Inspirerad av chefredaktör Petter bjuder nu även Jonas Mäki på en genomgång av sitt liv som spelare i bilder med titlarna som betytt mest...
HQ
Någon gång i mitten av 80-talet började min bana som gamer och ett av de första minnena jag överhuvudtaget har av spelande, är att jag stod på en pizzeria i Östersund och ryckte i joystickarna tillhörande arkadspelet Karate Champ. Mor och far ville absolut inte sponsra, men jag stod som trollbunden och minns fighten på en trästock som än idag är sinnebilden för ett fightingspel för mig.
Bortsett bärbara enheter som Game & Watch var Commodore 64 den första spelenheten som hittade hem till det Mäkiska hushållet. Mor och far tänkte att lille Jonas skulle lära sig programmera. Tjena. Utöver att skriva av de koder som fanns i manualen för babyskrik och pistolskott, var det 100% spel, där Ghostbusters i synnerhet var en favorit, men även Arkanoid.
Multiplayer var tidigt en stor grej för mig och jag, bröder och kompisar tävlade som vettvillingar i bland annat Winter Games, Blood n' Guts (en vansinnig svensk produkt där en av grenarna var att slunga en levande katt så långt man kunde) samt tidlösa California Games - som fick mig att längta till USA. En längtan som består.
Commodore 64 stod sig dock slätt mot NES och Shigeru Miyamotos magi. Vi brukade hyra NES och Super Mario Bros från en lokal tobaksaffär, och jag minns särskilt en gång då jag + bröder sprang ner dagen efter för att lira... och hittade farsgubben med kontroll i näven efter att ha spelat hela natten.
Detta är en annons:
Det första spelet som köptes till NES när vi äntligen skaffade en, var Castlevania, en serie som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Trots att det var ohemult svårt, kan jag ärligt säga att jag lyckades varva det mer än en gång. Spel kostade betydligt mer då än nu, de flesta failjer hade bara en TV och spel var lyxvara - så det var bara att harva på med de lir man hade.
Excitebike var det första spelet till NES jag någonsin lirade, vilket skedde på granngården där jag bor nu. Varenda gång jag går ut med hundarna brukar jag snegla åt det hållet och tänka för mig själv att det var där allt startade för min del med Nintendo. Jag vill även framhålla Zelda II som förmodligen är mitt mest spelade NES-spel och för alltid gjorde mig förälskad i japanska rollspel (Zelda II var ett typiskt japanskt rollspel med levlar, världskarta och helt olikt dagens Zelda).
Jag höll bokstavligt talat på att avlida när jag fick se Castle of Illusion till Mega Drive. Det gick inte att se om det var tecknad film eller spel, tyckte jag då, och den första grafiska kicken jag någonsin känt smällde till här och då, och gjorde mig för evigt smygkär i Sega. Något som sitter i.
Jag älskar Marios spel, men under 90-talet hade jag roligare med Sonic som för första gången fick mig att känna att TV-spel inte bara var jävligt kul - det var också förbaskat coolt. Just den lite vuxnare känslan kring bidrog Sega med rejält.
Detta är en annons:
Multiplayer fortsatte vara stort för mig och bröderna och Street Fighter II och Mortal Kombat 2 spelades till vår Super Nintendo höll på att smälta. Fighting är och förblir sedan dess en favoritgenre och dessa båda serier förblir mina favoriter i den.
Super Probotector träffade som en näve i solar plexus och bjöd på brutal action och makalös grafik. Det här och Life Force: Salamander är två titlar som jag och min mellersta bror lirat igenom ungefär en gång per år de senaste 30 åren...
Med Secret of Mana fortsatte min kärlek till de japanska spelen utvecklas, och jag blev varse om vad vi missade i Sverige och även Europa (Chrono Trigger, Final Fantasy VI med flera). Det fick mig att bli en flitig importör av spel, men jag kan ärligt säga att jag aldrig piratkopierade något.
Sega Saturn och jag hade ett kort förhållande och jag övergav den snabbt. Men Athlete Kings fick mig att återuppleva känslan från Commodore 64-glanstiden (ovan nämnda sportspel) och Track & Field II till NES. Friidrott och multiplayer har aldrig varit bättre.
Min historia med bilspel är kort och intensiv. Räknar vi bort Mario Kart, kan man nästan säga att den började och slutade med Ridge Racer till Playstation. Jag nötte detta sönder och samman och trodde nog att jag var bäst i världen. Idag finns det ju Youtube, och jag skulle numera nog kalla det bäst i kvarteret istället. Arkadracers tycker jag fortfarande är roligt såsom Motorstorm och Forza Horizon, men simulatorer ger jag inget för.
Japp, mer fighting (Street Fighter Alpha 3 och Soul Blade), för till Playstation blommade detta intresse upp på allvar samtidigt som tredimensionellt stryk blev en grej. Sonys makalöst mångsidiga konsol chippades och jag importerade något alldeles kopiöst med spel eftersom jag på den tiden jobbade på Ericsson samt bodde hemmma och kunde därför plöja ner lönen i nya lir. Tack vare Ericsson kunde jag dessutom chippa mina och polarnas konsoler på ett mycket effektivt sätt.
Final Fantasy VII blev ett spel som för alltid förändrade mig. Det ledde till ett galopperande intresse för Japan (jag hade en egen Japan-spalt en kort tid i chefredaktör Petter Hegevalls första speltidning Missil) och japanska spel samt blev ordförande för Sveriges då största manga/animé-förening. Än idag är manga, animé och japanska spel som känns japanska (tänk Yakuza: Like a Dragon till exempel) kärlek för mig.
Nintendo 64 hade jag en hatkärlek till. Det är den enda konsolen jag inte ägt medan den var aktuell sedan jag fick egna pengar. Polaren släpade dock med sin till varje spelkväll och det blev såklart massor av Mario Kart 64 och Goldeneye 007. Sistnämnda var spelet som fick mig att inse att förstapersonsskjutare fungerar även till konsol och än idag föredrar jag genren till just konsol. Dessutom föll jag pladask för Mario Party som än idag är en favorit.
Frågan är om något spel betytt mer för mig än Phantasy Star Online. Jag spelade det till Dreamcast i över 2000 timmar trots konstanta nedkopplingar, galopperande fusk och minimalt med nytt innehåll. Jag fick flera vänner för livet och flyttade mitt spelande ut på nätet. Och där har det i hög grad förblivit. Det är få saker som för mig är roligare än att spela med andra.
Spela med andra gjorde jag även i Soul Calibur (min andra grafiska kick någonsin) och Capcom vs SNK 2 till Dreamcast. Båda dessa lir drar jag fram ändå idag på hyfsat regelbunden basis till just Dreamcast och jag tror jag skulle kategorisera dem som mina favoritfightingspel någonsin.
När Playstation 2 kom, hade Rare-utvecklarna bakom Goldeneye 007 (och Perfect Dark) hoppat av och bildat Free Radical. Och deras Timesplitters var ett obligatoriskt inslag på spelkvällarna under ett års tid.
SSX var kul, men det var med SSX Tricky jag på allvar fastnade för highscore-jakt och lärde mig älska Dual Shock 2. Spelet kom till både Gamecube och Xbox men gick knappt att spela på grund av trigger-knapparna.
Gamecube fick också bli en social konsol för min del där jag i huvudsak spelade Super Monkey Ball, ett underbart Naruto-fightingspel och framför allt; WarioWare, Inc.: Mega Microgame$. Det här är orsaken till att min Gamecube aldrig kan plockas bort, för så snart vi är ett gäng som lirar är detta ett måste.
Halo: Combat Evolved var spelet jag inte ens ville ha. Min polare skulle till USA och jag bad honom köpa med sig den nylanserade Xbox hem för att jag skulle slippa frakten. Jag ville ha Dead or Alive 3, han krävde Halo för att han skulle få testa. Resten är historia. Halo är än idag min favoritserie när det kommer till spel.
Min gamle vän och tillika Gamereactor-medarbetaren Mikael Sundberg tjatade om att jag skulle spela Morrowind. Till slut föll jag till föga och hatade det. Jag hade samlat över 200 skedar, eftersom alla föremål måste plockas upp (jag är ju fan av japanska rollspel). Senare fattade idioten (jag!) äntligen galoppen och upptäckte de västerländska rollspelen. Jag har klämt in Riddick också, det var den tredje stora grafiska kicken jag fått efter Castle of Illusion och Soul Calibur.
Wii och jag kom aldrig särskilt bra överrens. Allt viftande var tyvärr rätt kass och gjorde spelen sämre. Men Wii Fit var något nytt, och fick en lat gamer att tappa vikt och vidga vyerna för vad ett spel kan vara.
Gears of War var spelet som bjöd mig på min fjärde stora grafiska kick, och i mångt och mycket inledde den generation av spel jag tycker vi befinner oss i än idag. Det vill säga då polygonfigurer inte bara är block, utan riktiga karaktärer. Att det dessutom bjöd på en makalös blandning av action och skräck var liksom bara bonus och uppföljarens Horde är ett favoritspelläge än idag..
Red Dead Redemption är ett av mina favoritspel genom alla tider. Och jag lirade faktiskt igenom det hos Rockstar i England. Tillsammans med Bioshock, är det duon av spel vars story berört mig mest och därmed bidragit till att jag idag tycker spelmediet saknar gränser för design, berättande och gameplay.
Skulle du fråga mig idag vilken genre som är min favorit, så skulle jag svara loot-shooters. Jag älskar The Division, The Outriders med flera. Och detta startade naturligtvis med Borderlands, och i synnerhet Borderlands 2. Det är för mig spel som absolut aldrig blir tråkiga och som är underbara att lira med andra. Även om det har snart tio år på nacken, väljer jag att avsluta med det. För att själv se vilka spel som förändrat mig som gamer, behöver jag dem nämligen mer i backspegeln.
