar sedan stearinljusbelysta matsalar, ett grandiost bibliotek fyllt med maktgalna präster och nere i stridsgroparna slåss de övergivna själarna tillsammans med minotaur-krigare och fanatiska vampyr-anhägare. Tänk er sedan att uppleva en ny tolkning av det berömda klocktornet med irriterande medusa-skallar för att slutligen beundra en enorm och blodröd fullmåne samtidigt som man är på väg upp för stentrappan som leder till Draculas tronrum.

Jag tror sedan inte berättandet behöver vara så värst olikt det vi redan har sett i Bloodborne eller Souls-liren då vi till exempel kan få hitta ledtrådar om forna Belmont-medlemmar bland ruinerna eller rent av få träffa karaktärer som Hector, Isaac och Alucard som har sina egna intentioner och målbilder utan att de för den sakens skull skulle vilja berätta allt för oss som spelare. Bosstriderna hade därtill skrivit sig själva då Castlevania fullkomligt brister i sömmarna av klassiska monster som hade gjort sig väl i en Souls-tappning. Förutom att möta Dracula själv eller Döden och dennes enorma lie skulle vi kunna få tackla Frankensteins monster, en maktgalen Richter eller varför inte herren av flugor Beelzebub för att bara nämna ett par. Sannolikheten att detta ska se är visserligen extremt liten, speciellt om man tänker på Konamis förfall samt utgivarens ovilja att förädla och förnya sina klassiska spelserier. Men drömma går ju alltid.

Olof Westerberg drömmer om:
Karaoke som prenumerationstjänst
Det var inte helt lätt för mig att formulera mitt drömspel; de allra bästa spelen anser jag vara dem som ger mig något jag inte visste att jag ville ha, och hur ska jag fantisera fram något jag inte vet om? Jag begick därför felslutet att först gå till remakes av mina favoritspel - säkra kort alltså. Till exempel ett nytt Half-Life 2 i 4K-upplösning, 60 bilder per sekund och Ray Tracing. Det hade förstås varit helt fantastiskt, men är det verkligen mitt absoluta drömspel? Nej, det är det inte. Istället började jag spåna vidare på en idé frugan dryftade redan för ett par år sedan, men som aktualiserades i och med karaokespelet Let's Sing 2021 som jag recenserade ihop med henne i höstas. Även om Let's Sing var ett typexempel på hur giriga affärsmetoder kunde förstöra ett i grunden kompetent karaokespel, så måste jag medge att de gånger jag spelat det ihop med vänner (efter att ha pyntat in över 500 kronor utöver grundspelet - en hutlös summa) har varit något av det roligaste jag haft i spelväg på många, många år.

Medan frugans karaoke-idé byggde på en något okonventionell, antikapitalistisk affärsmodell för att tillgängliggöra spelet för en större publik, så vill jag formulera mitt drömspel i ett något mer konkret och gångbart realistisk koncept. Min grundtanke är ett karaokespel där man behåller den solida grundmekaniken från Let's Sing: man sjunger alltså fortfarande i sina telefoner - den aspekten fungerar redan utmärkt, men låturvalet begränsas inte till 30 godtyckligt utvalda, halvdana radiohits för 499 kronor per år. Istället prenumererar spelare för låt säga 79 kr i månaden, och får då tillgång till ett massivt, ständigt växande bibliotek av ens favoritlåtar. Jag talar om ett karaokespel som snarare fungerar som plattform och tjänst, oavsett om man spelar på Nintendos, Microsofts, Sonys eller andras konsoler; alltså inte helt olikt från hur Spotify fungerar idag. Förresten hade Spotify ju rentav kunnat ge ut det, som ett tillägg till den ordinarie tjänsten. Det känns väl inte helt omöjligt, och visst hade det varit fantastiskt? Att via en välanpassad och enkel sökfunktion kunna hitta alla sina favoritlåtar - vare sig man gillar Tom Jones eller Grace Jones, möjlighet att göra otaliga spellistor för alla tillfällen och närsomhelst låta en transformera vardagsrummet till karaokeklubb?

Patrik Severin drömmer om:
Splinter Cell (med Michael Ironside)
Det finns många spel jag drömmer om och karaktärer att få återse. Sam Fisher vore ett sådant exempel. Serien har inte riktigt varit på tapeten på många år nu efter Blacklist. För min egen del har jag fått mersmak av alla framträdanden i de senaste två Ghost Recon-spelen. Det är dags för ett nytt spel med originalets röstskådespelare. Ironside var rösten i båda dessa små inhopp och det var briljant. Rysningarna jag fick när Sam lät som han ska igen efter alla dessa år (Ungefär 11). Bara det att de lärt sig lite av Conviction och Blacklist som var lite för mordiska för egen del. Att Sam kan röra sig smidigare är en sak men jag gillade inte hur smygande fick en sidoroll jämfört med äldre titlar. Jag vill ha ett spel med rörligheten i de nyare spelen men med speldesignen från Chaos Theory.

Bestraffa dödande och att bli upptäckt. Fokuset ska vara på ett metodiskt smygspel. Jag vill också gärna se noll bonusar för att döda fiender. Snarare ska icke dödandet prioriteras. Helst att smyga förbi fiender utan att behöva undanröja dessa. Om man måste bedöva, söva eller på annat sätt oskadliggöra hoppas jag på ett robust system för att gömma kropparna. Utveckla också Sams arsenal med nya verktyg och annat för olika situationer. Spelet får gärna bygga vidare på händelserna i Ghost Recon: Wildlands och Breakpoint. Det ska vara mörkt med välgjorda skuggor och ljuseffekter denna gång. Jag vill se riktigt bra designat mörkerseende när vi tar på oss de ikoniska nattglasögonen som du behöver för att kunna se i mörkret (Glöm inte det ikoniska ljudet). I många av Tom Clancy spelen på sistone är de för svaga eller för dåligt integrerade. Skilj också på ljusstyrkan i alternativmenyn med mörkerinställningarna så att man inte ställer in båda samtidigt.

Angående narrativet vill jag se en lite äldre men erfaren Sam som utför uppdrag på olika platser. Gärna att det också har en intressant bakgrundsberättelse som en spionthriller så bör. I övrigt önskar jag att det levererar det vi förväntar oss av Splinter Cell och gärna några spännande överraskningar.

Jonas Mäki drömmer om:
Guitar Hero Remake
Jag, liksom otroligt många andra, blev till slut leds på Guitar Hero och Rock Band. Tempot som nya spel släpptes i var totalt ursinnigt och som gjort för att man skulle tröttna. Men de få gånger jag dammar av plastgurorna för att lira med vänner slår det mig; järnspikarns vad roligt det där. Jag vet ju att Guitar Hero Live släpptes för några år sedan och lades ner igen. Tråkigt, men kanske inte oväntat. Cred för att Activision ville modernisera konceptet, men ärligt talat var det ju inget som behövdes egentligen. Jag vill fantasifattigt nog verkligen bara ha mer av samma. Riktigt bra plastgitarrer, ett schysst utbud av låtar, Lars Umlaut på scen och en fräsch och genomtänkt presentation. Här inflikar någon säkert att jag ju glömt Rock Band 4, men så är det inte. Jag vet att det finns och att det fortfarande kommer ny musik, men jag tycker än idag att Guitar Hero hade en trevligare presentation och det är sannerligen inte lätt att få tag i riktigt bra instrument. Se till att det blir av, snälla Activision, låt mig plastrocka igen.

Adam Holmberg drömmer om:
Total War: Lord of the Rings
Jag menar... Detta talar väl för sig själv? Att få utforska Midgård och alla de olika raser och riken i ett Grand Strategy-spel gjort av Creative Assembly hade varit en önskedröm även om det var bara en liten uns av den kvalitet de lagt på till exempel sin Warhammer-serie. Det är ofta jag drömt om att få dra på härjartåg med Rohans ryttare och utan rädsla kasta mig mot mörkrets horder, eller försvara Minas Tirith mot en överväldigande styrka från Mordor med alla taktiska knep jag kan. Jag hade även velat se grupper och platser bortom det vi fått se i filmerna, som Haradrims hemorter, dvärgarnas storhetstid eller vättekungar som lurkar under jorden. Det är nästan ett brott att vi inte fått ens ett vettigt strategispel i den här serien sedan Lord of the Rings: Battle for Middle Earth II. Tolkiens värld och historia med hjältar och ledare förtjänar att beskådas ur denna genre och ett Total War-spel med möjliga intriger och mörkrets korruptioner hade gjort sig perfekt.

Vilka spel drömmer du om?

Länk till den första delen av denna artikel.