Svenska
Gamereactor
artiklar

Jonas bortglömda guldkorn

Efter en snart 40 år lång karriär som gamer finns såklart kopiöst många fina spel redaktör Mäki lirat, men som spårlöst glömts bort genom åren. Här är fem sådana guldklimpar...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Jonas bortglömda guldkorn

Metal Arms: Glitch in the System (Gamecube, Xbox / 2003)
Pensionerade plattformsmaskotar med mer eller mindre lyckade spel finns det gott om. Få pratar väl om Blinx, Bubsy, James Pond eller Adventure Island idag. Men så finns det spel som har en riktigt bra plattformsmaskot i ett bra äventyr, där jag undrar vad som egentligen hände. Jag tänker exempelvis på Sparkster, Voodoo Vince... och Glitch. Sistnämnda hörde hemma i Metal Arms: Glitch in the System där han studsade sig igenom kreativa och läckra plattformsbanor och besegrade helt fenomenala bossar. Spelet blev det enda från Swingin' Ape Studios som efter Glitch köptes upp av Blizzard, vilket väl kanske visar på vilken nivå det faktiskt låg. Idag är det ingen som pratar om denna pärla som aldrig lär få nytt liv, och för mig är definitionen av en bortglömd guldklimp.

Jonas bortglömda guldkorn

Anticipation (NES / 1988)
Ett av de sannolikt fulaste spelen till NES med en helt osannolikt hemsk omslagsbild kom att bli ett av de spel jag spenderade mest tid med till NES under 80-talet. Det handlar om en enkel variant av Pictionary, där deltagarna själva inte ritade, utan spelet skötte denna bit. Sedan gällde det att på Trivial Pursuit-manér klara olika utmaningar och står som vinnare där upp till fyra personer kunde delta. Tack vare att spelet inte ritade upp saker från samma utgångspunkt, kunde samma bild vara utmanade flera gånger. Fullständigt briljant i all sin enkelhet och något jag är övertygad om skulle ha sin plats även idag, inte minst med tanke på att det är så hett med frågesport (vart är Buzz förresten?).

Jonas bortglömda guldkorn

Destruction Derby (Playstation / 1995)
När Playstation släpptes var det i huvudsak tre saker som fick den unge Jonas Mäki att halvt kissa i brallan av ren och skär chock. Det ena var det mytomspunna demot med en T-rex som gick omkring, och som man kunde rotera på med grafik som då kändes snubblande nära fotorealism (googla det inte om du vill behålla dina nostalgiska minnen av hur det såg ut) och det andra var det makalösa Wipepout. Det utvecklades av Psygnosis, som faktiskt även hade ett till skrikläckert spel till Playstation, nämligen Destruction Derby. Ett slags redneck-rally som varje förr eller senare varit bättre än här. Jag är generellt inte mycket för bilspel, men lirade denna pärla sönder och samman och kommer ihåg alla kommentatorns one-liners ("You've blown your radiator"!). När del två kom, hade spelet tappat det där enkla och omedelbara, och min karriär som digital folkraceförare tog slut.

Jonas bortglömda guldkorn

Shadowgate (NES / 1987)
Min första riktiga kontakt med peka/klicka-genren kom när jag spelade Shadowgate till NES. Trots att det var översatt till svenska (med tyska tecken, vill jag minnas så man fick "gä" och "slä") var det hutlöst svårt och jag, bröder samt vänner lade pannorna i djupa veck för att klura ut vilken minimal pixel man skulle klicka på och vilken osannolik kombination av föremål som skulle användas. Jag vill minnas att detta var spelet som fick mig att första gången ringa Nintendo-klubben för fuskhjälp, och på skolgården snackades det om hemligheter som andra kids hade hittat varpå de fick vara kung för en dag. Något internet fanns ju inte, så alla kämpade på samma villkor och spel var dyrt - så vi fick bytlåna hela tiden för att kunna testa allt nytt. Jag spelade faktiskt om Shadowgate härom året och kunde glatt konstatera att det faktiskt är en titel som står sig.

Jonas bortglömda guldkorn

Virtua Athlete 2K (Dreamcast / 2000)
När det snackas om eminenta idrottspel med massor av grenar, brukar California Games (eller Summer/Winter Games), Track & Field II och Athlete Kings nämnas. Och medan alla dessa är fantastiska spel, så var det faktiskt Virtua Athlete 2K jag hade allra roligast med. Jag och mina vänner kunde köra miniolympiad på miniolympiad och försöka psyka varandra att misslyckas. Att det dessutom gick att skräddarsy sin karaktär, gjorde att någon kutade 2500 meter som om det vore en sprint medan andra inte hade kunnat hoppat höjd över mattkant om så livet hängde på det. Själv satsade jag allt på att förbättra spjutkastningen och skickade iväg det vassa redskapet halvvägs till månen. Just dessa väldigt enkla och intuititva - men ändå välgjorda och briljanta - grenar tycker jag är något som i hög grad gått förlorat idag och detta står sig som min favorit.



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy