Min eminenta kollega fick äran att recensera filmadaptionen av A.J. Finns populära kioskvältare The Woman in the Window och tyckte att det var en helt ok filmupplevelse, men jag känner mig inte fullt lika generös med Joe Wrights kraftigt försenade myskvällsdeckare. Jag kan väl börja med att säga att jag inte har läst boken och har inget intresse av att läsa den heller, särskilt inte efter att ha sett filmen, men jag kan absolut tänka mig hur underhållande boken måste ha varit. Jag kan se mig själv bläddra genom twist efter twist efter twist, där jag som läsare snabbt kan förlora mig i huvudpersonens fragmentariska, instabila psyke. Såg hon verkligen ett mord på andra sidan fönstret? Vad försöker hon dölja från allmänheten? Vad har orsakat hennes tillstånd? Filmöversättningen ger mig som tittare flera ledtrådar till förlagans berättarteknik - en teknik som dessvärre går förlorad i en sövande trist och by-the-numbers-struktur