Jag har aldrig fått ett mail från Microsoft där de skrivit att jag brutit mot användarvillkoren. Jag sköter mig rätt bra online och de gånger jag skriver till främlingar efter Halo-matcher är de när de skrivit till mig först, varpå jag på sin höjd säger att de borde lugna sig och uppskatta livet mer.
Brännans blogg om att han vill se en uppföljare till The Evil Within gjorde mig sugen på att ge spelet en chans till. Det lämnade mig inte med en bra eftersmak, om man säger så. Men jag minns samtidigt hur mycket jag hoppades på att spelet skulle bli något extra och jag minns att det hade sina stunder. Dessutom hörde jag att de patchat in möjligheten att stänga av letterbox-formatet så... "whattahell", tänkte jag. Vi kör ett varv till.
Det finns ingen tvivel i frågan - The Last of Us till Playstation 4 är spelet jag har spenderat allra mest tid i när det kommer till multiplayer i år. Det kom lite som en chock, insikten om hur bra spelet är på den fronten. Jag älskar att det kräver lagarbete av dig. Jag älskar att det precis som i kampanjen handlar om att samla på sig resurser och omsorgsfullt planera sin framfart.
Om det finns ett enda spel i hela världen jag inte hade velat se på vita duken är det tamejtusan The Last of Us. Vi vet att filmen är på väg (because dough) men det är en av de mest onödigaste filmatiseringarna jag hört talas om. Man kan tycka att Need for Speed-filmen var onödig bortom gränser och man kan tycka att Battle Ship var ännu onödigare. Och visst är de onödiga. Men The Last of Us tar hem titeln som onödigaste med råge helt enkelt för att spelet redan har alla kvalitéer en film har. Det spelet står på egna ben som en fantastisk berättelse.