Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Augusti

Pippa Funell 4, Back 4 Blood, Quake Remastered samt Psychonauts 2... Den samlade Gamereactor-redaktionen har listat den gångna månadens mest spelade titlar

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Bäst Just Nu: Augusti
Petter har spelat oförskämda mängder Quake (2021) till Switch under de gångna veckorna.

Petter Hegevall:
Quake (Remastered)
Tanken var att spela lite, bara någon timme. För att på så sätt se hur bra konverteringen (remastern) var. Jag installerade Quake (2021) på min son Franks Nintendo Switch och medan min sexårige Mini Me klagade över att jag lagt beslag på hans spelkonsol (han ville spela nya Mario Golf och satt tålmodigt på soffkanten med armarna i kors) fastnade jag, styggt. Jag har sedan dess legat i soffan i nästan två veckor med Id Softwares brun-gotiska FPS-mardröm tryckt så nära ansiktet som det bara gått. För detta är en mästerlig remaster av ett briljant spel som för mig bevisar att actiongenren i stort utvecklats åt helt fel håll de senaste 20 åren. Få moderna shooters är lika bra som Quake (Remastered). Väldigt, väldigt få.

André Lamartine:
Bloodborne
Det är tredje gången jag tar på mig min finaste jaktfedora och rostigaste tillhygge i From Softwares mästerliga skräcktitel och jag har återigen besegrat det föräldralösa kosmosbarnet i mardrömsstranden efter otaliga försök. Det är få spel som muntrar upp på den här nivån och har sakta men säkert klättrat i min lista över världens absolut bästa spel. Även om man redan känner till alla vändningarna i berättelsen kan jag inte få nog av att avtäcka Yharnams vidriga hemligheter och sitter på ett ljuvligt återspelningsvärde. Det är inte ett perfekt spel, men det är perfekt där det räknas. Musiken, estetiken, doften av blodtörstiga bestar... Aaah. Det finns inget bättre just nu än att lemlästa varulvar och slakta uråldriga tentakelmonster - igen.

Adam Holmberg:
Pippa Funnell: Secrets of The Ranch
Det vilar gömda hemligheter runt varje hörn i detta hästdränkta mästerverk som jag tillbringat hela den senaste månaden tillsammans med. Jag har ryktat, tvättat, borstat, matat och självklart ridit mängder på min pålle "Ulf" och kan enkelt konstatera att Pippa Funnell: Secrets of The Ranch är ett makalöst spel.

Detta är en annons:
Bäst Just Nu: Augusti
Marie vägrar ge upp sin vikinga-saga och med den nya expansionen på plats har hon fortsatt sin resa.

Marie Liljegren:
Assassins Creed: Valhalla - The Seige of Paris
Denna Augusti kommer tyvärr gå till historien som den minst spelade för mig. Semester gick till sin ände och jobb och valpen Odågan har tagit det mesta av min tid. Men då och då har lugnet lagt sig i Majsans hus och Odågan har somnat när han tröttnat på att tugga på Majsans heta spiror och fuck off-finger och då har jag snabbt som en vessla satt i gång min Playstation 4 och spenderat några härliga timmar i sällskap med min råbarkade vikingakvinna Eivor. Denna gång har vi tagit oss till Frankrike och svingar våra yxor mot dom som tror att grodlår och sniglar är en delikatess och de som viftar med en vit flagga så fort dom hör ordet krig. Spelet började lite knaggligt då jag som vanligt glömt styrningen under min lilla paus och plötsligt insåg att jag helt glömt bort vilken knapp jag parerar med. Sen glömde jag bort vilken knapp jag bättrade på min hälsa med och även hur jag smög men det löste sig.

Jag har ju det värsta tänkbara vapnet som gör mig näst intill odödlig så då kan man kosta på sig lite speldemens. Jag måste säga att jag verkligen gillat detta DLC och hade väl önskat att det varit lite längre så jag och Eivor kunnat spendera lite mer tid med varandra nu när vi låst upp sådana finfina skills. Jag har ju just blivit varm i kläderna och börjat komma ihåg vilken knapp som gör vad, men det är väl bara att hålla sig till tåls tills nästa DLC dyker upp. Får väl bara hoppas att det har den goda smaken att skippa råttorna i den kommande som i mina ögon bara var en stor böld i röven genom detta spel. Annars har jag och Eivor njutit av att rida genom vinlandskap och köra kniven i en och annan fransos. Vi har klappat katter och letat skattkistor och plundrat som de vikingar vi är. Och framför allt har jag fått leka med Thors blixtrande spjut. Oj, vad fel det lät. Alltså det är ett riktigt vapen jag pratar om. Äh, jag slutar prata nu för detta hjälper inte. Majsan, over and out.

Patrik Severin:
Humankind och Highfleet
Jag har spelat detta så mycket som min tid tillåter under Augusti. Det är sprängfyllt med referenser till vår historia, erbjuder en annan design än den vi ser i Civilization. Utan att tappa den där en omgång till magin. Istället för väldigt utpräglade karaktärsdrivna ledare skapar vi vår egna ledare och formar unika civilisationer med varje genomspelning. Jag har kommit att älska hur städerna ser olika ut vid varje genomspelning då du oftast väljer olika kulturer under resans gång. Det är inte bättre än sin rival men med ett par starka expansioner kan det potentiellt tävla om den platsen. Under Augusti har det varit lite segt med spel därför har detta varit ett rent nöje att utforska under denna månad. Jag har även fått några timmar i Highfleet och det var länge sedan jag fick spela något så unikt estetiskt och atmosfäriskt. Det kan skrämma många på grund av en lite högre inlärningskurva men det är värt det. Det får mig att tänka på Homeworld som är ett annat spel vars tematik, estetik och design säljer spelet. Jag kan varmt rekommendera båda som erbjudit underhållning för mig under den gångna månaden. Under september månad ser jag fram emot Total War: Troy och dess nya mytologiska spelläge.

Detta är en annons:

Olof Westerberg:
Mario Golf: Super Rush
Egentligen hade jag inga som helst planer på att fortsätta golfa runt i svampriket efter en första genomspelning av spelets sex banor. Det var för lätt, omgivningarna för slätstrukna och variationen minimal. Sen kom sensommaren med en malplacerad semester mitt under regn, hagel och översvämningar utan dess like. Ofrivilligt bänkad i soffan provade jag därför, i brist på annat, online-läget och jag kunde bara inte sluta. Det är ju något mysigt med att kalkylera vind, lutning och bollbana tillsammans med andra över nätet som jag inte kan sätta fingret på. Som att tävla, men samtidigt också umgås och ha det trevligt ihop. Precis som vanligt är dock Nintendo fantastiskt duktiga på att begränsa funktioner online, men formatet med tre hål per spelomgång fungerar ändå stabilt, och lagg - vilket Nintendo också är fenomenala på - blir ett icke-problem på grund av golfens statiska spelsätt. Kanske kan man pensionera Mario Golf till Nintendo 64 ändå?

Marcus Persson:
Diablo III: Reaper of Souls
Det blev strax över åttahundra paragons även denna säsongen och även om de nytillagda ethereal-vapnen kryddar till mixen lite så är jag nu nog officiellt mätt på allt vad demon-slaktande heter. Det har dessutom blivit väldigt märkbart att alla förändringar som gjorts de senaste månaderna har vänt upp och ner på ekonomin i Diablo III på sämsta möjliga vis. Rare-mats är inte längre svåra att samla ihop och det fullkomligen sprutar av Death Breath-flaskor från elitmonstren. Istället är det veiled crystals som skiner i sin frånvaro och tvingar en till hutlöst tråkig grind i antingen adventure mode eller vanliga rifts. Suboptimalt är bara förnamnet.

Tyvärr har ju detta också påverkat mitt sug efter Diablo II: Resurrected, ett spel jag varit dum nog att dessutom förköpa. Så nu blir det hårdpaus från serien och förhoppningsvis infinner sig lusten återigen lagom till att Resurrected landar på de digitala butikshyllorna. Det ska väl också sägas att nyheterna kring Bizzards interna problem som läckt ut de senaste veckorna inte direkt har fått en att jubla heller. Det känns rakt av olustigt att spela deras titlar och tacksamt nog är Valheim expansionen Hearth & Home precis runt husknuten, något jag ser fram emot så in i norden. Min kropp är redo för nya galna upptåg som vikingen Snoppestor!

Måns Lindman:
The Great Ace Attorney Chronicles
Då jag har varit minst sagt risig så har det väl inte blivit särskilt mycket spelande den här månaden. Men innan jag blev klubbad medvetslös av årets första och synnerligen brutala man cold hann jag åtminstone ta mina första svajiga steg i den senaste upplagan av det numera ikoniska japanska rättegångsliret och det är förstås alldeles för tidigt att komma med några djupare analyser eftersom det ryktas om 80 ljuvliga timmar av intrikata mordgåtor, skruvade karaktärer och tvära kast mellan hopp och förtvivlan men det är klart att man känner igen mönstret direkt. Humorn, mörkret, hjärnan och hjärtat.

Då den här berättelsen utspelar sig långt innan både Phoenix Wright och Miles Edgeworth ens var påtänkta så är det såklart llte annorlunda att ikläda sig rollen som försvarsadvokaten Ryunosuke Naruhodo i stället, med sin ständiga kompanjon Herlock Sholmes men jag vande mig snart, så där som man gör när man redan vet vad som väntar. Med Ace Attorney vet man nämligen alltid precis vad man får och jag kan inte säga att jag någonsin varit besviken så samtliga bevis pekar just nu på att The Great Ace Attorney Chronicles kommer att uppta även större delen av september. I rest my case.

Henric Pettersson:
Persona 5
Jag kände i mitten av sommaren av en sanslös speltorka. Jag införskaffade visserligen Mass Effect Legendary Edition när det släpptes (eftersom jag aldrig lirat dem från början till slut) men har fortfarande inte tagit mig igenom ettan. Istället bläddrade jag i mitt spelbibliotek på min Playstation 5 och såg då att jag hade Persona 5. Ett spel jag hört så mycket gott om men aldrig orkat starta. Men just denna dag tänkte jag ge det en chans men jag var snabbt på väg att avbryta denna chansen med tanke på hur otroligt trög början var. Så här i efterhand är jag glad över att jag inte slutade spela, för Persona 5 är verkligen ett fantastiskt spel. De lediga dagar jag haft i sommaren har tillbringats med Joker och hans team från morgon till kväll och det har verkligen varit en njutbar upplevelse. Nu ska jag bara ta mig an de sista palatsen innan detta sanslöst långa äventyr är över.

Bäst Just Nu: Augusti
Tim Schafers uppföljare är alldeles lysande.

Niclas Wallin:
Psychonauts 2
Det var 16 år sedan sist och i många år trodde jag inte att det faktiskt skulle bli någon uppföljare. Men så släpptes då den efterlängtade tvåan för bara några dagar sedan och jag blev som tur är inte ens lite besviken. Det är gjort med så mycket humor, värme och charm att man bara sitter där i soffan med ett fult leende på läpparna redan från första spelsekvensen. Psychonauts 2 är allt som första spelet är och så mycket mer och jag kan inte sluta prata om det. Jag har tjatat på alla jag känner med Xbox One att ladda ner det snarast möjligt för det här får man helt enkelt inte missa, så är det bara. Jag har fortfarande en del kvar att spela och jag försöker i den mån jag kan dra ut på det lite för jag vill inte att det här ska ta slut.

Johan Vahlström:
Octopath Traveler
Jag var på semester i augusti, så det har inte blivit så mycket spel som vanligt. Jag har dock påbörjat ett nytt spel under den sista veckan, ett spel som jag skjutit upp alldeles för länge. Octopath Traveler. Trots att jag älskar genren har det aldrig blivit av att jag spelat det, men nu när jag kollade igenom listan på Game Pass var det svårt att låta bli. Jag har precis rekryterat samtliga åtta karaktärer och jag älskar spelet tio timmar in. Det är precis den throwback till forna japanska rollspel och det här med åtta karaktärer som alla har sina egna berättelser, som skiljer sig stort från varandra, är något speciellt. Grafiken är charmig och musiken helt underbar. Jag har många, många timmar framför mig med det här spelet och jag ser fram emot varenda en.

Joakim Sjögren:
Darksiders: Genesis
Jag har avvaktat med att kasta mig in i Darksider: Genesis ett bra tag nu. Jag älskar visserligen de övriga tre spelen i serien (tycker de är rätt underskattade faktiskt), men skiftet från renodlade actionspel ur ett tredjepersonsperspektiv till en Diablo-klon sett från ovan resonerade inte med mig när det utannonserades för ett par år sedan, och jag har av den anledningen inte fortsatt kampen som apokalypsens ryttare på senare dar. I alla fall tills nyligen, det vill säga. I början av månaden meddelande nämligen Microsoft att spelet skulle plockas bort från Xbox Game Pass-tjänsten, och då gratis ändå är rätt gott tog jag mig därför äntligen för att axla rollen som War igen, och denna gång skedde det tillsammans med brodern Strife som kompanjon. Så här i efterhand är jag dessutom väldigt imponerad av äventyret i fråga. Visst, det håller kanske inte samma nivå som övriga delar i serien, men som en så kallad Dungeon Crawler fungerar det som ett utmärkt litet äventyr, och det har verkligen varit underhållande från första till sista stund. Rekommenderas varmt.

Bäst Just Nu: Augusti
Naughty Dogs uppföljare fortsätter att trollbinda delar av redaktionen.

Johan Mackegård:
The Last of Us Part II
När det kommer till spel med starka uppslukande berättelser så är jag sällan den första att hoppa på tåget. Inte för att jag inte är intresserad av medryckande äventyr som får timmarna att rinna ur händerna som vatten och man plötsligt vaknar upp som ur en trans vid klockan 04:00 och undrar vad fan som hände? Tvärtom älskar jag dessa upplevelser så innerligt att jag maniskt tenderar att hushålla med dem, ibland i flera år tills läget känns precis rätt för att korka upp ett äventyr som ett fint åldrat vin varpå jag ser till att försöka njuta maximalt av varenda passerande bildruta som om mina ögon när som helst spontant skulle kunna självantända och således avsluta mina dagar som spelentusiast. Så när Ellie och Joels andra äventyr lanserades till Playstation 4 förra året och alla jag kände fullkomligt kastade sig över Naughty Dogs tvåa så satt jag snällt kvar och väntade på att rätt ögonblick skulle komma.

Så när jag för en tid sedan satte tänderna i Metro Exodus kom den äntligen. Den rätta känslan. Exodus var för egen del bland det tråkigaste jag har rört på flera år men det gav mersmak av det postapokalyptiska temat och jag visste snabbt att det äntligen var dags att återse Joel och Ellie igen och det är hos dem jag har befunnit mig i Augusti. Jag tar mig långsamt fram i Uncharted-gängets svampinfekterade värld och min resa har egentligen bara börjat men storyn, karaktärerna och den övergripande känslan vittnar redan om att The Last of Us 2 är något utöver det vanliga och att ordet mästerverk troligtvis kommer att användas flitigt av undertecknad när jag till slut kan skryta om min bedrift att ha kämpat mig igenom ytterligare ett mästerverk signerat Naughty Dog. Sist av alla.

Bäst Just Nu: Augusti
Mäki har njutit av Back 4 Blood-betan under den gångna månaden. Har du testat det?

Jonas Mäki:
Back 4 Blood (beta)
Det var visserligen bara fyra ynka dagar som erbjöds av den öppna Back 4 Blood-betan, men man kan lugnt säga att jag gjorde det mesta av tiden tillsammans med sambon och två av våra bästa gaming-vänner. Det blev hutlöst långa nätter med skoningslöst mycket mejande av zombies på svinigt svåra banor medan vi experimenterade oss fram med alla nya möjligheter som finns. Vi dängde bossar, testade vapen, prövade olika strategier och flydde flera gånger med millimetrar av liv kvar. Back 4 Blood ser ut att bli den nervpirrande och naturliga förlängningen av Left 4 Dead 2 jag drömt om i åratal och det färdiga spelet har goda chanser att bli ett av årets allra bästa för min egen del.

Vilket spel har du tillbringat mest tid med under augusti?



Loading next content