Svenska
Skräcken som försvann

Skräcken som försvann

Electronic Arts gav ut Overblood. Det var 1996, formatet PlayStation. 12 år senare, det vill säga 2008, besöker dem återigen skräckgenren med Visceral Games som utvecklare. Dead Space ser dagens ljus. Initialt trodde jag inte alls mycket på spelet. Fiasko var ett ord som dök upp i mitt huvud. Dem skulle aldrig kunna mäta sig med exempelvis Capcom och deras Resident Evil eller något annat valfritt skräckspel i trippel A-klass. Efter att ha läst några recensioner av Visceral Games rymdskapelse blev jag nyfiken. Jag pallrade mig iväg till närmaste spelbutik och inhandlade det. Som en blixt från klar himmel blev jag oerhört överraskad. Dead Space känns inte som den typen av spel EA brukar ge ut, det var något ytterst positivt. Visceral Games träffade rätt på varenda punkt med spelet. Jag kan sträcka mig så långt och säga att det just då överträffade allt vad hundar-genom-fönster-ögonblick heter; den klaustrofobiska atmosfären, den täta stämningen, de otäcka necromorferna som inte dör av ett gammalt hederligt skott i huvudet utan som man är tvungen att lemlästa med något av de uppfinningsrika och coola vapnen för att de ska sluta attackera en och den exceptionella ljuddesignen. Samt det faktum att det inte fanns någon display på skärmen.

Livmätaren är istället integrerad i Clarkes dräkt och om jag vill kolla kartan dyker den upp som ett hologram framför mig. När jag befinner mig i menyerna pausas aldrig spelet utan jag måste hela tiden vara beredd så att ingen necromorf attackerar mig när jag rotar bland mina föremål. Miljöerna var kusliga; långa och mörka korridorer med en lampa längre bort i ett hörn som blinkar titt som tätt, kryptiska meddelanden hittar jag ibland på väggarna som någon handskrivit med en sprayflaska eller i blod. Jag hittar också inspelade filmsnuttar av tidigare besättningsmän som berättar att någonting farligt finns ombord. Det annorlunda, originella men väldigt bra användargränssnittet gör att spelet känns filmiskt vilket andra titlar inte kan skryta med. Utöver den rena designen älskar jag att Dead Space gör att jag hela tiden sitter på helspänn. Men nyfikenheten och modet uppbådades hela tiden för att öppna nya dörrar, utforska mer och möta nya monster. Just när jag tror att allt är frid och fröjd, händer något oväntat och jag hoppar till. Dem partierna utanför skeppet var några av dem stunderna jag upplevde som otäckast; när jag kliver ut på däck blir allt knäpptyst och kvar blir bara ett dovt vakuum. Mina tunga fotsteg är det enda som hörs, och livmätaren som dräneras på syre på bara några minuter gör att paniken infinner sig tämligen omgående och närmaste entré in i tryggheten igen fiskade efter min uppmärksamhet. Sedan kommer plötsligt en necromorf springandes emot mig med helt tysta steg som blir än mer obehaglig ute i rymden där dess snabba steg och plågade skrik inte hörs.

Att det skulle komma en tvåa förvånade ingen. Uppföljaren kom 2011, tre år efter originalet. Med tanke på att jungfrufärden började så underbart med det första spelet var Dead Space 2 i min bok en mycket emotsedd titel. Ett inköp var vid det här laget en självklarhet. Men nu hade det hänt någonting. Kanske blev originalet så lyckat att det i slutändan blev svåröverträffat. Med tvåan kom ängsligheten, känslan av att utvecklarna inte riktigt visste om de hade något mer att berätta eller något nytt att erbjuda. Tyvärr hade man denna gång gjort avkall en aning på skräcken och fokuserat mer på action och spelet var något kortare än originalet. Jag kunde inte ljuga för mig själv; Dead Space 2 var lite av en besvikelse. Det är fortfarande bra, men inte längre bäst. Jag drabbas inte på samma sätt, den där känslan att man tassar fram på tårna är på sin höjd utbytt mot en del "hoppa högt"-ögonblick och nekromorferna känns som vilka vanskapta varelser som helst. För att tala klarspråk: jag upplevde Dead Space men spelar uppföljaren. Till spelets försvar ska tilläggas att det fortfarande är ett mycket bra spel med fina kvalitéer. Det räcker en bit för att döva skuffelsen.

När utvecklarna utannonserade Dead Space 3 var jag inte alls lika exalterad. På förhand hade jag läst att det nu var ren action och att man nu skulle samarbeta med en annan karaktär. Faktum är att jag var så pass tvivelaktig till trean att jag blev ekonomisk reserverad. Trean kom 2013 och det fick bli ett inköp ändå. Nu mötte man nekromorferna i vindpinade snölandskap. Parallellerna med Capcoms Lost Planet var nära till hands, det är åtminstone min tolkning på tryggt avstånd. Utvecklarna verkar helt ha tappat intresset för att överraska och skrämmas - något som förstås är själva förutsättningen för att få spelaren att tappa fotfästet och hålla sig på tårna. Hissar som fastnar, galler till otaliga ventilationsschakt som helt plötsligt öppnas - fantasilösheten är påtaglig. När fienderna nu invaderar i form av generiska soldater och börjar ta betäckning bakom lådor - och man själv faller in i samma beteende - inser man att Dead Space 3 i sina sämre stunder har blivit en generisk actiontitel. Det kändes lite som att Visceral Games anslöt sig till den actionfesten som Resident Evil 5 och 6 innebar.

Nu har Electronic Arts som ni kanske vet valt att stänga ned studion Visceral Games. Detta är otroligt tråkigt tycker jag. En liten röst i bakhuvudet har sagt att det förmodligen någon gång kommer ett Dead Space 4. När nu rösterna i huvudet byts ut mot ren och skär fakta blir alltså inte fallet så. Istället sätter jag mina förhoppningar till att någon annan utvecklare tar tag i saken och gör ett nytt spel i serien. Men då har jag åtminstone två krav; att det i allmänhet blir ett lika långt äventyr som ettan och att dem i synnerhet lyckas fånga det som gjorde originalet så bra. Essensen av skräck.

HQ