Top 10: Frustrerande spel

Vi har alla varit där någon gång i livet. Ögonblicket när vi inser att det bara kan sluta på två sätt. Antingen lägger vi ned spelkontrollen, tar ett djupt andetag och gör något helt annat ett tag eller så krigar vi på och riskerar att förlora allt. Materiella ting, arbete, relationer och det egna förståndet. Vi har stått där vid hopplöshetens vägskäl och undrat över vilket håll vi skall gå. Skall vi ta förlusten och lämna med ett sårat ego och ett kort lidande, som visserligen smärtar djupt men snart går över eller ska vi stappla vidare och vandra den till synes oändliga sträckan mot emotionell undergång? Lyssnar vi på ängelns kloka råd eller litar vi hellre på djävulen som sitter på andra axeln och viskar sporrande ord i vårt öra? Innerst inne vet vi förstås att ängeln alltid har vårt bästa i åtanke och att djävulen endast vill locka ned oss i fördärvet men hans ord klingar av passion och belöning. Ängeln kommer dragandes med sin trista retorik av trygghet och förnuft och för egen del lyssnar jag ytterst sällan på sådant där utan styr i stället mina steg mot den hunger, längtan och desperation som väntar där bortom undergångens horisont.

Vi kan förstås alltid välja hur vi vill ta oss an utmaningen. Lyssnar vi på ängeln så skruvar vi ned svårighetsgraden till "easy" eller "novice" eller vad aktuellt spel nu erbjuder, klarar uppdraget och går vidare i livet. Djävulen tycker såklart att enda sättet att känna stolthet är att vrida upp allt till max. Finns det "insanity" eller "certain death" som alternativ så är det det som gäller. När vi kommer ut på andra sidan skall vi vara utmärglade, uttorkade, svaga och på gränsen till ett nervöst sammanbrott men samtidigt omåttligt stolta över att vi har gjort något som kommer att eka in i evigheten. Kanske har vi till och med förlorat någon kroppsdel i vår kamp mot en övermäktig fiende. Vi är bergsbestigare, fast hemma. I alla fall känner vi så. I verkligheten är det förstås tveksamt om någon annan bryr sig märkbart. Ibland kan vi inte välja svårighetsgrad, då är det bara att spotta i nävarna och "git gud" men det är inte primärt den typen av spel jag kommer att lista här, även om ingen sådan här lista kan göras utan att nämna åtminstone en skapelse från From Software. För hur frustrerande Soulsborne-spelen än kan uppfattas så är döden i de allra flesta fallen mitt eget fel och spelen är dessutom relativt förlåtande med sparpunkter, ett oändligt antal liv och möjligheter att ringa in en vän om det blir för körigt en mot en. Dessutom är det ofta enskilda partier eller bossar som står för majoriteten av frustrationen. Nej, här snackar vi oförsonlig speldesign och gammal mekanik hämtad från helvetets allra mörkaste hålor. Spel som inte erbjuder mig något som helst andrum utan bara rullar på, ofta i ett furiöst tempo och hånfullt skrattar mig i ansiktet när jag förlorar. I vissa fall förmodligen enbart till för att provocera. Helt enkelt titlar som fått mig att fundera över meningen med allt.

Du har väl inte missat de tidigare delarna ur denna artikelföljetong?
Top 10: Dead by Daylight-mördare
Top 10: Tekken-fighters
Top 10: Dirt Rally 2.0-sträckor
Top 10: Dirt Rally 2.0-bilar
Top 10: Halo-banor
Top 10: Hästar i spel
Top 10: Street Fighter-kämpar
Top 10: Mortal Kombat-kämpar
Top 10: Skräckspel
Top 10: Bästa Crash Bandicoot-banorna
Top 10: Bästa racingbanorna
Top 10: Halo-vapen

(10) Battletoads
Spelet som i så många år har kallats den svåraste utmaningen man som gamer kan tänka sig att anta. Den ökända klassikern som lämnat så många ungdomar storgråtande och att redan i tidig ålder ge upp sina drömmar om att någon gång bli bra på TV-spel, när de insett att det kommer att ta både månader och år att bemästra en simpel pixelpadda. Spelet som har slitit sönder ramstarka vänskapsband som lyckats stå emot tidens tand innan co-op i Battletoads slog igen sina käftar och krossade allt hopp för fortsatt häng. För så var det med Battletoads. Det var förstås rent tekniskt möjligt att lira solo men för att ha någon chans överhuvudtaget krävdes det en polare. Någon som accepterade att han eller hon kunde ta skada från dina missriktade attacker och som tyckte att det var helt okej att starta nästa bana med ett hjärta när du fick fem. Någon som inte hatade dig ända in i själen och för all framtid över att du introducerat honom eller henne för den parodiskt svåra turbotunneln.

(09) Cuphead
Precis tvärtom var det i den serietidningsinspirerade snabbskjutaren, Cuphead. Ett spel som redan från början var förkrossande svårt blev ännu mer frustrerande med en medspelare som inte bara gjorde att bossarna fick mer hälsa utan även hade en ytterst irriterande förmåga att alltid hamna i vägen. Då vi ofta fick spendera vår värdefulla dräpartid på att försöka återuppliva varandra istället för att faktiskt utföra det vi var där för, att mörda förföriskt vackra tecknade monster blev spelandet i allra högsta grad lidande. På egen hand var det dock hanterbart när jag väl hade fått en förståelse för hur spelmekanik och karaktärsmönster fungerade. Fortfarande frustrerande förstås, i synnerhet varje gång min egen girighet tog överhanden och jag försökte att ta genvägar för att snabbt kunna avsluta en kamp där min motståndares liv endast hängde på en skör tråd. I stället för att invänta rätt läge rusade jag in och tänkte att ett välriktat skott skulle räcka men missade att ducka och nederlaget var ett faktum. Cuphead krävde tålamod och inlärningsprocesser, det gick inte att bara hoppa in och köra. Något som blev pinsamt tydligt när spelkritiker inte ens klarade av den inledande övningssektionen.

(08) Ghosts 'n Goblins
Klassiskt nervdaller från åttiotalet, där en intet ont anande yngling en dag stoppade in en enkrona och förväntade sig lättsam och synnerligen estetiskt tilltalande arkadunderhållning. Chocken kom tidigt när jag insåg att hela veckopengen hade gått utan att jag lyckats ta mig förbi första banan. Jag var inte ens nära. Ghosts 'n Goblins handlade om att behålla kläderna på när allsköns odöda monster desperat försökte slita dem av mig. En tidig träff innebar att jag fick kuta omkring på kyrkogården i bara kallingarna och oroa mig för nästa attack. Då var det nämligen slut på det roliga. Det största problemet var att, till skillnad från de flesta sidoscrollande spelen på den här tiden så attackerade inte fienden bara framifrån eller uppifrån utan från alla tänkbara håll, och gärna samtidigt. Lägg därtill ett hopp som var så oförutsägbart att det ofta innebar omedelbar död. Samtidigt var jag tvungen att hoppa för att kunna komma vidare utan att slitas i stycken av en zombie och förmodligen var det här uttrycket att välja mellan pest eller kolera myntades.

(07) Dark Souls
Demon's Soul hyllades unisont för sin kompromisslösa svårighetsgrad och From Software var inte sena att utnyttja den monumentala hype som nu rådde kring den japanska utvecklaren. Dark Souls tog allt som fungerade spelmekaniskt i Demon's Soul och sparkade upp svårighetsgraden till max. Vi hade inte varit med om något liknande och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Njutandet eller lidandet? Vi fick båda. Fiender som ständigt låg i bakhåll eller hoppade ner från taket i klaustrofobiskt trånga utrymmen. Bågskyttar som tyst och effektivt genomborrade mig med pilar från alla tänkbara vinklar och skoningslösa bossar som Ornstein & Smough, som fick mig att kasta kontrollen i golvet för att sedan inte röra den igen på flera dagar. Nästa gång jag försökte slog jag dem efter bara ett par försök. Och det är ju så med From Softwares spel, att förberedelse är allt. Du måste noga studera ditt motstånd, ha tålamodet och uthålligheten hos ett rovdjur och du måste lyssna på Albert Einstein. Du kan nämligen inte göra samma sak om och om igen och förvänta dig olika resultat. Det är i grunden rent själsdödande skapelser han bjuder på, Miyazaki men så fort du har lärt dig strategin och att leva efter devisen, det som inte dödar härdar är Dark Souls mer njutning än lidande.

(06) Flappy Bird
Skaparen av denna styggelse till mobilspel tog det bästa beslutet i sitt liv när han, trots enorma inkomster, en förstaplats i 53 länder och över 50 miljoner nedladdningar under sin första månad självmant plockade bort Flappy Bird från alla marknadsplatser efter bara ett år. Anledningen var att han inte ville stå för beroendet spelet skapade och därmed räddade han kommande generationer från en värld av smärta och förmodligen till slut vansinne. Vi som hann prova på får dock dras med permanenta skador i både kropp och själ. Redan tidigt stod det nämligen klart att detta var något utöver det vanliga. Det kändes i de första klumpiga vingslagen att den här pippin långsamt kommer att driva mig till vanvett. Och så blev det. Att försöka flyga det bångstyriga fjäderfäet mellan otaliga mängder rör resulterade i så många innovativa svordomar och könsord att jag hade blivit arresterad på platsen om dramat hade utspelat sig på allmän plats. Tyvärr var Flappy Bird också mycket riktigt plågsamt beroendeframkallande så det var helt omöjligt att sluta hur förbannad jag än var. Hade inte Dong Nguyen plockat bort sitt digitala tortyrredskap hade jag med största sannolikhet suttit och jollrat i en madrasserad cell nu.

(05) Mega Man
Mega Man-spelen är notoriskt svåra, välkända för sin bandesign bestående av obevekligt plattformande, millimeterprecision och tajming. Det är en frustrerande franchise som har har fått många entusiastiska noviser att omgående ångra sitt val av tidsfördriv och att möta min allra första boss var som att dyka rakt ned i avgrunden med huvudet först. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Samtidigt är Mega Man briljanta spel som genom en hård, brant och brutal lärokurva kan få den mest oslipade diamant att glänsa. En viktig sak som kraftigt kunde få mina vågskålar att tippa åt rätt håll var rätt val av vapen. Det kan låta simpelt men här spelar vapen verkligen all roll. Med enbart Mega Bustern är Mega Man ett hänsynslöst och brutalt spel, som i vissa fall helt saknar motstycke men vilken boss som helst kan fällas med rätt beväpning och tillräckligt mycket tålamod. Det är nämligen ofta det som avgör ditt öde i Mega Man. Hur mycket tålamod du har. Mitt eget tålamod brast när jag plötsligt ställdes mot Elec och insåg att det inte fanns något mönster att lära sig. Ingen attack var den andra lik och det enda jag kunde göra var att hoppa oavbrutet, skjuta vilt och hoppas på det bästa. Efter många nervsammanbrott stod jag till slut som vinnare men det var i ärlighetens namn mer tack vare Fru Fortuna än mina egna skills. Men ni vet vad man brukar säga, en seger är en seger oavsett hur den ser ut.

(04) Surgeon Simulator
Om det bara är hälften så frustrerande att vara kirurg i verkligheten som i Surgeon Simulator så lyfter jag på hatten och säger att ni har min eviga respekt. Det vet alla som någon gång har försökt att bara stoppa en liten blödning i Bossa Studios simulator, att det är i det närmaste omöjligt. Det är långt mer troligt att patienten lämnar i en body bag än skrivs ut som frisk, oavsett åkomma. Kontroller som ständigt bråkar, individuellt styrda fingrar och instrument som är en ren mardröm att hantera, om man nu ens lyckas greppa dem då vill säga. Jag försökte mig på en hjärntransplantation en gång och resultatet såg ut som en svag pasta bolognese, ni vet alldeles vattnig och färglös. En kille som kom in med smärta i mjälten och lämnade med ett hål i sitt hjärta, och det var inte av sorg utan av ständigt tappade skalpeller och en kraftigt missriktad bensåg. Själv kände jag hur tron på min egen förmåga sakta rann ur mig och att jag helst av allt ville använda de där vassa verktygen på mig själv. Bara göra slut på lidandet. Ända tills jag insåg att det inte var någon någon idé att fortsätta försöka. Jag förstod äntligen att det inte var jag, det var du. Det var du som var problemet, Surgeon Simulator. Inte jag.

(03) Getting Over It
Det är ingen idé att försöka lura sig själv med att hitta några förmildrande omständigheter. Som att det skulle vara en lärdom om livets törnen, att fela är mänskligt, att det finns en skönhet i kampen eller något annat trams. Sadistgubben Bennett Foddy skapade ännu ett frustrerande spel och Getting Over It var dessutom frustrerande i flera olika lager. Dels var det ren ångest att bara försöka manövrera den klumpiga mannen i grytan, som med enbart med hjälp av en slägga måste ta sig till toppen av ett berg. Minsta misstag och jag ramlade ner, inte sällan till där jag en gång började. Och som om inte det var nog så tvingades jag lyssna på berömda filosofiska floskler, citerade av Foddy själv, där han på ett synnerligen frustrerande vis mer eller mindre hånade mig för mina misstag men på ett upprörande trivsamt vis. "Don't hate the player. Hate the game." Det är inget långt spel, ett par timmar högst och det finns de som har klarat Getting Over It på två minuter men för gemene man är det veckor av rent lidande som väntar. Varje liten rörelse måste noga övervägas och får inte stressas fram. Om man inte vill börja om från början till en mjuk röst som viskar "I feel your pain the pain in knowing this has happened to you" för hundrade gången förstås. Varenda YouTuber värd namnet har rasat över hur ondskefull speldesignen är i Getting Over It och för en gångs skull kan jag faktiskt hålla med gaphalsar som Markiplier, Jacksepticeye och PewDiePie. Jag skrek nämligen också så att blodådrorna i ansiktet höll på att sprängas.

(02) Geometry Dash
Succéspelet som kom från ingenstans och höll på att orsaka en kollektiv härdsmälta och möjligen även på sikt, Jordens undergång. Efter att Geometry Dash landat på våra mobiltelefoner försökte alla att få den där förbannade kuben att hoppa över vassa hinder till pumpande bastoner och hysteriskt blinkande bakgrunder och inte var det av spelglädje man fortsatte att försöka timma efter timma, dag efter dag, månad efter månad. Nej, det var ren hjärntvätt, ett sätt för eliten att kontrollera samhället. Det måste det ha varit. Allt annat verkar orimligt. Varför skulle annars en spelare försöka 22 000 gånger innan han klarade banan med det subtila namnet "Bloodbath", en bana som efter det förblev obesegrad i över ett års tid. Geometry Dash var som en drog, hade man väl börjat var det omöjligt att sluta och det var frustrerande svårt. Det som gjorde att svårighetsgraden var skrattretande hög var förstås att det inte fanns några checkpoints i "normal" och uppåt så du fick alltid börja om, oavsett hur många nerver du offrat i jakten på framsteg och att spelet hela tiden ökade hastigheten. Ju bättre du blev desto svårare blev det. Det gick också att se sina misslyckanden i färgglada siffror; Grattis Måns, du har ödslat bort fyra veckor av ditt liv genom att dö över 4 000 gånger på level "insanity." Hade jag kommit längre för det? Nej, jag fick börja om från början som alla andra. Det var många telefoner som fick smaka på primitiv vrede de åren Geometry Dash var omåttligt populärt och i slutändan var det förmodligen också därför trenden plötsligt dog, lika snabbt som den kom. Det blev helt enkelt för dyrt för folk att köpa ny lur varje gång den "råkade" gå sönder. Under pandemin har nedladdningarna stadigt ökat igen men en sak är helt säker. Jag är klar för gott. Aldrig igen.

(01) I Wanna Be the Guy
När den ultimata plattformsmardrömmen I Wanna Be the Guy släpptes blev det omgående en kultklassiker. Innan dess var bedriften att ha klarat Call of Duty på veterannivå den moderna måttstocken hos många. Visst, Super Meat Boy hade släppts året innan och Demon's Soul hade börjat ta fäste hos gamers men riktigt dit hade man inte nått ännu och båda dessa spel var visserligen svåra men de var samtidigt både välbalanserade och välgjorda, för egen del beskriver jag de mer som utmanande än frustrerande. När jag dog så dog jag oftast av dålig planering eller dålig exekvering. Genom att studera och lära mig av mina misstag kunde jag snart utforma en annan strategi och så småningom ta mig vidare. Det fanns dessutom en till synes aldrig sinande källa av digitala liv att ösa ur. Resultatet av det hårda slitet var att jag blev lite mer erfaren och lite klokare. I Wanna Be the Guy är inte det spelet. Inte alls. I stället är det det mest trasiga, orättvisa och frustrerande spel som någonsin har gjorts och inte gör det saken bättre när jag vet att det också är avsikten. Här kan man endast bli bättre av att misslyckas och det är inte den typen av misslyckande jag beskrev tidigare utan här kan ett enda oförsiktigt steg framåt leda till din död. Ett vid första anblicken harmlöst äpple kan plötsligt krossa dig om du går under ett vanligt träd och du vågar egentligen inte chansa men du vet att du måste. Det är enda sättet. Inga naturlagar gäller och all logik är kastad ut genom fönstret. Samtidigt är det svårt att inte älska I Wanna Be the Guy, då det klart och tydligt är ett sardoniskt kärleksbrev till en tid då obegränsat liv, sparpunkter och haptisk feedback endast var framtidsdrömmar. En svunnen tid då vi fick nöja oss med tre liv och en sliten TAC-2.

Vilket är tidernas mest frustrerande spel enligt dig?