Svenska
Gamereactor
artiklar

Redaktionens Sommarfilmer

Efter att ha skrivit om våra somrigaste favoritspel i två omgångar är det nu dags för filmerna som vi på Gamereactor anser andas sommarkänslor...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Redaktionens Sommarfilmer

Petter Hegevall:
The Fast and the Furious
"Tuna, no crust." Den är så obegripligt fjantig, den där filmen. Dränkt i usel dialog, papperstunna karaktärer, obefintlig logik, kroniskt överspel, en trimmad Jetta (!) och en himla massa tröttsamt poserande. Och just därför älskar jag den, innerligt, hårt och ytterst passionerat. Rob Cohens allra första film om Brian O'Connor och Dominic Toretto har en alldeles särskild plats i mitt sotsvarta gubbhjärta och den återkommer alltid på sommaren, för mig. Då ser jag den minst två gånger, minst. I år har jag redan hunnit med båda gångerna och skrattat precis lika mycket åt kommentaren "Motec Exhaust" (hahahaha!) som åt den alldeles absurt underbara fanatismen kring lustgastrimning. Haha! Tölpsommaren är här, länge leve tölpsommaren!

White Men Can't Jump
I 30 års tid nu har Ron Sheltons briljanta komedi om två luspanka basketfifflare och deras resa mot en prestigefylld Los Angeles-turnering i "street ball" varit den mest somriga filmen av dem alla, för mig. Den är underbar. Wesley Snipes är underbar som den extroverte mallgrodan Sidney precis på samma sätt som att Woody Harrelsons tolkning av den småkorkat naiva Billy Hoyle alltid kommer att resonera hos mig. För White Men Can't Jump är somrig. Den är rolig. Sorglig. Innerlig. Och basketen är bra. Framförallt Woodys "handles" är allt annat än inrepade enbart för filmen då han var en framstående college-spelare, på sin tid. Jag tycker dessutom att denna filmen är osannolikt somrig och ger helt rätt känsla för när det är dags att ta med Spalding-kulan bort på skolplanen och som vanligt slunga iväg ett par Hegevallska tegelstenar.

The Goonies
"Heeeey Yoouuu Guuu-uuuys!" Richard Donners episka matinérulle är idag lika odödligt hyllad som den är dödsklassisk och jag kommer för evigt att dyrka Goonies på samma sätt som jag älskar andra barndomsfavoriter såsom Star Wars: Rymdimperiet slår tillbaka samt Rocky IV. Nu tror jag i och för sig att handlingen i Döskallegänget inte riktigt utspelar sig under sommaren, utan snarare på hösten då regnet öser ned över Oregon, men jag har sett den under sommarhalvåret under mer än en två tredjedelar av mitt liv, vilket gör att den nu är cementerad som en av de där alldeles självklara sommarfilmerna för egen del.

Detta är en annons:
Redaktionens Sommarfilmer

Marcus Persson:
Jönssonligan på Mallorca
Sickan, Vanheden och Dynamit-Harry. Tre namn lika djupt rotade i svenska finkulturen som falukorv, folköl och rotmos. Jönssonligan på Mallorca blev som vi alla vet den sista i originalserien av filmer där Gösta Ekman medverkade men tillika även den mest kompletta och roande, berikad med en exceptionellt krispig sommarkänsla. Detta är Sickan, Vanheten och Dynamit-Harry på steroider med ett manus fyllt av spansk sol, glittrande vatten och läckra miljöer. Allting är somrigt så det förslår och påminner mig personligen om alla resor med föräldrarna till de spanska öarna som liten parvel på det glada 80-talet. Att vi dessutom får Margaretha Krook som gniden, skurkaktig antikhandlare är som grädde på moset. Kompletterat med ligans härligt knasiga planerande och listigt genomförda inbrott i Germanns lyxvilla likväl som kuppen mot Basilica De Santa Maria så är detta grabbarna Jönsson när de är som allra bäst.

Sunes Sommar
Lustigt nog är titelkaraktären det absolut sämsta med Stephan Apelgrens ursvenska sommarklassiker som totalt domineras av den alltjämt strålande Peter Haber i rollen som familjens överhuvud. Något som jag självfallet inte reflekterade över som nioårig grabb när jag såg Sunes Sommar på bio tillsammans med ungefär en miljon andra svenskar. Precis som Jönssonligan på Mallorca är Sunes Sommar en stekhet barndomsklassiker som än idag fungerar som en nära nog perfekt tidskapsel från eran då den utspelar sig. Packningsbestyr, strandliv, sommarkärlek, nypotatis och Fantomen-ringar. Det är lättsmält, behagligt och skrämmande träffsäkert. En tidlös svensk sommarpärla som är helt omöjlig att tröttna på. Speciellt om man som mig växte upp med den som liten grabb. Detta är inte bara Sunes sommar. Det är min sommar.

S.O.S. - En segelsällskapsresa
Stig Helmers skärgårdseskapader slutför min genomsvenska trio av sommarklassiker. Ett äventyr jag egentligen först lärde mig uppskatta fullt ut i vuxen ålder och vars humor helt flög mig över på tiden det begav sig. Som hör till sed vanligheten så är dynamiken mellan Lasse Åberg och Jon Skolmen nära nog oöverträffbar, i varje fall sett bland svensk film, och allt det där ur-somriga från Sunes Sommar återfinnes här men i mer vuxen tappning. Humorn är subtil likväl som träffande med det fiktiva, underbara Stråholmen som händelsernas epicentrum. Allt som hör svensk sommar till finns här. Midsommarsupar, jordgubbar, ubåtar och ofrivilligt vindsurfande. S.O.S. - En segelsällskapsresa lyckas nog mer än någon annan film fånga det genuint ursvenska. Kanske för att just skärgårdssemestrande är så hårt inrotat i kulturen och kraftigt associerat med våra varma månader, men också får att allt känns så genuint gemytligt och mysigt. För likväl som de två ovan nämnda sommarklassikerna så får Lasse Åbergs skärgårdsäventyr mig att fyllas av bubblig semesterglädje på ett sätt få andra filmer kan.

Detta är en annons:
Redaktionens Sommarfilmer

Henric Pettersson:
Before Sunrise
För många innebär sommaren en början på en ny romans. En sommarflirt som känns mer äkta än någonting annat. Ibland blir den mer än så, ibland inte. Och den brukar inträffa helt oväntat. Vilket den gör i Before Sunrise. För mig är detta verkligen en magisk sommarfilm (och film som sådan) som jag blev totalt förälskad i när jag såg den för första gången. Jag menar, vem vill inte finna en oväntad kärlek i en helt främmande stad och tillbringa all tid ihop och lära känna varandra för att, förhoppningsvis, utveckla en djupare relation. Detta är definitivt en av mina sommarfavoriter.

Wet Hot American Summer
Man kan väl säga vad man vill om Wet Hot American Summer rent kvalitetsmässigt. Jag kan inte själv säga att jag avgudar den på något sätt, men jag blir alltid på gott humör när jag kikar på den. För mig är den en härlig satirfilm på sexkomedier för tonåringar och med Paul Rudd, Amy Phoeler, Elizabeth Banks, Ken Marino, Bradley Cooper med flera, kan det inte bli tråkigt. För mig är det så förbaskat härligt att sätta på den här sommarfilmen mitt i sommaren för att skratta gott åt den, och jag gissar på att jag inte är ensam om detta.

Call Me by Your Name
Filmen må ha släppts för bara några år sedan, men den blev snabbt en favorit hos mig. Till skillnad från Before Sunrise är detta en romantisk film som inte slutar som man kanske hade velat. Som jag nämnde i fallet med Before Sunrise innebär en sommar kanske en sommarflirt som blir precis just det, och ingenting mer. En hopplös förälskelse som präglade hela sommaren som man kommer att minnas länge. Men även om Call Me by Your Name är en bitvis sorglig film, finns så mycket vackert i den som i mina ögon representerar sommarens magi.

Redaktionens Sommarfilmer

André Lamartine:
Jaws
Duunnn dunnn... duuuunnnn duun... John Williams tonsatte våra värsta mardrömmar i Spielbergs fasaväckande strandtrauma, som fick flera generationer att skrika sig hesa över sina egna badkar. Det råkar också vara en exemplarisk sommarrulle, då vi numera inte kan tänka oss ett filmiskt strandbesök utan röda kroppsvätskor som blandas ut i det blåa havet. Vad mer kan man önska sig från en film som än idag har massor av bett? Jaws är ett tidlöst mästerverk som bara skriker solstänkt (och bloddränkt) semester och i det här fallet föredrar vi monstertänder och avslitna lemmar framför frodig grönska och blomstertider.

Min Granne Totoro
I min värld går det inte att diskutera sommarfilm och inte nämna Studio Ghiblis animerade drömvärld i samma andetag. Den japanska studion är nämligen mästare på att väcka sommarkänslorna till liv, där den ljuvliga barndomsagan Min Granne Totoro känns direkt universell i sin oskyldiga sommaranda. Livet i denna underbara anime är en solig lek på landet, en sprallig upptäckarglädje, ett varmt minne som också råkar befolkas av vänliga skogsväsen som gärna tar sköna tupplurar i gömda små gläntor. Hayao Miyazaki förstår att skrattet är själens språk och den genuina sommarkulissen gör Min Granne Totoro till en sann livsnjutare.

Om du lyssnar noga
Sommar är inte bara bad och stränder - det är också skolbekymmer, svåra vägval, oslipad kreativitet och pirriga tonårsromanser i 90-talets optimistiska tecken. Ghibli förstår det här med att fånga sommarens många ögonblick, där tiden står stilla i de romantiska storstadsbilderna, som dränks i ljudsvepet av sjungande cikador och den bästa användningen av John Denvers Country Roads som vi någonsin har hört i en film. Om du lyssnar noga får oss att sakna något från ungdomens blomstrande årstid, något djupt i våra själar som vill brista i glada sommarvisor, viska om forna sommarförälskelser, längta efter fjärilar i magen igen. Detta är en hjärtlig coming-of-age-historia som alltid kommer att förtrolla oss i sin sommarflirt.

Redaktionens Sommarfilmer

Måns Lindman:
Stand by Me
"I never had any friends later on, like the ones I had when I was 12. Jesus, does anyone?" Ni känner säkert igen citatet från en åldrande Richard Dreyfuss i Rob Reiners mästerliga Stand By Me. En författares känslosamma tillbakablick på ungdomens dagar. En tidlös historia om vänskap, äventyr och amerikansk 50-talssommar med brylcreem, bilar och Buddy Holly. Denna coming-of-age-historia, baserad på Stephen Kings novell vilar visserligen på en otäck grund, där en brokig grupp ungdomar skall leta upp ett lik men det är inte det som är det viktiga. Stand By Me handlar snarare om fyra vänner som hittar sig själva den där sommaren. När långa varma nätter och dagar fulla med nya möjligheter och upptäckter skriver nya kapitel i livets bok svetsas den lilla gruppen samman och tillsammans skapar de minnen som varar för evigt. Stand By Me är filmen där det är så enkelt att byta ut karaktärerna mot sig själv och sina egna vänner. Okej, vi kanske inte gick och letade efter döda kroppar i skogen men känslan av gemenskap och äventyrslustan, den fanns där definitivt. Precis som i filmen växer man också ifrån varandra och ödet spelar ut sina kort på de mest oväntade sätt även i verkliga livet.

Point Break
Det är lätt att glömma att Kathryn Bigelow, med två av filmvärldens mest intima och dunkla krigsdramer på sin meritlista, The Hurt Locker och Zero Dark Thirty, redan år 1991 levererade en av de mest somriga over-the-top-macho-rullar som någonsin sett dagens ljus. Point Break var bromance innan bromance ens var en grej och det var stundtals så ljuvligt ostigt att det var svårt att veta om det var medvetet eller om det bara råkade bli en parodi på hela eran. Bankrånaren Patrick Swayze och polisen Keanu Reeves som "surfer dudes" var något av det coolaste man kunde beskåda på den tiden och att lyckas få något så absurt som en heist-rulle på surfbräda till något så ohyggligt spännande, vackert och välsnidat var ingenting annat än imponerande. Är det stekhet action med klockren sommarkänsla man är ute efter så kan man inte misslyckas med Point Break. Så länge man undviker den hemska remaken som kom för ett par år sedan förstås.

The Talented Mr. Ripley
Det är den perfekta mixen av vackra vyer, välklädda människor och diaboliska planer, en film som andas så mycket sommar att jag bara vill sätta mig på ett plan till Italien varje gång jag ser den. Jag pratar förstås om The Talented Mr. Ripley, Anthony Minghellas mästerliga thriller som drunknar i både solsken och blod. En fullständigt briljant filmatiserad version av Patricia Highsmiths roman, med ett filmfoto som kan få en att helt tappa andan och dessutom med en av modern tids starkaste rollistor. Italien har aldrig varit vackrare på film. Vi snackar Ischia, Procida, Palermo och Rom, ständigt badande i solljus. Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att i sin helhet, platserna, kostymen och människorna så är The Talented Mr. Ripley en av de vackraste rullarna som någonsin nått vita duken. Mycket tack vare ett enastående kameraarbete av John Seale. Att det sedan dessutom är en fullständigt lysande thriller gör den till mitt självklara val av sommarfilm, varje sommar.

Redaktionens Sommarfilmer

Erik Nilsson Ranta:
The Burning
Lite mord och slafs tycker jag hör sommaren till. Åtminstone så länge vi snackar om på filmfronten och kanske inte nödvändigtvis på typ grillkvällar. Och just kombinationen sommar, mord och slafs faller samman som en slags helig treenighet i Tony Maylams klassiska slasherrulle The Burning där en kraftigt brännskadad galning bestämmer sig för att ha ihjäl en massa sextokiga ungdomar på ett sommarläger. Med samma typ av välbekanta upplägg från ett par tusen andra slasherfilmer från samma decennium bjuds det knappast på något nytt under solen, men här finns gott om somriga scener, en ung Jason "George Costanza" Alexander med hår på huvudet samt tillräckligt mycket mord och slafs för att man som skräckfilmskonnässör ska bli rikligt underhållen fram till eftertexterna.

The Great Outdoors
Sunes sommar i all ära (jo, jag älskar också den, Mackan), men snackar vi ren och skär kaosig sommarsemester av den underhållande sorten är det svårt att hitta någonting bättre än sköna åttiotalspärlan The Great Outdoors med evigt saknade kunggubben John Candy i huvudrollen. Med manus av självaste John Hughes bjuds det på sommarstugehäng fyllt av komplikationer när Candy med familj drömmer om idyllisk semester, men får allt annat än just det när en odräglig svåger (spelad till perfektion av Dan Aykroyd) bestämmer sig för att våldgästa. I tvättäkta Hughes-anda finns här en finfin balans mellan klockren humor och en hjärtlig värme som överrumplar en mitt bland alla gapskratten.

Die Hard: With a Vengeance
Kanske inte den första filmen man tänker på som sommarfilm, men den tredje (och mest underhållande) Die Hard-rullen väcker i min värld minst lika somriga känslor som att Youtube:a fram gamla klipp på när solglasögonprydda Sven-Ingvars rockar Sommar & sol i klassiska sommarlovsprogrammet Hajk. Dels inleds den ju till tonerna av The Lovin' Spoonful-dängan Summer in the City och sen fortsätter bombardemanget av sommarfeeling med att exakt varenda karaktär närmast drunknar i svett genom hela filmen på grund av värmeböljan som råder mitt under John McClanes intensiva katt-och-råttalek med filmens elaking. Somrigt så in i bomben och en av nittiotalets mest underhållande actionrökare.

Vilka är dina somrigaste sommarfilmer?



Loading next content