Det var en gång en herrgård och zombies...

Resident Evil 7 har i skrivande stund funnits ute i fem månader. När det kom kallade man det en återgång till seriens rötter och majoriteten av kritiken var positiv. Som ett Resident Evil-fan kan jag säga att jag är inte beredd att hålla med. Men låt oss backa bandet.

Berättelsen om Umbrella Corporation och deras genetiska experiment i en hemsökt herrgård började för 21 år sedan då Capcom skrev historia 1996 med det första survival horror-spelet. Resident Evil innebar en definitiv återkomst för ett företag som då var på nedgång och mer eller mindre uträknade. De skapade någonting som in till fulländningens gräns aldrig tidigare hade fångats lika bra i ett TV-spel - rädsla. Alla minns vi väl hundarna som hoppar in genom fönstret. Sedan avlöste succéerna varandra. Men sen började det gå lite på tomgång. Remakes och ett antal konverteringar började dyka upp lite titt som tätt (remaken på Resident Evil 1 till Gamecube var för övrigt riktigt bra). Det var konverteringar, sidospår och remakes om vartannat med små förändringar i det fundamentala spelupplägget. De enda småsmulorna vi fick livnära oss på under tiden var det delvis 3D-renderade Resident Evil: Code Veronica X och Resident Evil Zero. Det var därför lätt att se varför många började bojkotta serien som en enda lång upprepning.

Men stora förändringar skulle vara på gång av spelarnas främsta survival horror-varumärke i och med Resident Evil 4. Och vi kunde alla pusta ut och hävda, utan att överdriva, att Resident Evil genomgick en revolution. En helt ny inriktning gällde för Shinji Mikamis mest prisbelönade skapelse. Man hade dumpat dönickarna och ersatt dom med mer mänskliga fiender, allting övervakades av kameror i full 3D, nytt perspektiv, mer actionorienterat samt kikarsegment - sådana inslag man helt helt enkelt inte associerar med Resident Evil.

Alla Resident Evil-konventioner, det som serien genom åren stått och blivit känd för, var borta; de fixerade kamerapositionerna och dörrsekvenserna under laddningstiderna som dessutom lade till spänningen att träda in i ett nytt rum. Men omvändningen av spelet orsakade blandade känslor bland fansen. För många var dessa lika gäckande som en grön örtväxt när spelaren haltar genom ett zombieinfekterat område i desperat behov av hälsa. Andra hävdade att det inte alls kändes som Resident Evil längre - en skara som jag själv sållade mig till. Bilder ur spelet minns jag att de inte gav ifrån sig den där urtypiska Resident Evil-känslan.

I ett sådant läge var det enkelt att ens känslomässiga lynnighet yttrade sig i nostalgin över vad som en gång passerat förbi, men om man betraktade det ur en positiv synvinkel kom saken i ett helt annat läge. Att slopa några av seriens största kännemärken var det mest radikala Capcom kunde göra för att försäkra oss om att de menade allvar med förändringar. Senare gjorde saker och ting att min tidigare skepsis skingrades och innan spelets lansering fann jag mig förväntansfull upp över öronen. Det såg oförskämt stekhett ut och jag höjde utan tvivel intresseflaggan och sållade mig till ledet med de begeistrade. När det väl landade på butikshyllorna köpte jag det på premiärdagen. Det tog äntligen varumärket framåt med råge och lämnade sina 32-bitsrötter bakom sig en gång för alla. Ett av dem bästa spelen i serien betraktar jag det som idag.

Resident Evil 4 var banbrytande och markerade ett stort avsteg för överlevnadsskräcken eftersom den omdefinierade så många element av Capcoms klassiska spel. Resident Evil 5 innebar ny världsdel att utforska, i detta fall Afrika. Det bröt ingen ny mark men tog fyrans bästa element och anpassade dem till kompissystemet. Resident Evil 5 förfinade ett revolutionärt spelupplägg för att göra det välsmakande för två. Just i det avseendet bröt uppföljaren kanske lite ny mark, men överlag var det inte särskilt spännande utan tjänade bara som en tillfredsställande skräckupplevelse.

När Resident Evil 6 utannonserades hoppades jag på att det skulle bli bättre än den ljumna föregångaren. När det kom brydde jag mig inte om att inhandla det, istället fick det bli att jag lånade det av en bekant. Men det som jag trodde ytterligare skulle bli en del i skräcksagan blev istället ett actionpackat spel med zombier. I sitt ambitiösa försök att packa fyra spelupplevelser i ett led sexan av identitetskris. Ibland omfamnade det väldigt mycket av sitt gamla skolarv som ställde sina hjältar mot grymma varelser i de mörkaste, smutsigaste lokalerna som kan tänkas. Spänningen var påtaglig tack vare produktionsvärden som nådde nya höjder för varumärket. Ändå försökte det samtidigt vara den största, mest actionfyllda entrén i sin historia och förrådde de tidigare nämnda styrkorna. Långa skottlossningar, körsekvenser och andra mindre genomtänkta idéer släpade i ett spel som bitvis hade otroliga stunder. Slutresultatet var något blandat, långtråkigt, oregelbundet och osäker i sig själv, vilket gav briljans ett ögonblick och något betydligt mindre intressantare nästa.

Återigen skulle Resident Evil-serien genomgå en förändring. Och den här gången en stor sådan. Så pass att det blev till oigenkännlighet. Nu händer allting i förstapersonsvy, zombierna är borta, hejdå med Raccon City och T-viruset, adios Spanien, bye bye Afrika. Redan på förhand när Capcom kablade ut bilder ur spelet hoppades jag på att det inte skulle vara spelet. Det kändes definitivt inte som Resident Evil. Recept på katastrof var en tanke som dök upp hos mig. Det skulle bli mycket spännande att se vad kritikerna tyckte vid spelets premiär. Överraskande nog var det en tämligen enig kritikerkår som tyckte att det var det bästa spelet i serien på länge, skräcken var pånyttfödd hävdade man och majoriteten av spelarna höll med. Nu är man en helt okänd huvudperson som har ingenting med serien att göra, man går runt i huset som tillhör en familj vid namn Baker och allting utspelar sig i Louisianas träskmarker. Dessutom ska det vara en uppföljare till sexan. Det är så långt ifrån Resident Evil man kan komma och jag förstår inte hur det ska kunna vara en uppföljare. Att döma av de spelfilmer jag har kikat på så visst finns det små bekanta inslag från de gamla spelen men de verkar drunkna i den stora omdaningen. Istället känns det som att Capcom börjar på ny kula helt och hållet. Nämnas ska att jag har inte köpt spelet och jag tycker det inte är värt att slänga upp 600 kronor på ett spel som är så anonymt. Jag har ändå blivit alltmer nyfiken på det tack vare att många hävdar att det är bra men om det blir ett köp väntar jag hellre tills det hamnar i reabackarna för det känns inte som att det är värt mer. Om Capcoms avsikter med sjuan var att göra en helomvändning igen som dem gjorde med fyran är dem ganska fel ute. Serien behöver förändringar för att överleva, visst, men nu känns det inte alls lika spännande som det gjorde med det fyran. Om Capcom hade gjort det annorlunda med hjältarna kvar ifrån dem tidigare spelen och dessutom gjort det bättre än Resident Evil 6 hade jag tveklöst köpt det på premiärdagen.