6 härliga filmer med spelanknytning

Filmer som har baserats på TV-spel finns det gott om, där filmmakare ofta har misslyckats med att adaptera spelmediet till vita duken. Sedan har vi filmer som har en sällsam spelkänsla över sig, där exempelvis Edge of Tomorrow förvandlar en stridsnovis till en GIT GUD-gud. Men så har vi ju också filmerna som inte behöver vara baserade på specifika franchiser för att lyckas berätta en spelrelaterad historia och som ändå kan rankas som genuina TV-spelsfilmer. Filmer som kretsar kring TV-spelindustrin, dess genomslagskraft och den oslagbara eskapismen som spel står för idag; filmer som fångar känslan av att befinna sig i ett fullfjädrat TV-spel, som fångar gemenskapskänslan, som använder mediets unika berättarform och som framförallt kittlar våra innersta popkulturella fantasier. Här nedan kan du läsa om några av de bästa filmerna av detta slag...

Existenz
Hur farlig är tanken om TV-spel som vår nya verklighet? Cronenberg granskar spelmediet och dess uppslukande kraft med sin härliga groteskhet, som i likhet med klassikern Videodrome utforskade ett växande medium som en förlängning av våra vildaste våldsbenägenheter och våra mänskliga kroppar. De organiska spelkontrollerna äcklade lika mycket som det fascinerade i sin body horror-stil, där bröstvårtor användes som knappar och navelsträngar penetrerades direkt i ryggraden för att både stimulera och simulera. Penseldragen är breda, men Cronenberg lyckas måla upp en febrigt fängslande spelindustri som låter spelare skapa sina egna äventyr om amfibiska mutanter, mordförsök och köttiga pistoler som skjuter tänder. Body horror och VR visade sig vara en fantastiskt vidrig kombination och framtidsvision som lät Existenz-spelet formas av människors undermedvetna och som diskuterade den frihet som spel kan erbjuda - på både gott och ont.

Ready Player One
Spel är eskapism, något som definierar Steven Spielbergs dystopiska framtid i Ready Player One - ett kärleksbrev till allt som heter popkultur. Den virtuella verkligheten OASIS är det perfekta sättet för folk att återskapa sig själva och bilda nya liv i den digitala världen, där man inte behöver påminnas om den fattigdom som faktiskt tynger deras fysiska kroppar och sinnen. Sett som ett spelnarrativ är Ready Player One ett lysande exempel på den gemenskapen och vänskapsbanden vi kan knyta online och som med hjälp av en dos Spielbergsk berättarmagi skapade ett förträffligt filmäventyr med massor av hjärta och själ. Utan att köra ner varnande moralkakor i halsen på tittaren kodade Spielberg ihop en vacker historia om jämlikhet och eskapadens fördelar, men också om att ta vara på verkligheten därute och den kärlek vi fortfarande hyser till den popkultur som har format våra liv.

Free Guy
Den Disney Plus-aktuella Ryan Reynolds-rullen är det senaste tillskottet, som här eftersträvade att reflektera den passion driver spelarna bakom skärmarna. Det bästa med Free Guy är dock hur den lägger fokus på världens mest underskattade spelkaraktär: en bakgrunds-NPC. Det är lika fascinerande som charmigt att följa en kulissfigur som på något sätt bryter sig ur sin programmering och som bjuder spelvärlden på en förebild som inte vill göra en fluga förnär. Medan den sedvanliga Reynolds-humorn är förväntad och filmen lider av några klyschor var det ändå en överraskande positiv hyllning av det moderna spelklimatet med en söt kärlekshistoria inbakad i spelkoden, som dessutom lyste upp välviljan vi kan hysa bakom våra avatarer i den hätska spelvärlden idag.

Wreck-It Ralph
Förutom Zootopia stavas Disneys bästa animerade film Wreck-It Ralph, en retrodoftande arkadkomedi vars pixliga antihjälte smälte våra spelhjärtan. Sedan antiken har människor accepterat sitt öde för att inte vredga gudarna, något som vår kantige titelfigur också tampas med när han tröttnar på sin antagonistiska Donkey Kong-roll och det är beundransvärt hur väl spelnarrativet knyts samman med budskapet om att acceptera sig själv för den man är. Bara stödgruppscenen med andra kända speluslingar som Bowser och Mr. Bison är fenomenal. Trots de irriterande produktplaceringarna och de långa transportsträckorna kunde man bara inte förneka filmens emotionella bombnedslag som var dess final, som genom sin finstämda hyllning till både arkaderan och figurer vi älskar att hata gjorde att man inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Tron: Legacy
Hjulet, penicillin, Internet och Daft Punks soundtrack till Tron-uppföljaren hör till världens bästa idéer någonsin, men det är såklart inte bara bandet som gjorde Tron 2 så spektakulär. Visuellt sett är Legacy också en triumf, som förutom den plastige Jeff Bridges-klonen återskapade 80-talsfilmens mystik med bravur. Kärleken till TV-spelens potential satt kvar sedan Steven Lisberger försökte återskapa spelmediets magi på vita duken och även om handlingen var något tunn var far-och-son-historian rörande just för att de hittade något gemensamt i spelvärlden. Facklan skickades vidare från en kultklassiker, som lät datornörden ta rampljuset, och som uppdaterade Tron till en oändligt hänförande värld. Joseph Kosinskis fenomenala Tron-rulle fick dessvärre ingen uppföljare, men åtminstone fick det en hyfsad animerad TV-fortsättning.

Scott Pilgrim vs The World
Filmen må vara baserad på en serietidning, men Edgar Wright förstod sig inte bara på förlagans busiga stil. Baby Driver-regissören ser spelestetiken som en konstform som kan gå hand i hand med filmens visuella språk, vars spelnarrativ exploderar i en potpurri av roliga TV-spelrelaterade detaljer. Att besegra fiender på vita duken har nog aldrig varit så här lekfullt tack vare det välgjorda boss-upplägget, som här syr ihop speltraditioner och filmens potential på ett sömnlöst vis. Fightingspel mixades handlöst med klassiska speltroper i en energisk kärlekshistoria som sprudlade av kreativitet och en djup förståelse för medieformernas möjligheter. Scott Pilgrim vs The World är och förblir en kriminellt underskattad TV-spelsfilm som gjorde det absolut bästa av två världar.

Vill du lyfta en härlig TV-spelsfilm, som inte nödvändigtvis är baserad på något specifikt spel?