Ännu ett år är till ända, och med det kommer såklart en lista som sammanfattar de fem bästa albumen som släppts under de gånga tolv månaderna. I vanlig ordning så har jag gjort listan i det eminenta bildredigeringsprogrammet Paint (då jag inte besitter kunskapen om något annat eller viljan att lära mig något nytt) så det kan förekomma ett och ett annat stavfel här och där. Ni får sedan gärna berätta vilka skivor ni själva har lyssnat mest på under de senaste 364 dagar då tips på ny musik alltid uppskattas. Men med det sagt, här är mina favoriter från året 2022.
Idag, lördagen den 27 mars 2021 firar världens finaste sportförening hundra år. MoDo Hockey har betytt otroligt mycket för mig i hela mitt liv och även om fallet från guldåret 2007 till ett evigt harvande i hockeyallsvenskan har varit monumentalt jobbigt för psyket så har kärleken för klubben alltid bestått.
Okej, nu var visserligen en av de bästa titlarna från 2018 redan magiskt på Sonys förra konsol, men med den nya uppdateringen till Playstation 5 så har God of War nog gått och blivit liiiite bättre trots allt. Jag ska inte ljuga såklart och säga att jag ser någon enorm skillnad mellan det som målas upp av PS5:an kontra en PS4 Pro, men visst ser vissa texturer skarpare ut samtidigt som det flyter som smör och erbjuder snabbare laddningstider vid uppstart.
Ett nytt år är slut och med det är en ny Best of-lista skriven. Överlag tycker jag att 2020 var ett rätt skralt år när det kom till kvalitativa toppskivor, och i ärlighetens namn har jag nog mest tillbringat min tid med att lyssna på grymma band som The Temperence Movement, Rival Sons och diverse synthwave-artiser framför nya alster från spännande konstellationer. Ett par nya vax har jag dock givetvis konsumerat flitigt under de senaste tolv månaderna, och här kommer mina tre favoriter från tidsspannet januari- december förra året.
Jag har varit nyfiken på Yakuza-serien väldigt länge. Den främsta anledningen är att mina favoritpersonligheter i spelsammanhang, Easy Allies/ Gameinformer, alltid pratat väldigt gott om följetongen i fråga, men nu har även Jonas Mäkis haglande lovord fått det att klia i spelnerven. För lika mycket som jag tjatat på den älskade finnen om Immortals Fenyx Rising, lika mycket har det snabbpratande speloraklet viftat med Yakuza-rekommendationer i min riktning.
Jo jag vet, 2020 är fortfarande inte över, och den årliga listan över de bästa albumen från de gångna tolv månaderna är ännu inte färdigskriven. Samtidigt kan jag inte låta bli att drömma mig bort till nästa år och den musikaliska skatten som tycks vänta runt hörnet. Den 27:e januari är det nämligen dags för debutskivan från Art of Illusion att släppas, och enligt mig finns inget mer spännande projekt på horisonten för stunden. För när man blandar den briljanta melodisvarvaren Ander Rydholm från den extremt underskattade rockorkestern Grand Illusion med Lars Säfsund (Work of Art, Lionville) så kan resultatet inte bli annat än briljant.
Om vi snackar svensk AOR-musik så är det få som kan mäta sig med erfarenheten och jämnheten som levereras i form av supergruppen W.E.T. Ett fjärde album vid namn Retransmission ska släppas i början av nästa år, och baserat på de två första singlarna så kommer detta vara en fullängdare som snurrar en hel del på repeat under 2021. Senaste kreationen kallad "Got To Be About Love" fläker nämligen ut sig ur högtalarna likt en pulserande fotstampare som balanserar perfekt på ostighets-skalan, detta samtidigt som Jeff Scott Soto låter bättre än någonsin och Robert Säll hoppar fram bakom en gran (!!) för att bränna av ett av bandets bästa gitarrsolon.
Det såg som bekant illa ut där ett tag, men efter en hel del tur lyckades jag tillslut lägga en beställning på en Playstation 5 i slutet av november, och igår anlände äntligen den kritvita spelmaskinen till min välkommande famn. Jag har visserligen inte hunnit göra allt för mycket med Sonys nya konsol ännu (mest smekt den och gnidit in dess sidor med kokosfett), men tänkte ändå slänga iväg ett par snabba intryck i klassisk punktform. Here we go!
När det kommer till den välkända The Gothenburg Sound-etiketten är det, enligt mig, få band som toppar Dark Tranquillity. Visst, jag är långt ifrån bandets största fan, men jämfört med ojämnheten (kvalitetsmässigt) hos In Flames och ojämnheten (kvantitetsmässigt) hos At the Gates så har göteborgarna i det mörka lugnet alltid varit nummer ett i min bok.
Idag dog det sista hoppen, den sista chansen att kunna få en Playstation 5 innan kalendern visar 2021. Elgiganten skulle släppa fler konsoler klockan 9:00 imorse och givetvis hängde man på låset för vara redo när de virtuella portarna öppnades. Det första problemet var dock att jag inte var ensam.
Det har gått runt en vecka nu sedan jag köpte min Xbox Series X, och jag tänkte därför att det kunde vara läge att berätta om sakerna jag tycker om med min nya spelmaskin. För överlag är jag tämligen nöjd med vad Microsoft har lyckats få till med sin uppdaterade hårdvara, men jag har valt ut fem saker som jag tycker sticker ut lite extra, och här kommer mina favoritnotiser i punktform.
En av de mest tragiskt förbisedda musikpärlorna från 2017 måste tveklöst vara debuten från Helsingborgs-kvartetten vid namn Chronus. Det självbetitlade albumet från tre år sedan var visserligen inte helt utan sina brister, men samtidigt så var den unika mixen mellan psykedelisk Mastodon-tygd och förförisk Ghost-mystik tillräckligt spännande för att fängsla en som lyssnare genom flertalet genomspelningar.
Konceptet med att leka gud i spelvärlden är inget nytt i sig. För vi alla har ju spexat med våra krafter i såväl Black & White som i The Sims, och äldre spelare har säkert låtit sina maktfantasier spegla sig i lir som Utopia, Populous och ActRaiser långt innan dess. Trots detta tycker jag att premissen är något underanvänd i sammanhanget, i alla fall om man ser till möjligheten att verkligen få sprida ond bråd död bland sina undersåtar (vilket givetvis hela poängen med att leka gud överhuvudtaget, eller hur?)
Jag ska erkänna att jag haft en väldigt tudelad relation till svenska rocksuccén H.E:A.T. Debuten från 2008 hör, enligt mig, till en av de absolut bästa AOR-skivorna från denna sidan millennieskiftet och uppföljaren Freedom Rock var inte långt ifrån samma höga nivå när det begav sig 2010. Sen kastade dock vokalisten Kenny Leckremo in handduken och mitt intresse för bandet störtdök mer eller mindre över en natt. Efterträdaren Erik Grönwall har visserligen alltid varit en grym sångare, men för mig var Leckremos stämband en perfekt matchning för den varma AOR-musiken från 80-talet man till en början försökte återskapa. Plattorna Adress The Nation (2012) och Tearing Down The Walls (2014) fick således minimalt (förmodligen extremt oförtjänt) med speltid hemma hos en surmulen Herr Sjögren, och när experiment-vaxet Into The Great Unknown lanserades under 2017 var jag mer eller mindre redo att avskriva bandet helt och hållet från min intresse-radar .
Att jag älskar svenska The Night Flight Orchestra är en underdrift av den saftigare typen. Jag lyssnar nämligen mer eller mindre på dessa briljanta herrar året runt, och skulle jag säga vilka som bär upp vårt lands musikaliska färger allra starkast idag så hade Björn Strid och resten av Nattflygsorkestern förmodligen tagit hem min röst tämligen enkelt.
Ett år lägger sig ner för att dö, och ett nytt gör sig redo att födas. Detta innebär såklart att det gångna musikåret måste avtackas med en lista över albumen som var allra bäst enligt undertecknad, och här nedan kan ni hitta just en sådan lista. Praktiskt va?
Det var verkligen inte igår som jag tipsade om ny musik, i alla fall inte såhär i textform. Efter att ha hört debutvaxet från en ny, extremt lovande och tillika schweizisk rockkvintett känner jag mig dock mer eller mindre tvingad att lämna min blogg-exil för att sprida lite musikaliskt örongodis. So here goes...
Jag älskar Pokémon innerligt, och jag har länge suktat efter att se hur ett helt nytt fickmonster-äventyr skulle kunna se ut på en konsol som Nintendo Switch där mer kraft skulle kunna ta följetongen i en ny spännande riktning. När dock Pokémon Sword/Shield presenterades tidigare idag så kunde jag inte låta bli att känna mig gruvligt besviken på de sju ynka minuterna vi fick se. Visst, spelen kommer säkert bli bra och jag tvivlar inte för en sekund att jag kommer ha kul i den nya Galar-regionen tillsammans med min blyga Sobble-ödla (den som väljer en annan starter har fel - punkt), men det känns samtidigt som Gamefreak och Nintendo spelar så fruktansvärt säkert när det kommer till inriktningen man har valt. Allt kändes nämligen så sinnessjukt simpelt och intetsägande, och det var egentligen mest som om man blandat Let's Go-duon och Sun/Moon-titlarna tillsammans för att sedan addera små nya uppdateringar som varken tycks göra bu eller bä. Miljöerna såg bleka och fattiga ut, texturerna var lång ifrån bra och kameran verkar fortfarande vara semi-låst samtidigt som det inte fanns något som direkt andades innovation och nytänk trots att spelets producenter försökte poängtera att man vill dra serien framåt.
Jag tänkte egentligen inleda detta inlägg med att berätta om hur urusel jag är på att blogga. För jag är som bekant tämligen klappkass och allmänt genomrutten när det kommer till att spänna musklerna i vår chefredaktörs paradgren, och det är inte sällan man kan räkna mina samtliga bidrag under året på endast en ynka hand. Jag kom dock på att jag faktiskt inte vill belysa denna uppenbara brist jag besitter så istället väljer jag att börja med att subtilt och smidigt följa upp min senaste blogginsats (De tio bästa albumen från 2017) med att tackla årets skarpaste musikinsatser via en traditionsenlig topplista. Notera att Jag fortfarande inte har lärt mig att bemästra något annat bildhanteringsprogram än Paint så räkna med ett par stavfel och skeva skavanker här och var. Slutligen hittar ni smakprov till varje skiva via länkarna längst ner i inlägget, och ni får därtill hemskt gärna leverera era egna favoriter från året som gått och tipsa om album som ni tycker förtjänar lite extra kärlek och omsorg. Med det sagt; här kommer de tio bästa albumet - enligt yours truly - från 2018.
Förutom mängder, och åter mängder, av kvalitativa speltitlar så kantades även förra året av en hel del intressanta skivsläpp, och traditionsenligt hade jag tänkt lista mina favoriter här i bloggform. Listan i fråga finns, i sin absoluta helhet och inte uppdelad som förra året, här nedan och likt tidigare är alltsammans framsvarvat med hjälp av Paints eminenta designverktyg. Länkar till smakprov hittar ni sedan allra längst ner och skulle ni ha något eget musiktips att dela med er av så får ni hemskt gärna lämna en kommentar. Men nog snackat, här är det bästa plattorna - enligt mig- från 2017:
Jag kan ingenting om bilar. Jag kan inte heller någonting om racing. I grunden är jag är förmodligen motorsportens svar på Jon Snow - jag vet ingenting, om någonting, överhuvudtaget. Att läsa Petters recensioner och artiklar om kommande simulations-racers är på så sätt lite som att hamna mitt upp i en upphaussad DOTA 2-match eller höra en pensionär prata om livet innan TV's genomslag. Jag fattar liksom noll, (zip, nada) samtidigt som jag slits med i entusiasmen och inlevelsen av att höra handlingar - som i grunden har noll resonans med min egen kunskap - beskrivas på ett så passionerat sätt. Det jag vill ha sagt med detta är att Project Cars 2 inte är ett spel byggt för mig. För det är ju någonstans svårt att ärligt bedöma en simulation av verkligheten när man inte är särskilt bekant med nämnda verklighet för fem usla korvören. Det går såklart, men det ger kanske inte så mycket till alla de som är mer bekanta med att ratta bensinkusar på daglig basis eller för de som besitter en marginellt bättre uppfattning om grundläggande däckfysik än undertecknad. Att jag slutligen är långt ifrån den tilltänkta målgruppen har dessutom märkts (med all tydlighet) under mina första dagar bakom ratten.
Jag vet, jag vet... Det är väl lite som att prygla en död häst vid det här laget. Men EA:s första Battlefront var en väldans besvikelse. Man kan inte ta ifrån det att det ser ut som himmelriket och låter ännu bättre, men det saknar någon form av speldjup. Det kanske är därför Jonas Mäki spelar de så ofta, nu när jag tänker efter. I och med att det är så ytligt i sin design har han en chans i det, kanske.
Jag säger det direkt, jag är ljummet inställd till Microsofts nya maskin och egentligen likaså till Sonys Pro maskin. En liten del av mig skriker efter en uppgradering dock.
Jag har inte bloggat på tre evigheter. Vad beror det på? Trötthet? Skrivkramp? Brist på fantasi? En blandning av alla tre, skulle jag nog säga. Jag har dock spelat en hel del sedan sist. Breath of the Wild slukade mig helt och hållet, där ett tag. Väl över hundra timmar senare var jag klar med både story och alla etthundratjugo shrines, och jag vill bara ha mer. Hoppas DLC-paketen blir bra.
Det är inte långt kvar tills Killzone-utvecklarnas nästa epos Horizon: Zero Dawn släpps till Playstation 4. Mången gamer ser nog riktigt mycket fram emot spelet och det är inte konstigt alls. Det finns grund för att utgå från att Sony kommer behandla detta som ett av deras nya stora varumärken som kommer växa med åren och när spelet visades på E3 2015 (om jag minns året rätt) så var det inte många som hade något annat än positiva intryck.
Så var det tillslut dags att ta sig i kragen och pilla ner vilka album som enligt mitt skruttiga tycke tillhörde det absoluta toppskiktet 2016. Jag väljer denna gång - till skillnad från förra året - att stycka upp listan i två delar då den annars skulle bli otympligt lång och mastig (och för att klockan är sen/tidig och jag är mycket, mycket lat). Placeringarna 9-5 kommer nu och platserna 4-1 lär förhoppningsvis landa om dryga dygnet. Längst ner i inlägget hittar ni dessutom magiska (!) länkar till utvalda låtar från varje platta som jag tycker ni borde spana in lite extra. Och så var det med det. Håll till Gouda och Gnatti på er!
Ett nytt år är här och vad bättre sätt finns det att fira denna fräscha start än med en 80-tals film om när Dr. Alan Grant och Gimli son of Glóin var riddare under 1100-talet. Att Ivanhoe blivit en nyårstradition är ju egentligen ett mysterium i sig, men även om man med enkelhet kan klandra filmens kvalité vet jag ju redan nu (och har gjort väldigt länge) att jag likt förbannat kommer sitta där, klockan 15:15 framför TV3, och ta del av berättelsen om allas vår Ivanhoe. Det är nämligen en tradition!
Tidigare under dagen skrev Herr Orremark en nyhet om att vi möjligen kan få se ett nytt Dragon Age-spel avtäckas på nästa års E3-mässa. Det känns sedan givetvis inte alls långsökt då spelet legat i dvala i snart två år, och att det förr eller senare är dags för en uppföljare är givetvis en självklarhet. Dock undrar jag om det verkligen kommer vara en spelmässig fortsättning på seriens tidigare delar eller om Bioware möjligen kommer satsa på något annorlunda denna gången. Tidigare i år (i februari mer exakt) twittrade nämligen samma producent Mark Darrah ut en fråga gällande om fans skulle vara sugna på en mer taktiskt lagt Dragon Age, inspirerat av turbaserade strategipärlor som Fire Emblem of Xcom. 78 procent svarade att de på ett eller annat sätt var intresserade och att man nu verkar antyda en annonsering via ett schackbräde (modern av turbaserad strategi) får i alla fall mig att tro att det möjligen kan finnas hopp/oro, beroende på vart man står, om att ett mer strategiskt uppbyggt Dragon Age annonseras i juni nästa år.
Jag har just spelat två timmar av det första Dishonored på kvällens Gamereactor Sverige Live. Jag har haft det i min ägo länge men aldrig riktigt kommit igång med det så nu när tvåan snart släpps kändes det passande att ge det en ny chans i sändning.
Nu när man lever i en värld där precis allt ska göras om och nya versioner av samma gamla skit pressas ut ur Hollywoods ändtarm på löpande band är det lätt att fnysa bara ordet "remake" nämns. Jag förstår. Men jag är inte av åsikten att remakes per automatik alltid är av ondo.
Det finns mycket jag tycker om med Nintendo Switch. Namnet känns passande och loggan är lika passande läcker. Den portabla smidigheten kan sedan göra mycket för lokalt flerspelarröjande samtidigt som det fortfarande verkar finnas fokus på de som föredrar att spela ensam. Tummen upp med andra ord.
Släpp alla tankar och drömmar ni har om Red Dead 3. Om så bara för en liten stund. Ta även en paus från köttandet i Gears of War 4 och när ni ändå håller på kan ni sluta sukta efter Battlefield 1 också. Vi ska nämligen snacka om något viktigare. Vi ska snacka om Sonic Boom: Fire & Ice!
Japanerna har ju släppt en ny Godzilla-film, den första sedan Godzilla: Final Wars år 2004. Monsterkungen själv har jag alltid tyckt sett lite "derpy" ut men jag är ju ett fan av karaktären så att jag vill se filmen kommer väl inte som en överraskning. Det är dock svårt att hitta ett sätt att göra det.
Jag har försökt komma in i Dishonored vid fler än ett par tillfällen. Det började med att jag lånade det från en kompis, men det var under en dålig period med alldeles för mycket annat att spela så det blev aldrig av. Sedan köpte jag det på Xbox 360 när det inte var dyrare än en hundring. Och jag lyckades aldrig riktigt knyta an till spelet, något var off.
Jag tror jag har pratat om Battlefront här i bloggen förut. Och jag tror att mina tankar om det reflekterade vad jag fortfarande känner idag; Battlefront var ett ruskigt vackert spel som hade precis rätt känsla och helt fantastiskt ljud men som kändes framstressat, snålt på innehåll och - värst av allt - oerhört ytligt.
Ibland stöter man på konstiga grejer på internet. Idag råkade jag komma in på en ASMR-video (autonomous sensory meridian response) där någon satt och karvade tvål i fyrtiofem minuter. Mitt första möte med ASMR som koncept var denna grej, där någon dudebro sitter och viskar om manly man-prylar i en timme.
Jag har aldrig fått ett mail från Microsoft där de skrivit att jag brutit mot användarvillkoren. Jag sköter mig rätt bra online och de gånger jag skriver till främlingar efter Halo-matcher är de när de skrivit till mig först, varpå jag på sin höjd säger att de borde lugna sig och uppskatta livet mer.
Ytterligare en vecka har gått. Jag, Mäki och resten av GR-teamet har arbetat hårt och är nu redo för att stänga ner datorerna, slänga oss ner i soffan, lägga upp fötterna på bordet, ta fram godis och läsk och påbörja veckans helg.
Det är svårt att hålla saker hemligt i en industri med så många ögon på sig. Man får skatta sig lycklig som stor utgivare eller konsoltillverkare om man kan avslöja något utan att alla redan känner till dess existens.
Många av er har redan prisat betaversionen av Battlefield 1 och det mesta är redan sagt, men tro inte att det hindrar mig från att stämma in i hyllningskören. För än så länge är jag väldigt förtjust. Jag har faktiskt inte uppskattat Battlefield så här mycket sedan Vietnam-expansionen anlände till Bad Company 2. Och det var hösten 2010. En anledning är givetvis tidsperioden. Denna mer "förenklade" virtuella krigföring är något som passar mig betydligt bättre än de mer moderna varianterna Battlefield 3, 4 och Hardline erbjuder. Att slippa bry mig om värmesikten, drönare, rörelsesensorer och andra högteknologiska mojänger och prylar gör att jag kan njuta desto mer av det som alltid varit Battlefield-seriens grundpelare: storskalig action och kaotiskt lagarbete.
Så det står sedan ett litet tag tillbaka att det inte bara är den nya fiendefraktionen Swarm som kommer vara ett hot i Gears of War 4. För första gången i seriens historia kommer vi även få skjuta och motorsåga... robotar. Min reaktion var inte direkt positiv.
Det är lite löjligt, kanske, att spelet jag ser mest fram emot just nu är en samling av tre spel jag redan äger. Bioshock: The Collection är bara några veckor bort och jag kan knappt bärga mig. Visst, jag hade hur lätt som helst kunnat dra igång 360-versionerna av spelet, köpa allt DLC jag missat och klia den klådan redan idag men... Det är ju inge kul.
Låt mig börja med... Metal Gear Survive?! Skojar ni med mig, Konami? Här hade de en av spelvärldens fetaste varumärken och möjligheten att faktiskt göra något spännande med det och visa att de inte behöver Kojima för att göra bra Snake-spel och kanske till och med vinna lite good will och så... visar de detta. Metal Gear är verkligen dött.
Jag har utforskat stjärnsystem på stjärnsystem och samlat naturresurser som om mitt liv hängde på det (vilket det i och för sig gjort, lite). Vi kom som bekant igång väldigt, väldigt sent med No Man's Sky inför recension då vi mottog spelet två dagar efter resten av den europeiska pressen. Olyckligt, såklart.
När den andliga uppföljaren till Banjo-Kazooie, av Playtonic (som grundats av Rare-veteraner), Yooka-Laylee gick upp på Kickstarter var jag helt enkelt tvungen att backa det. Det var den första gången, och kanske även den sista, som jag slängde pengar på något som ännu inte existerar via en crowdfunding-plattform.
Jag har besök från Umeå den här veckan. Min kompis Stefan är på sitt årliga besök till Sveriges framsida och vi har spelat en hel del Pokémon Go, mest på nätterna när det är svalt ute. Men när det kommer till konsolspelande har det egentligen bara varit på Wii U vi spelat.
Vi skrev nyss nyheten om det senaste tillskottet till Overwatch-familjen - Ana. Jag gillar konceptet med en sniper som inte är helt avskild från resten av laget, som det så ofta blir, utan tvingas hålla sig i kontakt med sina lagkamrater. En krypskytt som i första hand är en helare är knappast en uttjatad idé och jag ser fram emot hur hon smälter in i sandlådan.
Nördvärlden har gått helt bananas över Pokémon Go. Jag kan inte öppna Twitter (@OliverThulin, för er som vill följa, pusspuss) utan att se amerikaner dela med sig av sina fickmonsterjaktshistorier och svenskar som gråter och skriker efter att få spelet släppt ordentligt i Sverige, för att de ville vara "the very best också".
Jag skrev en artikel om Battlefield 1, beslutet att inte ha kvinnliga soldater i multiplayerläget på grund av "realism" och reaktionerna på det. Vissa blev jättearga.