Svenska
Gamereactor
artiklar

Filmer vi sett: Augusti

The Green Knight, Fuckin Åmål samt Free Guy. Dags för Gamereactors samlade filmteam att tycka till om rullarna som spisats under augusti...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Filmer vi sett: Augusti

Filmer som Marcus Persson sett den gångna månaden:
Greyhound
Jag är otroligt svag för tajta och välproducerade filmer baserade på händelser under andra världskriget. Gärna då också de kanske mindre kända delarna av konflikten eller händelser ur unika vinklar. Nolans Dunkirk är fortfarande en av mina till dags dato absoluta favoriter inom genren och likaså den bedrövligt förbisedda Zwartboek av Paul Verhoeven. Och även om den Apple TV+ exklusiva Greyhound knappast kommer gå till världshistorien som den mest minnesvärda krigsfilmen genom tiderna så är den härligt tajt i sin inramning och väl skådespelad för att vara värd en titt. Det görs helt enkelt inte nog med filmer fokuserade kring de strider som försiggick till havs under andra världskriget och Greyhound gör ett bra jobb med att återskapa intensiteten i dom. Den obehagliga katt och råtta lek mellan tyskarna i sina ubåtar och atlanten-konvojerna av fartyg lastade med förnödenheter och krigsmateriel som skulle till England. Extra tumme upp för ett brutalt engagerande ljudspår som inte sparade på krutet.

Fucking Åmål
Här snackar vi tidskapsel. Herrejösses vad Lukas Moodyssons film återväckte minnen från tiden då man gick i högstadiet på senare delen av 90-talet. Buffaloskor, penta-brudar, mopeder och känsloladdad svensk indiepop av Broder Daniel och Kent. Realismen och trovärdigheten är på topp än idag och de vardagsproblem som Agnes och Elin kämpar med gör en obehagligt påmind om ens tidiga tonår. Med vuxna ögon så här tjugotre år efter att filmen fått premiär så är det många scener man ser på i nytt ljus och vad som speciellt sticker ut från mängden och smärtar är Agnes far som vill så väl men är helt oförmögen att nå fram till sin känslosprutande dotter. Likaså är Mathias Rust i rollen som den försiktige och tystlåtna Johan Hult helt fenomenal. Det gör ont i själen att se honom kämpa och försöka samla mod att säga sina tankar och känslor. För att i slutändan bara få sitt hjärta krossat och slaget i tusen bitar av Elin. Omöjligt bra och Lukas Moodyssons tveklöst bästa film.

Fifty Shades of Grey
Sätt inte kaffet i halsen nu för jodå, du läste helt rätt. Skräpfilms-Mackan har njutit av tvättäkta tantsnusk denna månad. Högupplöst smisk och pisk. Faktum är att det är en av mina absolut mörkaste hemligheter är att jag faktiskt läst igenom samtliga tre delar av E.L James usla böcker, ett livsval man kan ifrågasätta men precis som med mycket annat skit så fastnar man i det som en fluga i klister. Förstå mig rätt nu, böckerna är etthundra procent ren skit och även om filmerna är marginellt mer uthärdliga så är framför allt den andra och tredje ren tortyr. Den första filmen i trilogin är dock lite som den inledande delen av Twilight-sagan. Man kan se den, fnissa, skratta och fascineras över dess existens. Det är tramsigt, osannolikt och riktat till en totalt annan publik än en själv. Det är som att tjuvkika in i en helt annan värld där uttråkade, dagdrömmande hemmafruar sitter i sina pampiga vardagsrum med ett glas vitt och flåsar över unga, välsvarvade snubbar och förbjudna romanser. Det är skräp, men det är kul skräp.

Detta är en annons:
Filmer vi sett: Augusti

Måns Lindman:
Svärmen
När man ligger däckad i feber vill man gärna ha skräckrullar. Det är sedan gammalt det. En simpel story, någon som har det jävligare än jag själv, jump scares som håller en vaken och en rimlig speltid på runt en och en halv timma. Vad jag däremot absolut inte vill ha är lågmäld, långsam diskbänksrealism med konstnärlig ådra. Tyvärr valde jag franska Svärmen på Netflix och fick därmed en blandning av båda. Franska landsbygden, Virgine med sin dotter som hatar allt. Den ekonomiska kraschen som gör att de tvingas börja föda upp gräshoppor för föda. Gräshopporna som sedan visar sig älska blod och Virginie som snart är i deras våld. En film som har gått runt på diverse digitala filmfestivaler utan att göra särskilt mycket väsen av sig och efter att ha genomlidit den nu så förstår jag mycket väl varför. Slätstruket, minst sagt.

The Machinist
Brad Andersons tragiskt förbisedda kultklassiker som mest blev känd för Christian Bales makalösa förvandling från välklädd solbränd hunk till ett likblekt utmärglat vrak inbjuder till ett pussel som är omöjligt att lägga klart. Filmens avslutande minuter rullar upp ett överraskande scenario som visserligen kanske inte kvalar in som det mest originella av filmslut men gräver man djupare i symboliken är det en ytterst intrikat historia med oerhört många bottnar. Ju längre filmen går desto djupare sjunker Trevor i sin egen galenskap och alla spår leder till den mystiska Ivan. Han är helt övertygad om att Ivan har dödat den där pojken han drömmer mardrömmar om. Hela tiden små ledtrådar som vi inte förstår vid en första titt, vissa tyder till och med på att Trevor redan kan vara död. Även så här efter ett antal tittar är jag fortfarande inte helt säker på vad som egentligen är sant men en sak är i alla fall säker och det är att The Machinist, så här sjutton år senare fortfarande är ett briljant stycke film.

Once Upon a Time in Hollywood
Jag hade inte sett den sedan pressvisningen för två år sedan så det var hög tid nu. Då delade jag ut full pott och påstod att det här var Quentins bästa sedan Pulp Fiction. Vissa höll med mig, andra inte. Precis som det brukar vara och efter en omtitt står jag fast vid det betyget. Det var bara att åter lyfta på den dammiga Stetsonhatten och än en gång konstatera att Tarantino levererade sin bästa film på väldigt många år. Med ett rasande snyggt foto, superba skådespelarinsatser, långa lika delar besvärliga som briljanta dialoger och ett omutligt soundtrack läxade han upp duvungarna och visade pöbeln att gammal fortfarande är äldst i den här branschen. Once Upon a Time in Hollywood var ett bitterljuvt vykort från drömfabriken. Den utomordentligt skarpsinniga sagan om en svunnen tid, ett Hollywood i en B-filmsera som jag inte ens visste om att jag saknat. Sin vana trogen tryckte han även in en rejäl käftsmäll i slutet som fick både kritiker och biobesökare att stanna upp och fundera över vem Tarantino egentligen är. Ett geni eller en galning?

Detta är en annons:
Filmer vi sett: Augusti

André Lamartine:
Beckett
Trötta thrillers man glömmer bort dagen efter är en sak, men det är svårt att släppa hur usel Beckett faktiskt är. Är det ens en thriller? Här trodde jag att Sweet Girl var bland det mest osannolika jag har sett i år, men Beckett var i en liga för sig; allt från manus till skådespel var som att stirra in i ett vakuum, där varken nerv eller logik existerade och man hade ständigt känslan av att majoriteten av filmen improviserades för att hålla budgeten så låg som möjligt. Fotot var platt, actionsekvenserna var skrattretande, klippningen var mycket märklig och Vikander slösades bort helt och hållet på en film som varken visste in eller ut vad gällde den politiska tråden. Nej, detta var helt hopplöst från början till slut. Och ju mindre vi pratar om den svenska dubbningen av filmen, desto bättre!

Shang-Chi
Jag hatar inte Marvel-filmer, men jag begråter lite vad de har blivit på sistone: långa transportsträckor för att komma åt någon eftertextscen, i hopp om att få en liten glimt av franchisens framtid. För det har det ju, men jag tror inte att Marvel Studios kan duplicera multifas-succén med tanke på hur det hela har startat just nu. Det är för tryggt, för ovågat och alldeles för utstakat. Shang-Chi faller dessvärre in i det ledet - även om den såklart har sina förtjänster. Den har några snygga slagsmålsscener som försöker skilja sig från mängden i filmserien och jag gillar den första akten, men historien bromsas ständigt upp av sitt hoppiga berättande och man kommer aldrig riktigt åt filmens emotionella kärna när filmen väl börjar trampa i bekanta vatten. Jag skulle vilja påstå att det är en bättre filmupplevelse än Captain Marvel, men som solofilm hade den såklart kunnat ta ut svängarna ännu mer...

Free Guy
Halvdana TV-spelsfilmer kommer och går, men Free Guy är mer speciellt ändå. Även om mycket av historien är klyschigt är det själva upplägget och de roliga karaktärerna som gör Ryan Reynolds NPC-komedi till något av en triumf i TV-spelsfilmens värld. Manuset är oväntat tajt och filmskaparna har uppenbarligen gjort sin research för att fånga dagens spelklimat så bra som möjligt och även om inte alla skämt landar är det en härligt poistiv film med en tydlig glimt i ögat som jag gärna ser om. Det påminner om det tidiga 2000-talets komedier sett till premissen och även om den sista akten är lite väl lång har vi ändå att göra med en ovanligt lyckad TV-spelsfilm som berör just spel som gemenskapsform och som passion. Årets överraskning för egen del.

Filmer vi sett: Augusti

Henric Pettersson:
Candyman (1992)
Inför premiären kom jag på mig själv att jag aldrig sett originalet från 1992, och med tanke på att såväl jag som min sambo är sugna på att se den spirituella uppföljaren som nu gått upp på bio, kikade vi på den nyligen. Jag hade inga särskilda förhoppningar men var mycket nöjd efter att den var slut och jag förstår inte varför jag inte tagit mig tid att se den tidigare. För detta kändes som en originell skräckfilm som inte följde precis samma linje som så många andra skräckfilmer från 80-90-talet gjorde. Med det sagt är jag därför väldigt peppad på att se den kommande filmen när den väl går att se hemifrån. Med tanke på hur mycket jag avskyr att se skräckfilm på bio på grund av IQ-befriade besökare som saborterar upplevelsen, väntar jag hellre.

The Lighthouse
Ända sedan filmen hade premiär har jag haft planer på att se den. Jag tänkte se den på bio, men det rann ut i sanden. Jag tänkte se den på Viaplay, men det rann ut i sanden. Nyligen dök den, åter igen, upp i mitt flöde och denna gång kände jag att jag inte kunde ignorera den. Sagt och gjort så kikade jag på den och det var en magnifik upplevelse. Jag älskar ju Robert Eggers The Witch och såväl Robert Pattinson som Willem Dafoe storspelade i rollerna som fyrvaktarna. Framför allt fångades jag av det nästan rektangulära bildformatet och den svartvita bilden som gav starka vibbar av klassiska stumfilmer. En lysande film, rakt igenom.

Cruella
Herregud... Det finns nog ingen film jag sett fram emot så lite som Disneys Cruella som jag på förhand tyckte kändes makalöst onödig (trots en förmodligen grym Emma Stone). Jag hade verkligen inga planer på att se filmen, men när den gick att se på Disney+ utan att betala extra för den, hade min sambo redan bestämt sig. På fredag skulle vi beställa hämtmat och kolla Cruella, och så blev det. Och döm av min förvåning när jag efteråt kände att detta var en ganska trevlig film, trots allt. Visserligen tycker jag det är larvigt att Disney än en gång gör om sina karaktärer för inkluderingens skull, när originalet inte var så. Men men... I vilket fall som helst var Cruella en underhållande film om dalmatinskurkens begynnelse som Emma Stone fullkomligt briljerade i. Om du är sugen på att kika på något hjärndött och som är helt okej, så kan nog Cruella fungera ändå.

Filmer vi sett: Augusti

Petter Hegevall:
The Green Knight
Dave Lowerys direkt plågsamt haussade kritikerälskling baserad på en flera hundra år gammal godnattsaga visade sig för egen del bli en uppvisning innehållslös yta utan reell substans. Green Knight var ultrasnygg. En av de tjusigaste filmerna jag någonsin sett, men den hade absolut ingenting att säga, kommenterade inte ens grundmaterialets tolkning av vad "mänsklighet" är, och blev inte sällan jobbigt pretentiös.

Croodarna 2: En ny tid
Jag var iväg på bio med kidzen och kikade in Croodarna 2, som hyllats av flertalet svenska tidningar. En genuint usel barnfilm om klassklyftor och stereotypt urlöjligt skitkaraktärer. En av de sämsta animerade långfilmerna jag sett i hela mitt liv.

Sagan om de två tornen
Jag tror att det kanske bara är Elysium och Point Break som är mer slö-kollar-feelgood-aktiga för min del, än Peter Jacksons makalöst välgjorda mellankapitel i sagan om Midgård och under gårdagskvällen startade jag den, i brist på annat, för 26:e gången i ordningen. När den först släpptes minns jag att jag kritiserade det faktum att Gimli gått och blivit en komisk sidekick-karaktär (vilket han aldrig är i böckerna) men idag anser jag det vara en förbättring mot Tolkiens grundmaterial. Sagan om de två tornen är min favorit av dessa tre mästerverk till fantasy-epos och jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att kika igenom den minst två gånger till innan året är slut.

Vilka filmer har du kikat på under den gångna månaden?



Loading next content