Projekt Xbox 360: Plastrocken har ej åldrats väl

Tidigare delar ur denna artikelföljetong:
Projekt X360: Tankegångarna
Projekt X360: Inköp
Projekt X360: Rock Band
Projekt X360: Ränderna går aldrig ur, eller?

Som jag skrivit i omgångar i tidigare delar av denna babbliga artikelserie var Guitar Hero: World Tour samt framförallt Rock Band och Rock Band 2 några av det mest spelade spelen genom alla tider hemma i det Hegevallska Residenset. Jag och tre kompisar samlades för att rocka plats en kväll i veckan i över två års och tid och jag vill minnas att vi köpte nedladdningsbara bonus-låtar för över 5000 spänn, tillsammans. Det där dog ut, precis som mycket annat, och massa tid har såklart passerat. Men i och med att jag drog igång Projekt Xbox 360, köpte på mig tre stycken Xbox 360-enheter med 12 stycken handkontroller och tre exemplar av multiplayer-favoriten Halo 4, väcktes en tanke om att även återvända till Rock Band.

Det har vi gjort, och det har jag redan skrivit om. Nu tänkte jag mer försöka summera Rock Band-upplevelsen eftersom jag känner mig förhållandevis säker på att vi inte kommer att spela särskilt mycket mer än vad vi nu gjort den gångna månaden. För ja... Lika väl som Halo 4 står sig via systemlänk, på minst åtta skjutglada spelare här hemma i huset, lika dåligt anser jag väl att Rock Band 2 och Rock Band 3 har åldrats. Och till en början kunde jag inte riktigt sätta på fingret på varför.

Vi var alla fyra lika sugna på att komma igång och eftersom det fortfarande finns en öppen bakdörr i Rock Band 2 (inte i trean, eller i ettan) vilket möjliggör inköp av gamla, gamla bonus-spår, handlade jag på mig samtliga Pearl Jam, Presidents of the United States of America, Iron Maiden- samt The Police-spår då alla dessa var klara favoriter att spela - när det väl begav sig. Jag passade även på att komplettera de två toppfräscha Guitar Hero: Metallica-gitarrerna (eftersom de vida överträffar precisionen i Rock Band 2-gurorna), trumsetet och mikrofonen med en Rock Band 3-keyboard, ett trådlöst lite instrument som vi aldrig tidigare inkluderat i våra spattiga rockkvällar.

Initialt var kalibreringen något av en mardröm, vilket jag inte minns att jag upplevde för 11-12 år sedan, trots att vi då spelade via en JVC DiLA-projektor med 120 ms i input lag jämfört med den geniala LG GX 77:an vi nyttjar idag, som ligger på ilsnabba 9 ms i lagg. Ljudet via vårt Onkyo för/slut-steg har laggat lite mer (än TV:n i sig) har det visat sig och att få detta att stämma perfekt, har krävt sina timmar. Istället för autokalibreringen (som freakar ur fullständigt och lägger till 180 ms i anti-lag!) eller den där "sitta och knacka på trumman i takt och hoppas på det bästa" har vi istället lagt tid och möda på att manuellt klicka oss fram till det som överensstämmer bäst med vad vi ser och hör. Nu fungerar det väl, men som sagt - jag minns aldrig att det tog två timmar att få till när det begav sig. Mest troligt handlar dock detta enbart om att ny teknik är bättre och att jag som gamer vant mig vid mindre lagg rent allmänt än vad som var standard för 12 år sedan.

En annan grej som slog mig direkt var hur inexakta framförallt gitarrerna är, oavsett kalibrering. De jag köpt är snudd-på nya, superfräscha och fungerar i sig superbt väl, men det finns en rätt rejäl inbyggd fördröjning även här och det gör ju såklart hela grejen med folk som lirar Dragonforce-låtar på "Expert" utan större bekymmer ännu mer imponerande. När det gäller keyboarden så är det en rolig liten bonusgrej som jag aldrig riktigt tillbringade tid med i samband med Rock Band 3-releasen, även om det är synd att Harmonix och Mad Catz inte färgade de olika tangenterna i röd/grön/blå/gul/orange - vilket i många avseenden gör det omöjligt att se var man ska trycka om vardagsrumsljuset är en smula dunkelt. Med Rock Band 3 var ju tanken att Harmonix "partyspel" skulle bli mer seriöst och påminna mycket mer om "riktig musik" vilket gjorde att instrumenten blev mer svårhanterliga, inklusive den där gitarren som simulerade sex strängar, bisarrt nog.

I slutändan är det dock hur platt och enformigt Rock Band 2 och Rock Band 3 känns idag som chockerat mig mest under den gångna månaden. Även om något snabb låt här och där i större sällskap jan vara en lyckad isbrytare har jag svårt att förstå idag var det var som fick oss att lägga fem hela timmar i veckan på det här spelet under lång, lång tid. Efter att idag ha slutfört två-tre låtar är vi alla ordentligt mätta på Rock Band och vill helt enkelt inte fortsätta spela då hela upplägget nu upplevs som begränsat och platt snarare än utmanande och spännande.

Med det sagt vill jag samtidigt berätta om den bästa musikspelsupplevelsen jag haft och ett Gamereactor-minne som jag alltid kommer att värdesätta. Detta var under Gamereactor Summer Meet 2010 och jag hade precis som redaktionsmedlemmarna Victor, Elfving samt 0skar lirat oförskämda mängder Rock Band 2 sedan premiären i oktober 2008. Vi kunde alla hantera "Expert"-svårighetsgraden oavsett instrument och i den konstellation, där och då, var det jag som hanterade själva sångbiten medan Elfving lirade bas, Victor trummor och 0skar gitarren. Alla valde Expert och jag minns hur förvånad jag blev över det faktum att Rock Band 2 öppnade upp sig rent ljudmässigt, som en vacker, spröd blomma, när spelet märkte av att samtliga fyra plastrockare hanterade den högsta svårighetsgraden. I grunden är det ju alldeles uppenbart att detta innebar en form av omedelbar belöning, när jag tänker efter, men då, efter att ha blandat "Expert", "Medium" och "Hard" med mina bästa vänner, trodde jag såklart att vi hade hört och sett allt som spelet hade att erbjuda.

Rock Band 2, med fyra nördar som alla presterade på 99%-toppen i "Expert" lät Rock Band 2 (i vårt dåvarande Marantz / Klipsch-ljudsystem) bättre än någonsin och jag minns hur jag sjöng bland annat "Alive" med Pearl Jam med ett gigantiskt leende på läpparna. Ett annat roligt musikspelsminne var när jag och mina tre bästa kompisar bjöds in till fest hos en bekant samma sommar och när vi kom dit spelade en liten gruppering just Rock Band 4, i vardagsrummet. Vi kände nästan inget folk där och jag minns festen som ganska stel, vilket fick oss att i stort sett enbart hålla oss till köket där vi pratade bort ett par timmar innan en av tjejerna som hade spelat Rock Band-gitarr under halva kvällen frågade mig om "någonsin testat Rock Band?". Jag svarade nej. Vilket såklart var en enda stor lögn. Sen gjorde hon sitt allra yttersta för att förklara för oss fyra hur man spelade, komplett med vad jag vill minnas som god pedagogik och övertydligt neddummande av de olika plastinstrumentens funktionalitet.

När hon sen hjälpte oss att "hamna rätt" i spelets menyer, valde vi "Pull Me Under" med progkungarna Dream Theater vilket fick tjejerna som spelat innan oss och så vänligt visat oss hur allt fungerar att protestera. "Nej, nej, nej... Den där har fem eldar din dåre, det kan ni inte köra" sade en av dem till mig, som vid det här laget hade grabbat tag i Playstation 4-handkontrollen samt mikrofonen. Vi valde sen alla "Hard" vilket fick samma kvinna att verkligen gripas av någon slags omtänksam smygpanik och i omgångar under den obligatoriska laddningstiden försökte hon få oss att starta om konsolen, välja en enkel sång och alla välja "Easy". Men det var för sent. Jag vred upp volymen lite extra på förstärkaren medan tjejerna som förberett oss på vad som komma skulle kutade runt och berättade för alla på festen att "de korkade gubbarna" gett sig ut på rekorddjupt vatten och nu skulle göra bort sig något grönjävulskt, vilket nördigt nog såklart inte blev fallet. För vi hade ju alla säkerligen 1000 investerade timmar i Rock Band, och hade noll problem med Pull Me Under på "Hard".

Jag sjöng så att James LaBrie hade varit rätt stolt tror jag. Sjöng så att mina stämband kreverade medan mina kompisar trakterade trummor, gitarr och bas likt plastkramande rock-geeks och jag kommer aldrig att glömma den där kvinnans min när vi var halvvägs in i låten och hon insett att hon precis stött på de fyra största töntarna hon någonsin sett, i hela hennes liv. Haha. Roliga minnen som naturligtvis aldrig hade existerat om det inte hade varit för Harmonix samt Neversofts ikoniska musiktitlar. Men att påstå att det håller än idag eller att det fortfarande är roligt att spela, skulle för egen del vara en rekordstor överdrift.

Tidigare delar ur denna artikelföljetong:
Projekt X360: Tankegångarna
Projekt X360: Inköp
Projekt X360: Rock Band
Projekt X360: Ränderna går aldrig ur, eller?