Jag har väntat på en uppföljare till Amnesia: The Dark Descent länge. Jag ansåg att Amnesia: A Machine For Pigs som var ett kompetent spel men inte riktigt spelet jag sökte. Så till min inte så stora förvåning, så ser Amnesia: Rebirth som utspelar sig i Algeriet som också omnämns i The Dark Descent riktigt lovande ut. Jag betvivlar att man behöver känna till något om det första spelet. Det här spelet av recensioner att döma ser ut som en ordentlig avrundning på studions koncept och speldesign. Det verkar som att de jobbat hårt på att förfina sin idag lite ålderliga stil av överlevnadsskräck som redan syntes i deras tidiga alster som Pnenumbra: Overture från 2007. Jag ser faktiskt fram emot att få öppna skrivbordslådor igen på ett så otroligt intuitivt och inlevelsefulla sätt som får alla andra spel att gömma sig.
Jag har precis spelat om trilogin igen som följd av att det ibland blir så bara. Det är inte riktigt en tradition men jag tycker Mass Effect 1, 2 och 3 är några av de bästa spelen jag vet. Framförallt Mass Effect 1 som jag tycker är bäst i serien. Andromeda var lite av ett wildcard för spelserien, ny utvecklare problematisk utvecklingstid och rent allmänt ett annat upplägg. Spelet plågades inledningsvis av en del problematiska ansiktsanimationer och kanske min stora problematik några quester som var trasiga och hur långsamt utforskardelen av stärnsystemen var. Idag så är det mesta av de problemen lösta även om det inte är ett perfekt spel och har sina brister.
När jag intervjuade Wreck-It Ralph-skaparna Rich Moore och Clark Spencer (Phil Johnston var inte tillgänglig) berättade Moore att det var en utmaning att göra en uppföljare till den TV-spelshyllande Disney-succén och menade bland annat att man behöver en bra anledning för att expandera filmvärlden. I fallet med Ralph Breaks The Internet föreföll det sig enbart naturligt att ta steget vidare till Internets oändliga värld efter att ha personifierat arkadhallen och det märks tidigt att filmskaparna inte bara vet vad de gör - de älskar det, fullständigt.
Den sista biofilmen jag såg 2018 var Mary Poppins Returns, en sprudlande uppföljare till Disneys enastående klassiker från 1964 som inte direkt nådde upp till briljansen från originalet. På många sätt och vis är Returns en imponerande återskapelse av sångerna och de charmiga Poppins-karaktärerna, men det känns också som en tom och söndersockrad hyllning som följer originalmallen lite väl slaviskt och som saknar den själ som magiska Julie Andrews tillförde så klockrent förut.
Något osannolikt har hänt. En lika mirakulös som metodiskt bevarad hemlighet som gömts undan från det lilla som kvarstår av mänskligheten. Ett ögonblick som försvunnit med tiden, likt tårar i regn. Men i Blade Runners kala, döda värld finns det inget rum för dessa unika ögonblick. Den här sargade världen vägrar acceptera replikanter som sin egna och är direkt ogästvänlig, trasig, instängd och översköljs dagligen av hemskt oväder. Men ändå trivs jag. Ändå känner jag mig trygg i Denis Villeneuves hårt knutna grepp, vars dystopiska vision direkt överträffar föregångarens med sin överväldigande mänsklighet.
Covenant kan nog bäst beskrivas som ett kärleksbarn mellan Alien och Prometheus; den utsatta stämningen från Alien och skapelsefilosofin från Prometheus blandas ihop till en sensationellt skräck-actionhybrid som inte alltid samsas - och som även dras med problem från Prometheus - men som i helhet bjuder på en äcklig och visuellt slående monsterupplevelse.