Generation Zero - Borta bra men hemma bäst

Nedan följer mina intryck och tankar om Generation Zero, spelat solo på Xbox One X. Detta är ingen recension, då jag inte spelat igenom spelet.

Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle investera tid och pengar i den här idén om att knalla omkring i svenska skärgården och skjuta robotar. Jag har faktiskt närmast varit exalterad över idén, eftersom Sverige inte precis är den vanligaste skådeplatsen för sådana här äventyr.

När jag ser alla små detaljer kan jag inte låta bli att bli alldeles varm inombords, för miljödesignen känns verkligen som en hyllning till vår glesbygd som den ungefär såg ut i slutet av 80-talet. Jag är själv född och uppväxt i liknande miljöer, så att springa omkring i Generation Zero är som att springa omkring... ja, hemma.

GZ har en enorm karta med mycket att upptäcka. Just nu finns inga fordon utöver fötterna, men det gör inte mig så mycket då det finns gott om safe houses mellan vilka man kan snabbresa. Fotvandrandet bidrar också till ett sävligare tempo än andra spel i genren vilket jag förmodar är meningen, och det är också något jag uppskattar. För man bör ha klart för sig att kontrasten är väldigt stark mellan GZ och andra spel från Avalanche, kanske framför allt Just Cause.

Här snackar vi inte om action var tionde meter, festliga ballonger, änterhakar och konstanta explosioner. Vi snackar fem minuters promenad med löven prasslande under fötterna för att så småningom stöta på en patrull bestående av en handfull av spelets robotar. Och tur är väl det, för spelets fiender är fullständigt brutala beträffande utdelning av skada när man väl möter dem, åtminstone för en ensam spelare. Det är nog dessa längre stunder av stiltje mellan drabbningarna som får mången kritiker att beskriva spelet som tråkigt och händelselöst. För mig betyder det bara mer tid att insupa atmosfären omkring mig.

Det är sant att hemmen ser snarlika ut i möblemang och planlösning, ofta med samma väggdekorationer fast i olika rum. Alla hem har flera broderade visdomsord som "Mitt hem är min borg" hängande på väggarna. Det är ett problem alla open world-spel dras med. Upprepningarna är bara extra svåra att förklara bort i ett spel som Generation Zero jämfört med säg, Skyrim. Inte sprang jag omkring mellan husen i Skyrim och tänkte att möbler och dekorationer var desamma överallt, men när något så distinkt som en affisch med namnet på ett band i neon hänger i varje hus, då spricker illusionen förstås lättare.

Som fiender möter vi fyrbenta maskiner som kommer i grupp och rör sig som en flock mekaniska vildhundar bestyckade med kulsprutor, hagelgevär eller raketgevär. Vi har något större tvåbeningar som för tankarna till de elakaste av Decepticons, och gigantiska stridsmaskiner som ser ut som stora krabbor där de patrullerar omkring på ängar och åkrar och får marken att skälva för varje steg. Lägg till lite flygande drönare som kan slå larm vid upptäckt, och små robotinsekter som kan göra livet surt för en om man inte aktar sig.

Dessa insekter är dessvärre enda typen av fiende jag stött på inomhus. Jag förstår att de flesta vanliga hus är för trånga för de övriga robotarna och deras rörelsemönster, men en stor del av interiörerna är enorma underjordiska bunkrar och militära anläggningar som ekar nästan helt tomma, och här blir ödsligheten väldigt påtaglig då dessa miljöer inte är särskilt intressanta i sig själva. Det är inte så att man möter levande karaktärer att interagera med här heller, så i den meningen är Generation Zero lite att betrakta som ett Fallout 76 i Sverige. Det finns däremot ingen main questline att följa från start till mål, vad som finns är utforskande och upptäckter av små bitar av exposition här och där i form av enskilda uppdrag som förtäljer om scenarion som redan hänt. Inspelningar, , brev, dagböcker eller anslag på tavlor leder en till platser där uppgörelser kan ha skett mellan maskin och människa, och där kroppar av döda soldater kan ligga utspridda mellan brinnande stridsvagnsvrak. Ibland leds man på skattjakt och får en ny puffra som belöning. Jag är lite tvetydigt inställd till hur uppdragen markeras. När man finner ett uppdrag beskrivs oftast en ungefärlig plats, ett särskilt berg eller en speciell gata, men ingen markör dyker upp på kartan som håller en i handen hela vägen fram. Man får själv söka upp platsen, och det gillar jag. Questmarkörer dyker upp först när man befinner sig i absoluta närheten av målet, och jag tycker det blir en bra balans mellan sökande och ledande.

Vad gäller vapnen tycks de vara fiktiva versioner av verkliga förlagor. AK4 och 5 blir "Automatgevär" 4 och 5 i spelet. Hagelgevär från Sjögren blir "Sjöqvist" och så vidare. Hur verklighetstrogna dessa skjutjärn är skall jag låta vara osagt, men de känns förbannat sköna att avfyra, allihopa. De känns robusta, och med tyngd. Alla vapen kan dessutom modifieras på flera sätt, med bland annat kikarsikten, ljuddämpare och förlängda magasin. Även fienderna kan droppa de modifikationer som de själva haft monterade på sig, som mörkersikten och värmesikten. Det förutsätter dock att man inte spränger dem helt åt fanders genom att skjuta på deras svaga punkter så de exploderar, eftersom delarna då går sönder. Så det är en kalkylerad risk man får ta. Det finns förmågor att låsa upp med erfarenhetspoäng som låter en få dessa delar ändå, men mer om det lite längre ned.

Beskaffenhet på vapnen går ungefär från rostig till perfekt, där de förstnämnda modellerna är just rostiga schabrak som inte levererar lika starkt som samma bössor i mint condition. Även tillbehören finns i olika kvalitet, där en trasig variant av ett kikarsikte han ha stora sprickor i glaset som skymmer sikten. Det är en trevlig detalj tycker jag, att item condition inte bara är stats som i så många andra spel, utan reflekteras visuellt i spelmekaniken. En inte oansenlig del av spelet utgörs således av att springa omkring och plundra sig trött i jakten på den där sprillans nya hagelbrakaren.

Avklarade strider och uppdrag ger poäng vilket låter spelaren låsa upp färdigheter i olika kategorier. Här är det som mest uppenbart att spelet är tänkt att främst spelas tillsammans med andra, då en del av kategorierna känns tämligen meningslösa för solospelaren. Här kan man uppgradera det mesta från att hantera vapen snabbare till att få mer hälsa, hitta mer ammunition och så småningom lära sig hacka fiender och få dem att attackera varandra en stund. De flesta förmågor känns annars ganska ljumma minst sagt. Ett träd har exempelvis som "ultimate ability" att spelaren åsamkar 15% mer skada på en fiende som ännu inte upptäckt en. Inte särskilt upphetsande om man frågar mig. Speciellt inte jämfört med att få en fiende att attackera andra, eller att kunna loota småkrypsrobotar man kan släppa ut som också anfaller fienderna.

Vad jag först siktade in mig på i skillträdet var att expandera min "ryggsäck", för det blir otroligt snabbt fullt i fickorna. Det är smällare och bloss som används till distraktioner, det är gasoltuber, förband, granater och en drös olika ammunitionstyper. Samt vapen man plockar på sig. Det brukliga är ju att ha ett permanent förråd som kan nås från safe houses så man slipper bära med sig allt man vill behålla hela tiden, men tyvärr fyller safe houses ingen annan funktion än att snabbresa och autospara. Så jag springer omkring med full kappsäck mest hela tiden.

Är man ingen loothog som undertecknad stöter man kanske inte på problem, men jag är sådan att jag hamstrar allt som hamstras kan i sådana här spel, för att kunna variera min spelstil om inte annat.

Utöver inventorysystemet dras spelet med två andra allvarliga brister enligt min mening. Dessa rör tyvärr striderna, som ju borde utgöra spelets höjdpunkter men som ofta blir studier i irritation och ilska. Det är väldigt tillfredsställande att fimpa en robothund genom att sätta en välriktad kula i bränslecellen på dess rygg så att den intet ont anande plåtjycken dukar under i en färgsprakande explosion. Missar man däremot skottet och drar uppmärksamheten åt sig istället, uppstår lätt problem. De mindre fienderna är snabba och rörliga. Betydligt snabbare än man kan flytta siktet vid ADS (aim down sight). Jag har skruvat känsligheten upp till max men den är ändå alldeles på tok för långsam, och inte alls lika snabb som siktet utan ADS. Det blir ett konstant skiftande mellan ADS och hipfire som jag inte alls gillar.

Robotarna gillar som nämnts inte hus, men försöker man ta skydd i ett får man passa sig för när de rundsparkar en genom väggar och ibland glitchar in i huset helt och hållet. AI'n känns väldigt inkonsekvent, rentav trasig. Man kan springa omkring i en byggnad och maskinen som befinner sig ett kvarter bort ute på gatan anar oråd och kommer för att undersöka. Likadant är det när man utforskar en bunker långt under marken, roboten på marken tjugo meter ovanför vet ändå var man är. AI'n tycks bara ta hänsyn hur man rör sig, inte var man är i relation till fienden. Det säger väl sig självt att det blir problem.

Övriga problem jag råkat ut för efter ett antal timmars spel är ett par krascher till startsidan, screen-tearing och kraftiga fps drops flera timmar in i en session (som avhjälpts vid omstart), ett par buggade quests jag inte kan slutföra, samt att all loot tycks återställas så fort man avslutar spelet. I teorin kan man gå in och ut ur spelet och hitta grejer i samma lådor man just plundrat. Inte nödvändigtvis exakt samma saker på grund av randomiseringen, men ändå.

Det påminner inte så lite om en Bethesda-produktion, faktiskt. Problemen till trots har jag ändå, likt ett buggigt Bethesda-spel, svårt att tappa intresset för Generation Zero. Jag anpassar just nu mitt spelande efter de brister som finns i hopp om att det mesta patchas bort efter hand. För det finns en rejäl dos potential här, och hemkänslan som infinner sig när jag spelar får mig att ha överseende med väldigt mycket faktiskt. Det är en speciell känsla att spränga robotar utanför en klassisk korvmoj prydd med löpsedlar om Ingvar Carlsson och Berlinmurens fall i det gröna skenet från skylten på mataffären "Kundsam" och dess erbjudande på falukorv... Affärerna och kioskerna var för övrigt ett par av de platser jag helst hade utforskat, men av någon anledning är dessa ett par av de enda byggnader man inte kan gå in i, vilket är trist.

Generation Zero är väl vad man kan kalla ett AA-spel. Utvecklat med mindre budget, utgivet av Avalanche själva och en prislapp som motsvarar hälften av en sedvanlig "Deluxe edition" av ett AAA-budgetspel. Inga mikrotransaktioner står heller att finna, ännu åtminstone. Kosmetiska föremål hittas istället överallt ute i världen, tillsammans med allt annat.

Hade det använt USAs stadsmiljö istället Sveriges skärgård som arena hade jag nog hellre spelat Division 2, som onekligen är ett mer polerat, välfungerande och genomarbetat spel.

Mina avslutande ord får bli att jag gillar Generation Zero. Jag gillar hur vapnen känns, hur bra det flyter allt som oftast, hur tillfredsställande det är att träffa bränsletanken på en gigantisk robot, hur bekanta miljöerna känns, hur de B-filmsaktiga svenska rösterna låter, de små skattjakterna och sökandet efter vad som egentligen hänt. Och så gillar jag förstås att samla spelets dalahästar och trädgårdstomtar! Mycket i spelet är trasigt och buggigt. Men jag kan ha överseende tills vidare. Det är ju hemma, trots allt. Klart man ställer upp och rensar skärgården på mordiska metallmonster.